I dag kl.00.40 lämnade Smörhalvan mig för att aldrig återvända. Han fick somna in lugnt från all smärta och alla komplikationer som tillstötte en efter en. Jag och några av barnen fanns vid hans sida och han somnade in så fridfullt.När sjukvårdspersonalen på Jokkmokks Hälsocentral gjort i ordning honom, och vi fick gå in, så såg det ut som om han hade ett småleende på sina läppar, och ändå var det inte den Smörhalva som jag haft vid min sida i så många år. Senast igår kväll, så sade han, att han älskade mig och vi somnade hand i hand. Nu är mina händer tomma....

I dag har personal från Gällivare sjukhus - palliativa enheten samt från Jokkmokk - hemsjukvården, besökt oss. Det var mycket information om vad vi kan få hjälp med, och detta välsmorda maskineri hade jag ju ingen aning om att det fanns. Vi kunde också få ställa frågor angående denna sjukdom och dess följder, men jag hade bara några. Senare kan vi återkomma om det är något vi undrar över. Dottern/sjuksköterskan Gullhöna är också till stor hjälp, och det känns så skönt att hon nu finns nära oss den här första tiden, och då speciellt efter torsdagen då Smörhalvan fått sin första cellgiftsbehandling. Vi vet ju ännu inte hur det blir, och ni som följer min blogg får veta det senare.

Som vanligt under den senaste tiden har många ringt och undrat, och visst är det bra, att jag kan berätta om hur det står till med min käre Smörhalva. Han vill ju att alla ska få veta hur han mår, även om jag får ta emot telefonsamtal större delen av dagen. Nu måste jag ju också svara i hans mobil, eftersom han har så svårt med talet ännu. Ett samtal genererade i en fantastisk gåva, som jag hemlighåller för givarnas skull. Istället för blommor, sade de, och det är så vackert tänkt och handlat. En blombukett vissnar fort även om den är vacker. Jag måste nog skriva ner allt som vi fått, så vi har ett bevis på att det finns änglar. Man glömmer så lätt då annat dyker upp. Vackra tankar, hjärtan samt styrkekramar är inte heller att förakta, för då vet jag att där ute i cyberrymden finns människor som önskar oss allt gott.

En intensiv helg går mot sitt slut. Jag har försökt vara med både här och där, först med mågstumpen och hejat på honom där han gått fram med röjsågen., krattat gräs, kört undan det och servat med det ena och andra. Fick besök av en mycket kär vän, som jag inte sett på flera år, och sedan besök av av en god granne, samt på sluttampen kom

efterlängtat Stockholmsbesök, som bor hos en annan vän. Sedan stått och travat ved, som dessa kära vänner samt en allt-i allo-granne ordnat - alltid en början..

Så kom Smörhalvan hem, såg pigg ut, men nu är piggheten borta. Kanske han bara är trött, och gläds åt att hamna i sin egen säng. Jag söker hela tiden efter nya förklaringar till varför medicinerna tar alltför lång tid på sig. Till och med han själv börjar tycka det. I morgon måste jag ringa till kontaktsköterskan i Sunderbyn. Ständigt nya frågor dyker upp, och dem måste jag försöka få svar på. Det känns så tungt och jag är så trött i själen, och så är jag helt maktlös - kan inte hjälpa min käre, hur mycket jag än vill. Massage på ryggen och på benen är det enda jag kan göra nu, och han säger att det känns bättre. Jag får ta vara på de små sockerkornen, men skulle gärna få ta del av en hel bit...

I dag blev det dags igen för en Gällivaretur för käre Smörhalvan. Då de inte kan sätta in en ny shunt måste han till Gällivare sjukhus, och där blir han kvar till i morgon. Jag ber så innerligt att han ska orka med alla transporter hit och dit, men nu ville han själv åka. Betydligt piggare efter näringsdroppet var han också, och det kändes bra. I dag fick han också en liggande transportresa, och det behövdes nog.

Här hemma har Gullhönan med familj infunnit sig, och de hann med att krama om Smörhalvan och prata en stund,  innan han åkte iväg. Lille Isak hade tur, och träffade på en ambulans (inte den som for till Gällivare) med snäll förare som visade honom reglagen, blåljus och en kort stund sirenen. Tala om lycka. Tack för att du tog dig tid och förgyllde dagen för en liten kille.

Jag blev också superlycklig då mågstumpen sade att han kunde klippa gräset, men det blev med röjsågen. Stor energi och nu är det klippt, kan man säga. Vår käre vedgranne hjälpte mig att pumpa däcken på gräsklipparen, så jag fick köra den efter mågstumpens framfart. Vilken talang han är. Det har jag inte märkt förut om somrarna, men då har det ju förstås varit välklippt innan de kom på besök. Nu försvann ett bekymmer, och i natt lär vi nog sova gott i hela huset.

....

Igår kändes allt så bra då vi fick träffa cancerläkaren på Sunderby sjukhus. Ja, ni läste väl förra blogginlägget, så ni hänger med i mina tankar. Den läkaren var synnerligen effektiv, eftersom Smörhalvan ska påbörja cellgiftsbehandlingen redan på torsdag den 6 juli. Det meddelades från Gällivare där behandlingen ska ske.

Dagen började bra och Smörhalvan fick sin medicin, och jag laddade tvättmaskinen, hängde ut tvätt som torkade snabbt. Då kände jag mig som om jag var på väg uppför de höga bergen. Sedan åkte jag på en diverse-måste-göra-runda i Jokkmokk. En lampa började lysa på instrumentbrädan, och den talar om att det behövs bromsolja. har aldrig gjort det själv, men efter mycket letande, så dök en ängel upp vid OK-macken och fyllde på olja till mig. Så nu vet jag hur man gör. På Coop träffade jag flera änglar. En sade att jag skulle få hjälp med veden - Det går fort med en vedmaskin, sade han - och jag höll på att brista ut i gråt av dessa ord. Numera behövs det inte så mycket förrän tårarna flödar över. Oron för Smörhalvan, samt alla vänliga människor bidrar till tåreflödet.

Jag var också apoteket och lämnade igen medicin som Smörhalvan inte skulle ha, och det är då ett stort slöseri med läkemedel. Varför får man inte mindre förpackningar från början, och kan komplettera med mer om det behövs? Nu var det nästan 1000 kronors värde i det återlämnade, och var hamnar obrutna förpackningar? Smörhalvan fick ju en ganska stor låda, som hade flera mindre inuti, och vi hann ju bara med att öppna en av dem!

Hoppas den nya medicinen fungerar bättre, men det är ännu för tidigt att säga något om det.

Då jag kom hem ville Smörhalvan att jag skulle kontakta Hälsocentralen och höra om han fick åka dit för ny tankning av näringsdepåerna, och det gick bra. Här blev det att dyka ner i öppna hav, men nu ska vi upp till ytan igen och fortsätta klättringen mot bergen. Jag sade till honom, att jag älskat honom i nöd och lust under 29 år, och det tänker jag fortsätta med några år till, men just nu handlar det mest om nöd. Störst av allt är dock kärleken.

Smörhalvan ville ha syrgas, som hjälp för andningen, och det blev bättre. Fortfarande har han svårt att tala, men min förhoppning är att munsvampsmedicinen ska börja verka fortare nu då han påbörjat intaget av denna. Så ni som tänker besöka honom - ni får vara beredda på att han inte kan säga mer än kanske något ord. Fina Leila tog emot oss även denna gång, och det är en människa som säkert är född till sjuksköterska. Till och med hennes händer ser mjuka och lena ut då hon handskas med en patient - i detta fall Smörhalvan.

Nu ska jag försöka se om John Blund vill ta in mig under sitt paraply, och ni som läser detta har fått exempel på höga berg och djupa hav.

Ännu en bild från vägen till höga bergen igår...

Sedan den 7 juni, så har jag funderat på var alla änglar håller hus. När min käre Smörhalva blev sjuk i cancer så bad jag till alla änglar att de skulle hjälpa honom. Det har gått trögt, och den ena efter den andra komplikationen har tillstött, och mitt eget hjärta har gått på högvarv för att orka med allt, och var är änglarna tänkte jag. Det är nog så, att det är många, många som behöver hjälp, och ibland tar himmelens änglar vanliga människors gestalter.

Så igår sände de först hit sju vita duvor som jag satt och pratade med på morgonen. Jag skulle ju till apoteket och hämta nya sprutor, och sedan skulle Smörhalvan få en läckande slang justerad. Underbara och empatifylld ängeln Leila hjälpte oss med varsamma händer där. Vid hemkomsten fick vi ett telefonsamtal av en ängel, som sade att vi kunde ta det lugnt med det kommande vedlasset. Han och en annan ängel skulle fixa det, så det blev kapat och kluvet. En stund senare ringde en annan ängel, som sade att jag fick hämta något som jag säkert behövde, så på eftermiddagen gjorde jag det. Vad det var vill jag inte berätta nu - något måste jag få ha hemligt. Det är min glädje. Ängelvännen Rolle ringde också, och sade att jag kunde komma och lämna Koljo och Kito hos honom nästkommande ödesdag, vilket jag tacksamt accepterade.

I dag kom så den dagen som vi både längtat och oroat oss för - besöket på Sunderbyns sjukhus. Vid entrén möttes vi upp av döttrarna Gullfia och Gullhöna som medförde en rullstol. Den senare jobbar ju på sjukhuset där, men har just nu semester, och hon visste ju precis vart vi skulle gå. Rullstolen var bra. Smörhalvan hade inte orkat gå genom långa korridorer. Vi kom till en mycket professionell cancerläkare, som vi fick omedelbart förtroende för. Han berättade hur läget var just då, men sedan blev det ny provtagning. Provsvaren var förhållandevis bra trots att han har cancern som ställer till allt möjligt. Det senaste är att min käre fått en svampinfektion i munnen och svalget, så nu fick han medicin för det, samt cortison, så han piggar på sig fortare och återfår matlusten. Jag får påpeka, att han har väldigt svårt att prata nu, men vi meddelar er som vill ringa till honom, när det går bra igen. Vidare så har han ingen gulsot, så behandlingen med cellgifter kommer att börja ganska så snart i Gällivare. Nu ska han få en omgång varannan vecka till att börja med, och då får vi se hur det ser ut att fungera och hur hans kropp reagerar.

Vi skulle också besöka vår Dietist, och hon var lika trevlig "live"  som hon lät i telefonen. Där fick vi med oss några olika näringsdrycker som Smörhalvan nu ska prova att dricka under helgen, så skulle hon ringa någon dag i nästa vecka, för att höra om det går bra.

Det blev besök på apoteket för medicinhämtning, och där var det också supertrevlig och hjälpsam personal. Hela sjukhuset tycks vara fyllt av änglar! Ni är fantastiska, och jag blir så rörd av alla empatiska bemötanden.

Vi känner oss betydligt gladare nu, och Smörhalvan tackar er alla ännu en gång för alla önskningar om gott tillfrisknande, för alla böner, blommor och alla presenter som kommit oss tillhanda. Ni är ju änglar - det är bara jag som inte insett det förut, var och en på sitt sätt. I höstas hade jag ju flera änglakontakter, så ni har inte övergivit oss. Nu rinner tårarna från mina ögon, då jag tänker på er och de varma tankar ni sänder.

Jag avslutar med en bild då vi satt i taxiväntrummet i Sunderbyn. Ni ser en glad trio med hopp om snar ljusare framtid, och det är förstås den fjärde, jag, lika glad, som höll i kameran...

Jag ser fram emot besöket av Gullfia med familj i helgen. Avlastning är alltid bra, och jag behöver nog det efter denna jobbiga månad.

Så kom han då hem igår kväll - Smörhalvan, mannen i mitt liv. Sjuktaxin som skulle skjutsa honom, blev försenad, och jag förstår att det var någon som hejdade den. Röntgenplåtarna sändes ju via teknikens under till Sunderby sjukhus, där de upptäckte att han har en propp i ena lungan, så han fick ner på akutmottagningen igen. Det är därför hans ork totalt har säckat ihop, men nu fick han en spruta och fick åka hem igen. I dag ska jag hämta fler sprutor åt honom då apoteket öppnar. Innan jag fick veta hur allt skulle gå, så virvlade tankarna helt kaotiskt i mitt huvud, men eftersom jag litar helt på försynen, så hade jag en aning om att det skulle gå bra. Om taxin hade kommit i rätt tid, så hade den fått vända när telefonbeskedet kom...

Min rubrik låter konstig när det nu är förmiddag i skrivande stund, men vi sov alla mycket gott, så natten var verkligen god.

Kära släktingar och vänner. Till er vill jag säga, att jag ser att ni ringer, men ibland hinner jag inte, och ibland kan jag inte svara just då. När jag far till och från Jokkmokk är det ju vägarbeten här och dä, så man måste ta det försiktigt med att ratta mellan alla  märken som sätts upp, och då svarar jag inte när det ringer. Om jag däremot är i närheten av en parkering, så kan det hända att jag svänger in och stannar. Vägarbete eller inte - jag pratar inte i telefonen då jag kör bil.

Nå - hur mår du eller hur är det? Det är frågor som dagligen når mig, och det är självklart att jag inte mår bra. Tankarna bara snurrar hit och dit, och jag har, förutom dem och också funderingar hur jag ska klara av allt fysiskt som ska göras. Jag hoppas att Smörhalvan orkar dra igång röjsågen åt mig, för det behövs att få bort en hel del långt gräs och annat växande. Jag vet ju hur man gör då man röjer - har haft en god lärare, och på vår egen gård, så kan ingen opponera sig mot mitt hanterande av röjsågen - fast det går inte så fort, men det får ta sin tid.

I midsommarhelgen har ju Smörhalvan varit stationerad i Jokkmokk, på Hälsocentralen, där de har en mycket fin personal som är värd all heder. Jag har ju varit dit varje dag, och igår tyckte jag faktiskt att Smörhalvan såg piggare ut. Talet var också klarare, och vi pratade en hel del. Det jag tryckte på, var - och är, att han ska komma tillbaka till oss. Nu är det bara en väg som gäller och det är vägen uppåt. Han håller med i mitt resonemang, och säger att han är så djupt nere som man kan komma, och då är min väg den rätta - UPPÅT!

Vi har så fin kontakt med all sjukvårdspersonal på alla enheter, och det är verkligen glädjande. Nu får vi inrikta oss på besöket i Sunderbyn senare i veckan och få all information vi vill ha.

Jag vill poängtera, att dessa mina skriverier om Smörhalvans cancer, och vad den för med sig, är delvis en sorts terapi åt mig själv, och dels kanske någon som är i min situation känner igen sig, och inser att det är fler som har samma bekymmer. Vi är inte ensamma. Det jag lagt märke till, är att jag nu inte bryr mig så mycket om vad som händer, och vad folk säger, utan alla mina tankar och känslor fokuseras kring detta - bli frisk min älskade Smörhalva! Utan dig blir jag inte ens halv - behöver dig för att fungera.

Snart kommer han hem efter besöket på sjukhuset i Gällivare. Där har han fått en venpump insatt samt varit och gjort ännu en skiktröntgen.

i dag har jag försökt att få tankarna att ta andra banor. Jag tog med mig barnbarnet Hjärtegrynets farmor, och vi åkte ner till Handelsträdgårdens rea, där vi köpte plantor. Det var en liten utflykt i regnet, och vi träffade flera bekanta, men så fort jag släppt av mitt ressällskap, så drog tankarna tillbaka till de smärtsamma spåren i mitt hjärta.