Den här bilden är från mitt arkiv, och just i dag passar den in på min sinnesstämning. Den heter "Stairway to heaven". Snön har kagt sig på stegpinnarna, men man ser ändå att det är en stege. Jag önskar så att möjligheten att ta sig dit skulle finnas, så jag fick träffa min far, min svärfar och så naturligtvis min älskade Smörhalva. Tiden rusar sin väg, och nu är det tredje gången som jag inte har någon att fira så där innerligt som jag brukade göra förr då Smörhalvan fanns här hos mig. Det känns så tomt, så jag har jobbat för att försöka glömma bort en stund, men det går inte. Under tiden som jag har kokat hundmat fanns han där; under tiden jag gjorde flera kakdegar till Byaföreningens julbord - ja då fanns han där; när jag filéade sikarna till middag - så visst fanns han där. Jag tänkte på vad han skulle ha sagt när jag stod, så att säga "mitt i smeten" och hann med allt. Ut och fyllde på fröbehållarna till fåglarna - ja, han var med mig där också, och var väldigt noga att se till att de bevingade små liven skulle få mat.

Det är inte så lätt att jaga bort tankarna, och någon sade till mig för ett tag sedan "tänk ints så mycket på vad som har varit"! Hur gör jag då minnena kommer i vad jag än gör? Försöker lyssna på radion - men då kommer någon låt som vi båda tyckte om, och då är det klippt igen! Igår gick jag in till en glädjens högtid. Goda vänner döpte sin dotter i den Gamla kyrkan i Jokkmokk. Då jag passerade portalen in till kyrkområdet, så var minnena där igen! Smörhalvan var med då nya stolpar sattes dit...

Nu ger jag upp tanken att försöka glömma, eftersom det inte har gått så bra hittills. Jag kommer att fortsätta att minnas, fastän jag inte berättar det för någon...