För er, som nu ställt frågor, som; Har du slutat sörja nu? kan jag berätta för er och andra, att det har jag inte, fast jag har slutat att skriva om det varje dag. Minnen kommer och tårarnas kranar öppnas mer eller mindre. Ibland blir det för fullt. När jag gick och hämtade posten, så kom vinterns minnen fram eftersom det snöat tidigare i veckan. Då kom jag ihåg hur Smörhalvan och vår vedgranne turades om att skotta vägen till viadukten som går över Inlandsbanan. Det är lite närmare och mycket mer trafiksäkert att gå den vägen, och de där intjatade orden "Aldrig mer" står för mitt inre igen...

De tankar som jag tycker är märkliga - de är dem som berättar om människor som säger sig ha tyckt om Smörhalvan så mycket, så mycket, och ändå aldrig kom hit och hälsade på oss. Än mindre när Smörhalvan var borta. Jag vet, att han väntade ivrigt på några då han fyllde 60 år, men ingen av dem kom. På bilden ovan syns ett stygn av besvikelse i hans ögon. Det kom i alla fall många andra och så barnen och barnbarnen, och de var älskade förstås. Men den där märkliga tanken smyger sig fram, att varför kom ni inte, finns där nu? Jag undrar också om ni mår bra när ni tänker, att ni skulle ju komma, men det var alltid annat som kom i vägen. Jag har full förståelse för dem som bor flera mil längre bort, men alla ni som finns i kommunen? Nu behöver ni inte komma. Jag klarar mig ändå - med hundarna och  många goda vänner. Sådana här gånger ser man verkligen vilka som är de riktiga vännerna - de som inte frågar utan bara kommer. Tack kära ni, för att ni finns för mig. Tack för att ni kommer fast jag gråter och behöver en kram.

Hörde på Riksradion på morgonen att det ska komma snö, upp till tio cm, så då beslutade jag mig för att gå iväg med vovvarna när det var lätt att gå. Envis som jag är ibland, så valde jag den väg som vi brukade gå på allra mest, men i dag kändes det extra tungt, Senast jag gick den här vägen - då var lilla Kito med mig, så nu rann tårarna för fullt. Jag sände mina frågande tankar till Smörhalvan. Finns Kito nu vid din sida? Men som vanligt fick jag inga svar 

Koljo stannade då och då och tittade mot skogsranden, och det gjorde ju jag också, men inte såg jag något. Såg han Kito och husse? Eller var det något djur som smög i skogen. Båda varianterna var möjliga. Lite irritation dök upp längre fram på vägen. Vid ett tidigare tillfälle fann jag en trasig plastkasse slängd på marken, och då tog jag den och knöt upp den mot några långa grässtrån. Jag hoppades att den "skyldige" som inte orkat ta med sig kassen skulle se den och ta reda på den, men nej! Den är fortfarande kvar. Den måste ha varit för tung att ta med sig hem.

Svansen hade fullt sjå att spåra Koljos framfart, men det fanns ju massor av nya spännande spår att lukta på. Kors och tvärs över vägen, på stenar, mot buskar, gräs och i diket. Jag iakttog honom då han sprang med nosen mot marken, och det gick fort så jag undrade hur starka dofterna var. Han hann till och med att bära sin boll, och släppa den vid mina fötter. "Kasta den nu, matte". Hans glädje fick mig att glömma sorgen och saknaden för några ögonblick tills han hoppade upp på poseringsstenen där Smörhalvan och alla andra hundar suttit. Det gör så ont, så ont...

Tiden vandrar vidare, oavsett om vi vill det eller ej. I dag är det fyra månader sedan Smörhalvan lämnade oss, och i mitt hjärta ser jag alla minnen från hans sista tid. Det gör ont, väldigt ont att tänka tillbaka, men jag kan inte skjuta undan tankarna. De kommer ändå. När Kito lämnade oss för att springa över regnbågsbron, till sin husse, så revs alla sår upp igen, och jag får innerligt hoppas att de fann varandra samt alla andra som gått före dem.

Igår var jag och vännen Rosa på minnesgudstjänst i Jokkmokks Gamla kyrka, och där var det så många sorgsna människor, och saknaden lade sig som ett tungt täcke över oss. 81 personer, gamla som unga,  har lämnat otaliga anhöriga och vänner efter sig, och det var några fler som vi skänkte tankar till - de som gått ur Svenska Kyrkan. Sedan flög tankar och minnen till alla andra vänner som inte fanns i Jokkmokks Församling, samt anhöriga som redan vandrar i en annan dimension.. Cancern är en grym herre, som gör att många människor får extra tunga steg att gå här på jorden.

Då och då får jag frågor hur det går för mig, och visst! Ibland går det bra och ibland inte alls. Jag vill bara vara för mig själv, och vad jag vet, så försöker jag inte störa vare sig grannar eller andra. I min bubbla finns bara jag och vovvarna, då inte barn och barnbarn eller verkligt goda vänner kommer. När jag då själv blir störd av oförstående och tunnelseende personer fungerar irritationen så, att sorgen skjuts undan för ett ögonblick, men så kommer tanken tillbaka: Jag är ju ensam nu, och har ingen som stöttar mig i vått och torrt som Smörhalvan gjorde. Det händer, som jag tidigare skrivit: Aldrig mer...

Lilla, fina Kito! Hon är så mycket saknad, och liksaom vid Smörhalvans bortgång, så väller minnena fram, och får mig att gråta. Medan hon fanns med oss, så var jag förundrad över att hon visste hur alla rutiner var här hemma. Då vi skulle ut, så var det alltid hon som var först, och när jag skulle ta in dem från hundgården, så kom hon först till grinden.

När jag gjorde i ordning maten till alla hundar, så satte hon sig på sin bädd och väntade på att jag skulle sätta ner hennes matskål. Hon visste att det var Svansen som skulle ha sin mat först eftersom han var äldst i gården. Sedan var det Kito, och sist Koljo.

Då hon blev sjuk, så fick hon sin mat på en speciell assiett som jag bar till sängen där hon låg. Jag hade en speciell vattenskål också, och nu när jag ser dessa saker kommer tårarna forsande. Hennes ordinarie matskål står tom på bänken, men jag måste försöka ta mig samman, och lägga undan dem någonstans, tills sorgen och saknaden mildras.

Nu har hon i alla fall värmt min rygg för sista gången, och ingen fler morgon har vi en mys - och pratstund i sängen. Hon var alltid så glad bara jag sade något till henne. Då gick hennes svans för fullt och hon nästan slog knut på sig själv. Det blir som alla andra minnen: Aldrig mer...

Koljo har nu definitivt förstått att hans lillasyster är borta. Hans ylande från ett kojtak på dagen skär i mitt hjärta. Hur Svansen känner, syns inte ännu, men det kanske kommer senare, eller så accepterar han detta som oundvikligt, gammal som han är. Hundar är olika, liksom vi människor...var rädda om dem alla...

I dag har jag undrat om jag vågar vara glad, fast dagen i sig är så ledsam. Jag tänker att jag ändå är så väldigt lycklig över alla flickorna och deras duktiga män, mågpärlorna, som ställer upp för mig i vått och torrt. Fort går det också, och det är synd att de bor så långt från mig, men ändå inom räckhåll. Ibland har jag inte uppgifter åt dem, för allt bara flyger från deras händer...

Så har jag en son, som jag här benämner Guldsonen, för han är verkligen guld värd. Han bor på betydligt närmare håll, och kommer hit då och då. Igår var han här två gånger, i dag en, och så kommer han i morgon igen. Vi har städat och han hjälper mig att frakta bort massor av skräp till Återvinningscentralen, så jag slipper köra med släpet själv även om jag skulle klara det. Som bekant så är det alltid enklare då man får hjälp, och dessutom av en som orkar lyfta i allt tungt. Kvinnosakskvinnorna får säga vad de vill om att klara allt, men jag vet min begränsning. Det går inte alltid, och då är det bra att ha guld och pärlor till hands. Tack snälla ni för att ni finns för mig, och speciellt nu i min svåra tid.

Bilden ovan visar ett annat barnbarn, den vackra dottern till Guldsonen, som följde med igår.

För ett år sedan såg Kito och Koljo ut så här, och det är tur att man inget vet om framtiden. I dag har jag dubbel sorg, eftersom det är tre månader sedan Smörhalvans begravning. Tiden går och ibland alldeles för fort för att i nästa stund sega sig fram.

Jag har nog i ett tidigare inlägg berättat att Smörhalvan förra sommaren köpte en lillasyster, Kito, till Koljo. De har ju samma föräldrar. I det ögonblick som Smörhalvan såg denna valp som fick namnet senare, så sade han, att henne ville han ha. Det blev så, men nu i torsdags efter några dagars sjukdom for Kito över regnbågsbron till sin husse, så nu är de återförenade. Snälla ni, som läser detta - fråga mig inte om Kitos sjukdom. Det är alltför smärtsamt för mig att berätta. Jag saknar henne så, och minns att på kvällarna när vi skulle sova, så kom hon krypande till mig, och jag smekte hennes silkesmjuka päls tills vi somnade båda två. I måndags var hon så pigg då vi gick genom skogen, och hon försökte trösta mig då jag grät över minnet av Smörhalvans skotervägar. På tisdag var vi på en annan väg och då märkte jag att hennes fart inte var som förut. Hon var alltid så sprudlande glad även om hon gjort hyss. Det var oftast bus med storebror som var på tapeten, och nu är Koljo så dämpad. Han saknar nog sin lillasyster lika mycket som jag gör - kanske mer, men hoppet lever att vi alla ska ses igen en dag. Jag hoppas också att husse och hund blev lika glada över återföreningen med varandra. 

Så i dag ber jag er, att vara rädda om era djur - de är ju familjemedlemmar, och är de ute på egna tassar kan vad som helst hända som vi inte har kontroll över. Skaffar man djur, av vilken sort det än är, så ska man se efter dem och se att de har det bra. De kan ju inte säga när något är fel..

Hundarna är numera mitt liv, och på bilden ovan ser ni Svansen, och så Koljo som var några månader där, och jag tog fram denna bild eftersom det vindisande vädret inte lockade mig att ta fram kameran. I dag gick jag den vanliga vägen som jag brukar använda oftast, och då och då upptäckte jag förändringar i naturen. Varje gång jag såg något nytt, så tänkte jag, att det måste jag berätta då jag kommer hem! Men så kom jag ihåg, att jag har ju ingen längre att berätta det för, och ingen att ta med och visa hur just det där stället har ändrats.Sådana här tankar kommer inte

att lämna mig i första taget. Jag vet hur det är, då jag ibland tänker att jag måste ringa till min bästa väninna och berätta något. Hon förolyckades för många år sedan, men ännu finns hon kristallklart i mitt minne. Därför vet jag, hur många gånger jag måste berätta något för Smörhalvan, fast han inte är här hemma då jag kommer med något nytt.

Jag vet ju ändå, att han borde finnas här fast jag inte ser honom, men det är den fysiska kontakten som jag saknar så mycket. Oftast var han ju med och kommenterade det ena och andra, och det känns så tungt att inte ha honom vid min sida längre.

Då jag såg på TV, det där programmet som heter "Allt för Sverige" med svenskättlingarna från USA, så minns jag att det var ett av de program som Smörhalvan gillade att se på (och jag också förstås). I det första avsnittet så var det sekvenser som fick mig att släppa ut tårar igen. Jag tänkte igen, att överallt i världen är det sorg av något slag, så jag är inte ensam om tankar och känslor över förlorade anöriga, men vad hjälper det. Jag saknar honom så.....och i ett ögonblick flög mina tankar till vuxna människor som mobbar andra vuxna. Hur känner de sig? Är de nöjda över att ha mobbat någon? Och offren då, som blir utsatta? Nej, jag blir bara mer ledsen då jag hamnar i den tankezonen. Tänk om jag fick bestämma en enda dag - då skulle jag strö kärlekens empati över alla människor..."Det finns inga soldater mer- det finns inga gevär, och ingen känner längre till, det ordet militär"....så skulle det bli....

Jag och Kito valde att gå en annan motionsväg i dag. Det blev öster om byn, och i början gick det bra innan vi kom in i skogen. Där kom vi på de slingor som Smörhalvan brukade köra upp med skotern så att jag skulle kunna tolka med hundarna. Det sved ordentligt i mig och tårarna kom när jag såg hans vägbeskrivning på ett träd. Jag var tvungen att sätta mig på en sten en stund för mina tårar skymde sikten totalt. Min tanke var då, att Smörhalvan kommer aldrig mer att köra upp några spår för mig och alla andra som vill nyttja dem. Aldrig, aldrig mer!!!

Vi gick vidare och jag tog denna bild som är lite mystisk när solen reflekterat sig i kameralinsen och lekt med färgerna. Det var så vackert, att bara det gjorde ont i mig, och känslorna virvlade runt utan att jag kunde kontrollera dem. Bra att jag var ensam med Kito, så ingen såg mina tårar och hörde mitt ordlösa varför, varför?

När vi då vek av från en av skotervägarna, så kom vi på en stig där jag inte gått förut, men jag vet att Smörhalvan gick där mot slutet då han ännu hade några krafter kvar. Det var en smärtsam vandring, och då jag kom närmare byn så tog jag den sista bilden för dagen. Gräset får frost och snö på sig, men kommer tillbaka nästa år, vilket inte min älskade Smörhalva gör....