Nu har både bloggplatsen och Facebook nobbat mina ansträngningar att få bloggen kopplad till just Facebook. Jag har provat med att kontakta dem enligt förslag, men inte fått något svar av hur jag ska gå tillväga. Det blir så att jag får skriva mina inlägg, och sedan kopiera dem för att lägga in dem på FB. Så nu blir det så.

I dag har en milstolpe på min långa vandring i ensamhet avverkats. Jag har varit i Älvgården, byns samlingslokal, och ätit surströmming. Då steg många minnen upp till ytan. Sist jag gjorde detta just där - då var Smörhalvan med och det gjorde väldigt ont. Den här dagen är det ett år och en månad sedan som begravningsgudstjänsten ägde rum, och alla tankar varvades om vartannat. Jag pratade och skrattade, men djupt i mig finns smärtan, så outsägligt djup, och det går inte att beskriva den med ord, 

En dag för ett par veckor sedan var jag och handlade i en affär, då mina ögon fastnade på ett ställ med cd-skivor. Det var som förutbestämt, då blicken stannade på en skiva med Lasse Stefanz. Deras musik har följt oss genom alla våra år, så nu köpte jag den, och väl hemma började jag att lyssna. Låtarna var fantastiska och Olle Jönsson sjunger rakt in i hjärterötterna. Den som grep mig allra mest kunde ha skrivits för mig och Smörhalvan.

Den heter "Nu står jag ensam kvar". Några ord ur den lyder så här:

Vi har vandrat våra vägar - har delat varje dag

I lycka och i sorg var vi tillsammans

Vi hade alltid önskat det bästa i vårt liv

men så en dag så fanns du inte kvar

Vi har vandrat många mil, på den väg som var vårt liv

vad visste vi väl då om vad som händer

då var himlen ljus och klar, men nu står jag ensam kvar

vi vet så lite om när livet vänder

Jag har gått den promenaden där havet möter land

vi pratade om allt som livet rymmer

i vinden känns en saknad om tiden som försvann

och så en dag så gled du ur min hand.......

Precis så var det, och tidigare i dag skickade jag iväg en hel del trasiga stereoanläggningar och högtalare, som vi hade i början av vårt liv. Varför de hade sparats vet jag inte. De fungerade ju inte längre, men nu är de bara minnen. Jag var också ner på kyrkogården och satte ner nya blåklocksplantor med jord på Smörhalvans grav. Hoppas de tar sig till nästa år. De var ju hans älsklingsblommor..

Så återigen ber jag er att vara rädda om varandra - vi vet så lite om när livet vänder.