I dag fortsatte jag med gårdagens jobb - att koka sylt och annat. Det gick väl bra, tror jag, och burkarna blev fyllda. Efter att jag diskat bort allt jag dragit fram, så skulle jag leta fram etiketterna som jag har i en pärm med diverse annat. Då fann jag en plastficka med Yatzylistor och Bismarckprogram. Dags för tårar igen. Smörhalvan och jag spelade Yatzy ganska ofta, och listorna som fanns med i asken var slut för länge sedan, så jag gjorde ganska många nya med datorns hjälp. Nu kommer vi aldrig mer att spela Yatzy tillsammans, och smärtans vingar flög över mig med tunga slag. Bismarck spelade vi också då svågern var här på besök, och även om han kommer hit, så är vi en för lite....

När skymningen började falla for jag iväg med hundarna på promenad. Då kom minnen från våra vandringar med våra fyrbenta vänner, och det kändes som om hela jag skulle gå i bitar av sorg och saknad. Kito fick mig att i ett ögonblick tänka på något annat. Hennes minne är det inget fel på. Hon stannade till och tittade mot skogsbrynet där hon sett en älg för flera veckor sedan. Nu fanns det ingenting där, så vi fortsatte mot bilen.

När jag gick med Koljo upptäckte jag att han blivit mer muskulös och lite högre. Detta utlöste en ny tåreflod hos mig. Aldrig mer får han gå och jaga med sin husse. Aldrig mer ska han springa över myrar och uppför bergen. Varför och varför måste Smörhalvan lämna oss? Han hade så mycket kvar att ge, och inget av det fick jag vara med om...

Svansen var sist ut ikväll, och han var på sin vakt så jag inte skulle smita och lämna honom. Då jag hade vänt och gick tillbaka, hann han före mig och sprang flera varv runt bilen så att han inte skulle missa någonting. Jag tog en bild neråt vägen där den ensamma björken stod bland andra träd i vinden. Så är jag nu, ensam, fast barn och vänner finns runt omkring...