I dag väntade jag på två telefonsamtal, men bara ett kom. Jag ville inte fara hemifrån förrän jag fått det andra, och det där att "vänta på något gott osv" det existeraade inte i dag. Alla dessa timmar som inte gav mig något, fick mig till slut att fara iväg med Koljo på en tolktur. Solen som hade lyst så vackert hela dagen såg ut att vilja gömma sig bakom bergen, och när vi kom ner på sjön såg det ut så här.

Man lär sig med tiden att glädjas åt det lilla, och det var det jag gjorde då vi for vidare. Du, som undrade hur spåret ser ut nu får titta på den här bilden.

Det kändes så härligt fast solen inte stod högre på himlen, men luften var härlig utan starka vindar. Den nordvästliga, som rumsterade runt på morgonen hade lugnat ner sig totalt, men så kom det för ett ögonblick, en svag sydlig dragning. Nåväl, vi fortsatte och kom då till det populära raststället vid Dammudden. Där hade den töat fram ordentligt, men inte så många hade gjort något besök där.

Eftersom solen lyste fortfarande, så vände jag mitt ekipage, och tänkte fara tillbaka samma väg. Det gillade inte Koljo! Han pratade på sitt sätt, att vi skulle fortsätta, men efter att jag tagit fram godis till honom accepterade han nådigt mitt beteende. Här får ni som undrat över min spark med plastmedar, se hur den ser ut. Klabben som ligger på sitsen har jag som ballast, eftersom sparken ska stå någorlunda stadigt, vilket den gör. På bilden ser ni också hur Koljo letar fram godiset som jag släppte i snön, så jag skulle hinna ta ett foto.

Till slut kom vi iväg, men det var långt ifrån samma fart som vi hade till Dammudden. Hem kom vi i alla fall, och solen som gav färg åt molnen såg vi några ögonblick. Sådana stunder skulle jag, om jag kunde, ge dem till alla som inte kan ta sig ut, till dem som jobbar tungt, till sjukvårdspersonalen, till de sjuka, till hemtjänsten och alla ensamma, samt till dem jag inte nämnt här. En känsla av att vara en liten kugge i naturens sceneri, att kunna andas i frihet långt från alla krig, och dem som startar dem.

När vi då kommit hem hade solen gömt sig bakom bergen, och skymningen föll som mjukt täcke över oss.

Var rädd om er!