Jag vet inte vad jag hade väntat mig efter lördagens gravsättning av urnan med stoftet av min kärlek inuti den. Det var i alla fall inte de känslor jag har nu, och jag trodde att jag skulle känna ett stort lugn, vilket jag inte gör. Så klart att det blev lugnt för att vi äntligen fick ta det sista avskedet, men i mig vandrar sorgen sin eviga vandring och trycker fram tårar av oändlig saknad. Igår var jag ute med hundarna och minnena kom starkt tillbaka. Det är så mycket man tror, att denna sorg ska ge vika, men den gör inte det. Eftersom det har talats om kommande snö, så gick mina tankar till vandringarna vi gjorde, och så vi skrattade åt hundarnas lek i detta vita. Det syntes att de uppskattade att få rulla omkring, för att sedan få springa runt, runt i vida cirklar och varva oss emellanåt.

När vi kom hem hit efter gravsättningen, så hälsade vi på hos vännen Rolle och hans tvåveckors valpar. Barnbarnen var förstås saliga och vi höll aldrig på att komma därifrån, då alla skulle hålla i dem och känna på doften av dem som bara för ett par veckor sedan kom till världen.

Dessa ögonblick fick mina tankar på andra banor, och det kändes något bättre. Små djur och små barn har en otroligt läkande förmåga.

Under resten av eftermiddagen sågade mågpärlorna älgbenen jag tidigare fått av jaktlaget, så nu har hundarna två kassar godsaker i frysen.

Sedan blev det dags för vedklyvning, också av mågpärlorna medan Gullfia och Gullhöna staplade upp veden. Hjärtegrynet fick vara barnvakt åt de övriga, men de små liven är bra på att roa sig själva, så barnvakteriet var nog inget tungt uppdrag.

Hur som helst så är jag så tacksam över all hjälp jag har fått och får. Denna känsla är något som inte går att beskriva. Jag gråter av lycka för barnens hjälpsamhet, nu när jag sitter här ensam. Just ensamheten här hemma gör mig inget. Jag trivs bra och har så mycket att göra, och frånvaron av en massa människor saknar jag inte ett dugg. Den jag saknar finns inte längre här, och i det här livet ser jag honom aldrig mer. De är jobbiga ord att se och uttala, men ändå är det så: Aldrig mer...