Igår lyste solen över oss, så Koljo och jag drog iväg på sjön. Jag valde att åka den vägen först, eftersom vinden var nordvästlig, och gav oss extra fin skjuts. Det gick ganska bra, men blidvädret tidigare gjorde att Tobbes fina spår inte längre var intakta. Som tur är, så har jag bredare plastmedar på sparken, och de passade in perfekt på andra spår som gjorts av någon annan...

Min bästis, han älskade tydligen att sträcka ut, och han sprang glatt vidare. Jag tittade mot stranden, och såg att solen börjat tära på snön.

På ett ställe såg jag en av Smörhalvans eldplatser som han gjorde den sista vårvintern då han fanns hos oss. Koljo läste av mina känslor och ville vidare, och vi kom strax fram till Dammudden, som också börjat tina fram.

Vi närmade oss skogsspåret, och nu hade sjön börjat gnaga mer vid utloppet.

Till min glädje såg jag att någon kört in mellan småbjörkarna längre fram, så då for vi ditåt, och jag fick en ny glimt av omgivningen.

Här hade älven öppnats mer vid forsnacken.När vi följde spåret vidare såg jag att de blå snitslarna som Smörhalvan satt upp en gång i tiden fanns kvar, så de väckte minnen med saknad. Jag kände det, som att jag fick en hälsning från honom. Det var där och då, innan vi kom fram till spåret genom skogen, som mina tankar tog en ny vändning, och hela vägen hem. Kanske det var naturens inverkan, och känslan av frihet tillsammans med min trognaste vän, som fick mig att ta nya beslut. Nu kommer vi till min rubrik om en märklig dag. Jag ska inte göra sådant som inte får mig att må bra, utan bara vara den jag är. Det finns ingen mening med att göra något som andra tycker att jag ska göra för att det kanske är bra för dem. Vidare ska jag inte lyssna till dem som agerar som en besserwisser, fast de inte alls har den kunskap som krävs. Visserligen har jag inte brytt mig så mycket om det tidigare, utan låtit orden passera, men jag kan inte låta bli att undra varör man ska låtsas kunna det ena och andra, fast man inte kan det i slutänden. För mina ögon och öron är det bara blå dunster, men nu ska jag lämna allt sådant helt åt sidan. Jag trivs bäst tillsammans med Koljo, och naturligtvis med mina barn och barnbarn då de är här, och så ska det förbli. En hund är den absolut bästa vännen som man kan ha. Ingen falskhet och ingen mobbning finns i deras sinne. Otaliga gånger sedan barndomen har en hund följt mig på livets vandring, så därför är min kärlek till hundar och speciellt till Koljo, helt obetalbar.

Detta beslut gjorde att jag - att vi sov så gott hela natten och vaknade först strax innan gryningen annonserade sin ankomst. Jag ser fram emot en ny dag med mina egna idéer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...