Alla inlägg den 15 oktober 2017

Av Maj-Britt - 15 oktober 2017 18:14

Nu orkar jag inte längre "vara duktig" och till synes klara mig bra. Jag ger upp att bekämpa sorgen och saknaden som gör att mina tårar rinner. Mina tankar är ändå alltid hos den som ännu är min älskade. Jag försöker delta i olika aktiviteter, som igår då Lilian Ryd berättade om Fågelboken som hennes bror Yngve påbörjat, och som nu låg färdig. Då kom jag ihåg alla gånger jag och Smörhalvan varit på boksläpp och kommit hem med böcker som vi sedan diskuterat och kommenterat. Det gör så ont att veta att nu kan jag inte bolla mina tankar och funderingar mot någon - och javisst! Jag vet, vet att det finns vänner som skulle lyssna, men de blir aldrig som med Smörhalvan. Vi kunde ligga där i sängen och läsa, och så plötsligt vände vi oss mot varandra med någon kommentar - det går inte längre - aldrig mer...


Så i dag då jag körde till Porjus med gravlyktor till mina käras gravar. Så gjorde Smörhalvan och jag varje år, men nu fanns han inte med mig. Jag hade en av mina brorsdöttrar som följeslagare. Hon är underbar, men hon är inte Smörhalvan. Lyktorna med käpparna som han tillverkat kom upp i alla fall, fast sorgen grävde djupt i mitt hjärta. Jag träffade flera av mina nära släktingar, bland annat en som fyllde 25 år i dag, och så min svägerska som alltid stått mig så nära. Visst var det bra, men jag ville hem. Jag kan inte vara borta någon längre stund - vill hem till vovvarna och till denna plats som jag känner så väl...


Det där om att jag ger upp, vill jag definiera som att jag ska gå min väg och strunta i allt annat. Sorgen går inte över och det accepterar jag. Jag ger upp alla mina funderingar om att räkna dagarna som för mig allt längre bort från min älskade - eller kanske de kommer närmare? Ibland känner jag mig så likgiltig för omvärlden - må det ske det som sker..Jag läser om alla tragedier, och inser att det finns så många sorger överallt. Jag är inte ensam, men min sorg är min...


Ändå funderar jag på alla dem som Smörhalvan hjälpte med ett och annat. Han nekade aldrig att bistå någon, men vad betyder det i dag? Hur tänker de egentligen? Var hans hjälp så värdelös att det inte räknas nu? Jag menar förstås inte att de ska instämma i min tåreflod, men ett postumt erkännande vore bra. Jag vet också, att han inte bryr sig om det, där han är i sin nuvarande existens, men det gnager i mig med frågan: Var det så lite värt??? Med detta vill jag säga till er alla, att ni ska uppskatta ett handtag av en person som ännu finns med er och tala om det för den personen. Jag citerar en strof ur en låt som Alf Robertson sjöng: "Kom till mig med dina blommor när jag lever"...



ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se