En vacker majkväll från arkivet får öppna dagens inlägg. Många sådana himlar såg Smörhalvan och jag på våra bilturer längs med skogsvägarna. Nu har han varit borta från mig i snart tre år, och just i dag känns det extra jobbigt. Det här datumet år 1989 gifte vi oss, men vi fick bara uppleva 28 bröllopsdagar tillsammans. Så det är 31 år sedan vi stod framför prästen och lovade att älska varandra i nöd och lust. Lusten fanns där under hela hans levnad tills en dryg månad av hans liv återstod.Jag brukade ofta säga till honom, att då var det dags för mig att älska i nödens dagar. Den djupa smärtan vid hans bortgång finns ännu kvar hos mig, och fast jag vet att jag inte får något tillfredsställande svar, så frågar jag om igen detta "varför". Jag saknar allt som var han, allt som han kunde göra och vad han sade. Vi hade samma sorts humor, tyckte om samma sorts musik, böcker och övriga intressen. Han var verkligen min halva, och nu känns det som om jag vore ett halvt äpple, som aldrig kan bli helt igen.

Visst försöker jag prata med folk, och det händer att jag för en kort stund glömmer bort att jag är ensam. "Det måste jag berätta när jag kommer hem" - det händer ofta att just den tanken kommer. Vi talade mycket om jakter, som vi båda hade varit med på, men även om dem som pågått för oss båda innan jag kom med i bilden. Jag har några vänner, men ingen av dem pratar om jakt, och bara i förra veckan kom jag på det. Kvinnor pratar på ett sätt, och män på ett annat, och eftersom jag inte är någon "typisk kvinna" så saknar jag "karlasnacket". Jag har ju alltid jobbat med ved och snöröjning samt diverse annat, så i vissa ögonblick är jag nog mer manlig än kvinnlig.

De stunder, som också gör ont i mig, är då jag hör någon säga, att jag och NN var dit igår - jag och NN körde den vägen - jag och NN var och fikade där osv. Det är tvåsamhet hela tiden, och jag vet att så kan det aldrig bli mer för mig. Det är i alla fall tur att jag har Koljo. Vi har börjat betyda mer och mer för varandra det senaste året, och det är bara talet som fattas, fast jag förstår honom rätt bra, och han har lärt sig mina rutiner. När vi är i skogen, så iakttar jag hans kroppspråk, och ser vad som kanske finns i närheten av oss. Jag litar på honom i hur många procent som helst.

31 år sedan vi gifte oss, och då undrar du som läser detta vad jag menar med 32. I så många år har jag bott här i byn, och som ett skogbarn jag är från barnaåren, så har jag lärt mig hitta i den här omgivande naturen. Jag är aldrig rädd, men mycket vaksam. Vilda djur är vilda. Det går inte att tro att en björn är en snäll nalle. Smörhalvan sade ofta till mig, då jag for iväg på egen hand, att jag inte skulle glömma bort att ibland vända mig om."Du vet aldrig vad du har bakom dig"....

Hoppas att mina ord i dag har fått er, att tänka mer på varandra och älska er partner. En dag blir det som för mig - bara smärtsamma minnen kvar.