Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Torsdag 14 sept 19:23

 

Det är tur att Daggkåporna inte har samlat på mina tårar, annars hade de varit tyngda ner till marken. Vardagen har börjat springa ifatt mig, men ofta, ofta stannar jag till i tankevärlden, och ser Smörhalvan där han gick omkring i huset. Vad jag än tar i, och vad jag än ser på - så är det min käre som är inblandad på något vis...

Även om jag ser ut "som vanligt" så finns sorgen i mitt inre och saknaden sliter mina känslor åt alla håll...


Vardagstankar har jag skrivit i dagens rubrik, och med det ordet menar jag alla de tankar som kommer till mig i de sysslor som jag gör av en eller annan anledning. I dag valde jag att baka mina limpor, och just dem var Smörhalvan så förtjust i. Han kunde ibland äta en halv av bara farten, och det fick han ju så gärna. Jag brukade fråga honom om de var bra, och då log han och svarade: Jag äter dem ju!


När jag fortsatte med att koka hjortronsylten av bär som jag fått av snälla människor, öppnades min minnesbank och visade då jag och Smörhalvan plockade - inte bara hjortron utan också andra bär. En gång kom han med handen full av åkerbär som han hittat och gav till mig, och under protester tog han emot hälften av dem, så där stod vi på en myr och åt dessa åtrådda bär. Det är ännu så svårt att fatta, att han är borta, fastän jag stundvis försöker inse detta faktum. Nu blir situationen den som jag så många gånger skrivit om: Aldrig mer...



ANNONS
Av Maj-Britt - Tisdag 12 sept 15:13

 

En ny dag steg fram efter min chockartade upplevelse igår, och det gav mig en orolig natt. Jag vaknade då och då, och tittade mot Smörhalvans sida i sängen, men där låg det bara hundar...

Regnet hängde i luften, och jag beslutade att i dag blir det längre promenader med vovvarna. Först kollade jag med jaktlaget om de skulle ut, men ingen hade tänkt sig det, så jag tog Svansen först, för omväxlings skull. Vi styrde stegen upp på berget, och långt tidigare visste Svansen vart vi var på väg. Det fanns ju förstås intressanta saker att undersöka ibland innan vi gick vidare...

 

Något spännande var det i alla fall. Regnet tilltog mer och mer, men i skogen kändes det inte lika mycket som då vi gick på vägen. Minnena svepte förstås runt oss där vi vandrade, och nu kändes de så färska som om vi alla hade gått där igår.


Då jag bytte hund och tog ut Kito, började det till råga på allt att blåsa riktigt mycket, men vi kämpade oss uppåt ungefär halva vägen. Hon kom ihåg var hon sett fjoligen då vi var i farten för några veckor sedan, och stannade till för att titta på samma ställe, som då - men där var ingen älg nu. Det var inte läge för att ta ett foto med regn, vind och en Kito som studsade fram och tillbaka, så det får bli en annan gång. Hon såg ut att vara glad då hon kom in i bilen.


När jag tog med mig Koljo, så hade regnet nästan upphört, och jag blev förvånad så lugnt han gick framför mig. Visserligen i koppel, men han brukar ha bråttom framåt. När vi kom ner från berget gick vi mot "poseringsstenen", och Koljo hoppade upp där och började se sig omkring. Jag såg hans tankar: Undrar om husse kommer i dag?

 

Det hjälpte inte heller att gå upp på en annan sten, fast han försökte titta därifrån också. Tårar kom i mina ögon igen då jag såg hur Koljo spanade in omgivningen. Nog minns han, att från stenar har man bra utsikt och kan se var husse är. Jag såg hoppet i hans kroppsspråk, men tyvärr blev det inte så...

 

Jag avslutar detta inlägg med en bild från juli 2015, då Koljo var nio veckor, och här poserar han med Svansen och husse (Smörhalvan)...

 


ANNONS
Av Maj-Britt - Måndag 11 sept 18:36

Jag var till Jokkmokk i dag för ett snabbärende, som blev till tre då jag kom ihåg två måsten. På det tredje stället jag besökte, stannade nästan mitt hjärta och jag kände, att för ett ögonblick, så försvann allt mitt blod någonstans. När jag tittade ut genom butikens fönster så där slentrianmässigt som man gör, då man väntar på sin tur , fick jag se en mc-klädd man. Han hade likadant skinnställ som min käre Smörhalva, och jag stod helt förstenad och förlamad och allt på en gång. Ni kan inte föreställa er hur mina tankar och känslor skenade åt alla håll. I övrig var inte mc-killen lik Smörhalvan på något sätt, men synen av skinnstället fick mig helt ur balans. Jag visste ju när jag sist såg denna klädsel, men mitt hjärnkontor skrek Smörhalvan hela tiden. Nu efteråt, då det gått några timmar och jag har jobbat med ved och vinbärsplockning, så ser jag ännu den okände mc-killen för mina ögon, och smärtan gräver djupt i mitt inre....


Jag blev verkligen chockad och hur jag tog mig hem har jag ingen aning om. En ängel kom på kort besök och fick mig att ta mig samman så länge han var här, men sedan sköljde allt över mig igen. Vad som egentligen hände med mig vet jag inte, men plötsligt förstod jag att detta är verklighet. Det är ingen mardröm! Smörhalvan är för alltid borta, och kommer aldrig mer tillbaka....

Av Maj-Britt - Söndag 10 sept 09:55

 

Jag börjar dagens inlägg med en bild från 18 september förra året. Det var en härlig jaktmorgon, men detta ämne ska jag inte beröra nu.

Någon av dem som läser min blogg känner sig nog trött av att jag ständigt återkommer till något minne, som får mig att gråta - och så skriver jag om det också! Det är dels en terapi för mig, som jag nämnt tidigare, men med dessa mina minnen, små som stora, så vill jag väcka tankar åt er som läser detta. Ta vara på tiden ni har med era kära. En dag är också de minnen, och det kan gå fortare än ni tror. Var därför rädda om varandra och se på er partner med kärlekens ögon, och diskutera inte bagateller och annat oväsentligt. Det som är viktigt är, att ni har varandra och att kärleken finns emellan er.


Mitt minne i dag är då vi sommartid brukade hämta hem sand, så att vi skulle ha att strö på den hala gårdsplanen i vinterns töväder. Förra året var det Smörhalvan och jag, liksom åren före. Nu i veckan då det varit uppehållsväder, så var jag och hämtade sanden ensam. Jag såg min käre då han stod med spaden och öste i flera kassar, så vi skulle vara välförsedda. Tårarna rann för fullt, och jag saknar honom så mycket att det inte går att greppa med ord.

Varför jag skriver om detta just nu beror på, att jag baxade ner alla kassar en och en till tvättstugan, där vi har vinterförvaringen. Det gick ju bra fast min blick skymdes av ännu fler tårar. Detta är ju inget stort att berätta om, men det är sådant som finns kvar - liksom de kommande stunderna då jag ska strö ut sanden. Tänk med kärlek på de små episoderna då ni stoppar tvätt i maskinen "Det här har han/hon haft på sig" eller då ni äter något gott " Det här har han/hon lagat till". Det behöver inte vara tusen röda rosor, utan det är de små tingen som betyder mycket då någon ni älskar har varit inblandad. Små stunder som samlas till viktiga minnen....


Av Maj-Britt - Lördag 9 sept 08:24

     


Då och då känns det bra, så bra som det kan vara i denna sorgens tid. Möte med goda vänner, som inte frågar och pratar om min älskades bortgång, utan håller dialogerna på en mer allmän nivå. Sådant hjälper mig mycket bättre utan alla ynkanden - som väl är ett sorts deltagande, men blir fel för mig. 


I dag hamnade jag på ruta ett då jag slog på radion med "Ring så spelar vi". Då önskades det en av våra favoritlåtar "Storms never last". Jag förflyttades raskt till den tid då vi var ute med motorcykeln som allra mest, och mina minnen tog mig runt Norrbotten och in i Norge. Smörhalvans mc-ställ kom in för mina ögon, den klädsel som han ville ha på sig när det var dags att lägga honom i kistan. Så blev det också, och hans önskan fastnade starkt i mitt medvetande då jag kom ihåg detta, fast det var för så många år sedan. Orden i låten har jag berört tidigare " Your hand in mine stills the thunder, and you make the sun want to shine". Nu blir det som jag så många gånger skrivit: Aldrig mer kommer jag att åka med Smörhalvan och hålla om honom på nya färder. Det var en speciell känsla att sätta sig upp bakom honom och dra iväg. Flickorna och barnbarnet Hjärtegrynet fick också prova på detta, och lyckan var total, men nu - Aldrig mer...

Av Maj-Britt - Fredag 8 sept 08:20

 

Igår stod jag vid sovrumsfönstret och tittade mot kåtan där rallarrosen blommar under sommaren. Nu är alla blommor försvunna, och bara de svagt rödtonade stjälkarna står kvar och berättar att året nu vänder blad. Så borde jag också göra - vända blad - men det är inte alls lätt då minnena tränger sig på. 


I dag har jag kommit till insikt om att det är om morgonen det är värst med sorgen efter min älskade Smörhalva. Varje morgon kramades vi innan han for iväg på jobbet, och denna procedur saknar jag så mycket. Hans värme, hans doft då han höll om mig - ibland en längre stund, och så den obligatoriska hej-då-pussen, som kunde utvecklas till en glödande, het kyss. Men det är kramen som jag inte längre får, som är det värsta. Då jag var och grattade en manlig vän igår, så kramade jag om honom två gånger, och det kändes så bra, fast det inte var Smörhalvans armar som famnade mig. Tankarna var ändå hos honom...


Varje dag tänker och hoppas jag att jag drömmer en mardröm , att det inte är sant att Smörhalvan har gått över regnbågsbron, och att jag ska vakna kallsvettig, ta hans hand och utbrista "Vilken hemsk dröm jag har haft". Någon gång, medan han var frisk och kry hände det tidigare i mitt liv - att jag drömde mardrömmar då jag hade färska sår från andra händelser. Men då jag vaknade fanns han alltid där, och smekte mig på ryggen, sade tröstande ord, så jag somnade om. Vilken lycka det skulle vara, att jag är inne i en mardröm....

Av Maj-Britt - Onsdag 6 sept 19:12

 

I dag kom sonen hit för att bistå mig med vedkörning och lite annat som måste göras. Han körde upp flera lass från vedhuset, som jag nu ska ta mig an med klyvning där det behövs, så nu har jag fritidssysselsättning ett tag framöver. Vi fyllde på byns majbrasa med ditkörda objekt som jag inte skulle ha här, och det kändes skönt att få bort dem.

Batteribyte samt däckbyte på en bil som ska in till Fredrik på Bilprovningen om några dagar. Kabeljustering vid mina vedtravar och givande diskussioner blev det också. Jag hade kokat palt i tidig morgon, och det var ju inte fel...


Boken på bilden här ovan fick jag som en försenad födelsedagspresent då jag inte ville ha någon eftersom Smörhalvan lyft sina vingar veckan innan. Det högg till i hjärtat då jag tänkte tillbaka, och nu i skrivande stund rinner mina tårar igen. Ska de aldrig ta slut? Ibland blir det häftiga sinnesrörelser då jag hittar något, eller om jag blir påmind av någon som frågar hur det är, hur jag mår och vad jag gör. Ni som undrar kommer förmodligen att sörja och sakna någon kär anhörig någon gång, och då vet ni hur jag känner mig just nu. 


Men tillbaka till boken. Den ska jag börja läsa mer ingående då jag nattat vovvarna. Den är precis något för mig, eftersom jag är en hamster i människoformat. Jag plockar och testar - ibland efter tips från någon, så nu blir det något att se fram emot. Det bästa är ju att det är min bok, så även om jag somnar från den, så finns den kvar nästa dag och nästa. Varje gång jag är ute och samlar något, så kommer tanken, att nu behöver jag inte plocka så mycket då jag är ensam! Ensam! Vilket hemskt ord för den halva som är kvar - jag. Men det är ändå bättre att vara bara själv, och utan falska vänner med inställsamma leenden. Ni tror att jag inte vet, men då tror ni helt fel. Jag får citera Bibeln och den store regissören Ingmar Bergman " såsom i en spegel".

Av Maj-Britt - Onsdag 6 sept 07:13

Några vackra kvällar har jag stått och tittat på septembermånens klara sken. Den här gången tycker jag att den är större och närmare på något sätt. Naturligtvis har jag fina minnen från tidigare års betraktande, då oftast med Smörhalvan vid min sida. Vi tröttnade aldrig att se på månen och dess silvergata över sjön, och det hände någon gång att vi åkte ut med några nät som vi lade ut. Det var inga problem att få ut dem. Vi hade ju lampan på himlafästet. Nu blir det aldrig mer några månskensturer på sjön, och heller ingen nätläggning....


Igår var jag till Jokkmokk som jag måste besöka ibland på grund av många ärenden som inte går att utföra med datorn. Bland annat så var jag ner och tittade på kyrkogården, planterade på nära och käras gravar. Jag gick förbi platsen där min älskade Smörhalva slutligen ska få sin vila, men hans gravsten har ännu inte kommit. Överallt såg jag minnen av hans säsonger då han jobbade där. Han lärde mig se kyrkogårdarna på annat sätt än jag gjorde förut. Dessvärre finns det för lite personal att sköta om dessa platser, och det ekonomiska sätter också stopp för fler anställda. Jag, för min del tycker, att man borde prioritera omvårdnaden av våra käras vilorum - inte för att de bryr sig om detta nu, men vi som är kvar i denna existens skulle må bättre om det var välskött. Det är en vila också för våra själar att gå omkring och minnas dem som gått före oss...

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se