Jag och Kito valde att gå en annan motionsväg i dag. Det blev öster om byn, och i början gick det bra innan vi kom in i skogen. Där kom vi på de slingor som Smörhalvan brukade köra upp med skotern så att jag skulle kunna tolka med hundarna. Det sved ordentligt i mig och tårarna kom när jag såg hans vägbeskrivning på ett träd. Jag var tvungen att sätta mig på en sten en stund för mina tårar skymde sikten totalt. Min tanke var då, att Smörhalvan kommer aldrig mer att köra upp några spår för mig och alla andra som vill nyttja dem. Aldrig, aldrig mer!!!

Vi gick vidare och jag tog denna bild som är lite mystisk när solen reflekterat sig i kameralinsen och lekt med färgerna. Det var så vackert, att bara det gjorde ont i mig, och känslorna virvlade runt utan att jag kunde kontrollera dem. Bra att jag var ensam med Kito, så ingen såg mina tårar och hörde mitt ordlösa varför, varför?

När vi då vek av från en av skotervägarna, så kom vi på en stig där jag inte gått förut, men jag vet att Smörhalvan gick där mot slutet då han ännu hade några krafter kvar. Det var en smärtsam vandring, och då jag kom närmare byn så tog jag den sista bilden för dagen. Gräset får frost och snö på sig, men kommer tillbaka nästa år, vilket inte min älskade Smörhalva gör....