I dag börjar jag med en vårvinterbild på Smörhalvan och hans vovve Svansen. Den senare ser ut att tänka "Min husse".

Anledningen till motivet är att det i dag står Erling i almanackan. Min älskade har namnsdag, och tankarna går förstås till de tidigare årens aktiviteter denna dag. Jag, som är morgonpigg brukade alltid vakna före Smörhalvan, och hade kaffet färdigt ibland med någon godbit, när han steg upp. Dagarna var olika - ibland jobbade han detta datum, ibland var vi ute på älgjakt, men varje middag gjorde jag något extra gott, som han uppskattade. Nu händer ju sådant aldrig mer, men alla minnen står kristallklara för mitt inre, och tårarna skymmer min blick, så jag knappt kan skriva ner detta.

Igår kom den första snön till oss, och Smörhalvan ler nog åt mina ansträngningar inför vintern. Jag hämtade upp de lättare snöborttagarredskapen, så de är tillgängliga att användas vid behov. Än så länge är det lugnt. Det kom inte så mycket, bara någon cm, men nu är jag redo. Tårarna kom när minnet berättade, att när redskapen hängdes undan så var det Smörhalvan som gjorde det, men jag undrar så, varför det gör så ont att tänka på detta och liknande händelser. Fortfarande känns det så ofattbart att han är borta...så snälla ni: Var rädda om varandra - ingen vet när tiden är inne för slumpgeneratorn att välja just er partner...