Lilla, fina Kito! Hon är så mycket saknad, och liksaom vid Smörhalvans bortgång, så väller minnena fram, och får mig att gråta. Medan hon fanns med oss, så var jag förundrad över att hon visste hur alla rutiner var här hemma. Då vi skulle ut, så var det alltid hon som var först, och när jag skulle ta in dem från hundgården, så kom hon först till grinden.

När jag gjorde i ordning maten till alla hundar, så satte hon sig på sin bädd och väntade på att jag skulle sätta ner hennes matskål. Hon visste att det var Svansen som skulle ha sin mat först eftersom han var äldst i gården. Sedan var det Kito, och sist Koljo.

Då hon blev sjuk, så fick hon sin mat på en speciell assiett som jag bar till sängen där hon låg. Jag hade en speciell vattenskål också, och nu när jag ser dessa saker kommer tårarna forsande. Hennes ordinarie matskål står tom på bänken, men jag måste försöka ta mig samman, och lägga undan dem någonstans, tills sorgen och saknaden mildras.

Nu har hon i alla fall värmt min rygg för sista gången, och ingen fler morgon har vi en mys - och pratstund i sängen. Hon var alltid så glad bara jag sade något till henne. Då gick hennes svans för fullt och hon nästan slog knut på sig själv. Det blir som alla andra minnen: Aldrig mer...

Koljo har nu definitivt förstått att hans lillasyster är borta. Hans ylande från ett kojtak på dagen skär i mitt hjärta. Hur Svansen känner, syns inte ännu, men det kanske kommer senare, eller så accepterar han detta som oundvikligt, gammal som han är. Hundar är olika, liksom vi människor...var rädda om dem alla...