Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Tisdag 17 april 20:03

 

Det blå spåret är en av mina favoritslingo då det gäller tolkning. Allt finns. Skog, myrar och vatten. Snitseln på bilden har Smörhalvan satt dit, och saknaden hugger tag i mig då jag ser sådana. Jag har sagt det förut och säger det igen - det att minnen kan man inte radera, och nu när jag ser bilden på nytt, så fylls mina ögon av tårar.


Här har vi kommit till älven, och där kan jag bli stående och bara titta på vattnet som sakta rinner förbi.

 

Plötsligt fick Koljo höra en råtta under snötäcket. Djurens hörsel är enorm, och jag fick dra lite extra i kopplet för att få honom därifrån.

 

Vi stannade till vid Dammudden, där vi suttit i många år tidigare, men aldrig har det varit så mycket snö som det är nu. Det kanske är bra för mina sorgsna tankar - det, att det inte ser likadant ut som förra året då vi kunde gå var som helst på sjön. Längst bort i bilden syns taken i Näsberg.

 

Igår, då vi for hem kom jag i gnällstadiet. Någon hade kört över det pistade spåret och med skotern grävt djupa kanaler tvärs över. Måste man verkligen köra fram och tillbaka? Jag tror ju inte att det är vuxna människor som gör detta, och mina tankar i dag, då jag upptäckte nya ställen, var, att jag hoppas att dessa "duktiga" skoterförare en dag blir gamla och inte längre skoterburna. Hoppas också att det då finns nya ungdomar som förstör för dem. Det är skamligt med denna förstörelse, och jag lider med Tobbe, Uffe och Rolle som har knogat för att få till fina spår för alla att använda. Smörhalvan retade sig på likadana skotermarodörer förra året, och då var det han och även Johnny, som försökte dra spårsladden gång på gång. Ska man nu gräva och demonstrera hur höga kammar man har på skotrarna, så kan man väl ändå köra längre ut, och låta oss andra gå, tolka eller åka skidor på det pistade spåret. Så här kan det se ut..

 

   

När vi kom till Damudden i dag var Koljo trött. Hundar kan inta konstiga sovställningar som här.

 

Men då kom Lavskrikan.

 

Sade du något om buffé?

 

Dammuddens restaurang har öppnat. Kom hit!

 

Jaha, då är det bara att frossa...

 

Minnet kom svepande då Gullhöna var en liten tjej. Hon matade Lavskrikorna så de var så tama och satte sig på Smörhalvan ibland. Det tyckte hon var mycket roligt. Hon kunde hålla på i flera timmar och portionera ut bullar och annat som vi hade med oss. Då hade jag inte den minsta tanke, att jag en gång skulle sitta här alltför ensam och tänka på flydda tider. Ännu en gång ber jag er, att vara rädda om varandra och säg till er partner att ni älskar honom/henne. När livet är som bäst, som det är här i norr under denna årstid, har man så lätt att glömma att man har en kär vän vid sin sida, som kanske inte finns med nästa år...

ANNONS
Av Maj-Britt - Torsdag 12 april 14:33

 

Den här vägen genom skogen har jag åkt tidigare i år, men då hade jag sällskap. I dag var det bara jag och Koljo som for iväg.Det kändes i hjärteroten redan i början då vi startade vår färd, och jag såg kartan som Smörhalvan satt fast vid en korsning där spåren delade sig. Jag tänkte på, att då jag senast for denna väg vid samma tid förra året - ja, då fanns ännu Smörhalvan i mitt liv, och att det skulle förändras hade jag ingen aning om.

Då tyckte jag att världen var underbar och njöt av naturens skönhet. Visst var det vackert i dag också, men känslan var inte alls densamma som för ett år sedan. Jag undrar hur länge mitt härta ska orka när smärtans saknad gnager inuti mig. I morgonradion hörde jag låten om Gröna små äpplen, och då forsade minnets tårar när Barbro Hörberg sjöng om kyssen innan han for på jobbet. Precis så var det för mig, och vidare så sjöng hon om att hon ringde ibland till hans jobb - och det kunde ha varit mina egna ord.


I den stämningen selade jag på Koljo och så for vi.

Här pausade vi då jag skulle rätta till kopplen till selen och stödlinan.

 

Tankarna vandrade som osaliga andar, allt eftersom vi for fram, och på ett ställe kom jag ihåg en gång då vi hade gett oss ut, och plötsligt blev det klibbföre under sparkens plastmedar. Det klibbade och klibbade och till sist fick jag ringa efter Smörhalvan som kom med skoter och kälke och tog hem oss. Vem skulle hjälpa oss nu om sådant skulle inträffa? Jag behöver honom så mycket, och aldrig mer kan han hjälpa mig vad det än är...


Här har min vän hittat något spännande att undersöka.

 

När vi kom närmare älgtornet så är det mycket vinter kvar. En stor snöklimp sitter på pass där skytten brukar vara, och hundkojan syns inte alls under snötäcket. Jag undrar ibland hur de pass ser ut, som Smörhalvan gjorde i ordning på vårt jaktområde..

 

Smörhalvan hade satt upp snitslar längs med detta spår som nu går under benämningen "Blå spåret", och för varje snitsel vi passerade rann tårarna i ett. Jag tog det som en hälsning från min käre som gjorde detta förra året, och i mina tankar så smekte jag varje snitsel som han knytit dit. Han gjorde det så vi skulle veta var spåret gick även om det snöat över. I början av säsongen är det också bra. Det är bara att följa det blå spåret.

 

När vi kom närmare älven och passerade platsen där vännen Rolle hade sin kåta förra säsongen var det färdigt igen. Minnet av hur jag och Smörhalvan hjälpte Rolle att plocka ner den och köra hem kåtaduken och annat steg fram. Senare under den våren då det blev barmark skulle de gå längs med älven och leta upp en bättre kåtaplats, men med facit i handen, så vet jag att det aldrig blev av..


Här har Koljo fått syn på något. Det är vårt stationära svanpar som kommit, men den ensamme som brukar vara med dem syntes inte till. Att få syn på svanarna var ett av dagens positiva ögonblick, och hur det än är, hur ledsen och sorgsen jag är, så försöker jag utanför dessa känslor, att hitta ett stänk av något som får mig att växla tänkandet. I alla fall under ett ögonblick eller två.

 

Svanarna var inte alls rädda för oss. Ibland simmade de närmare precis osm om de ville visa upp sig. Solen i älvens glittrande vatten gjorde sitt till att ge mig vackra ögonblick mitt i sorgen.

 

 

 

Jag styrde ekipaget vidare, och så kom vi ut på sjön. Eldplatsen vid Dammudden har någon skottat fram, och jag tror mig veta vem. Än är det långt till solbacken framför den. Så här ser den ut i dag.

 

Därifrån har jag också minnen som tränger sig på, och det känns skönt att ingen ser mina tårar. Ingen syntes heller till på isen idag. Spåret hemåt var så fint sladdat, och Koljo travade på för att stanna till då och då när en spännande doft nådde hans nos. Efter diverse avvikningar på andra spår så hade vi varit ute i nästan fyra timmar. Då känner jag mig väl till mods både fysiskt och psykiskt, även om det känns tungt i hjärtat...


ANNONS
Av Maj-Britt - Onsdag 4 april 07:23

 

I dag är det nio månader sedan min älskade Smörhalva lämnade mig till ett liv i ensamhet. På bilden gosar han med änglahunden Morra, och jag hoppas att de har funnit varandra igen.


Nio månader i ensamhet, och då är det nog någon som reagerar. Jadå, barn, barnbarn, släkringar och goda vänner finns runt omkring mig, men i mitt hjärta är jag så väldigt ensam, så ibland känns det som om det skulle brista. Dagar och månader har passerat utan att jag tänkt på detta, och det där att tiden läker alla sår - det existerar inte för mig. Jag försöker prata och jobba med det jag kan, fast själen fäller tårar som Niagara. Då är det skönt att  kunna vara ensam och gråta utan att någon säger att det går över...


Igår blev det ännu värre då Lill-Babs dansade iväg över regnbågsbron, också i sviterna av cancer. Hon var en av de artister som vi båda tyckte om, och ett par ord kom framför mig just i detta ögonblick. Det var från en av hennes låtar, och nu stämmer de alltför väl in "Älskade ängel"...


Igår reste också en av mina kära släktingar samma väg, och mina tankar går förstås närmast till den drabbade familjen. Att förlora sin livskamrat gör att man psykiskt tappar fotfästet, men man kan konstigt nog fungera fysiskt i och med att man kan röra sig - även om det blir som en marionett...


Sorgen förenar människorna och jag sänder kramar av tröst till er alla..

Av Maj-Britt - Tisdag 27 mars 19:50

 

Denna bild är från 2016, och med den vill jag önska er ute i cyberrymden - en riktig Glad Påsk. I år är det nu den första påsken utan min Smörhalva, och de svidande minnena tränger sig allt närmare. Nu blev det ju ännu värre då Jerry Williams också gick över regnbågsbron. Hans låtar tyckte vi verkligen om, och jag har ännu kvar många skivor. Just den låten "Did I tell you" brukade Smörhalvan sjunga med i, då vi hörde den på radion, så sorgens knivar karvar djupt i mitt hjärta. Visst sade vi ofta de orden, att vi älskade varandra, och nu i min smärtsamma längtan efter honom, så ber jag er som läser detta, att tala om för er partner hur mycket ni älskar denne. Livet går inte i repris. Det är nuläge hela tiden, så ni kan inte stå där ensamma en dag och tänka, och ångra det som ni aldrig sade...

Av Maj-Britt - Måndag 19 mars 10:25

 

Jag har ägnat mig åt att gå igenom gamla fotoalbum, och det är så sant att i ett fotoalbum där står tiden stilla. Bilden ovan finns inte som en papperskopia, men så här kan man ändå se den digitalt. Den är från 2014, och som ni ser så åker Svansen med sin husse, då vi skulle ut på en pimpeltur på Tårrajaursjön. 

När jag har bläddrat bland fotona har tårar flödat som vanligt då det handlar om Smörhalvan, och det är nästan ofattbart att jag nu har bott i denna by i 30 år! Hur länge jag blir kvar här har jag ingen aning om i nuläget, men jag har inga planer på att flytta härifrån, trots att jag är ensam numera.


Skog, lågfjäll och vatten - allt finns här i naturväg som jag ser det. Människorna är trevliga och flera tog mig till sitt hjärta då jag kom hit. Visst finns det undantag - det är sant, men alla kan ju inte tycka om alla. Så är det bara.


I mina album har jag sett många av dem som gått över regnbågsbron under årens lopp, släktingar, vänner samt förärldrar och svärföräldrar, och  värst var det förstås då Smörhalvan gick, och efter honom, hans lilla Kito. Bilderna på alla andra hundar och katter gör också ont i mitt hjärta, och saknaden och sorgen efter alla som jag fått ta avsked av, griper tag i mig och nästan sliter hjärtat ur min kropp. På mina bilder så lever de och då står tiden stilla, som jag skrev i början. 

Ibland vill jag gå ut och bara gallskrika ut min smärta och försöka att jaga bort sorgens demoner...


Barn och barnbarn har växt upp och flyttat till andra orter, men på bilderna är de ändå så nära mig. Jag kan se på dem, minnas de fototillfällen som gjorde att jag lyfte min kamera och tog dessa kort. En strof som jag hört någon gång någonstans ifrån kom för mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans."


Egentligen trivs jag bra då jag är ensam. Det finns så mycket jag har att syssla med, så om jag kunde vara vaken flera dygn i sträck, så skulle jag inte hinna med det jag vill göra. Några vänner tycker jag är konstig som säger att jag trivs ensam, och visst har jag önskat att Smörhalvan skulle vara här fysiskt, men när det inte är så, så har jag inget val.

Jag är ändå tacksam över de hittills gångna åren, och tack alla ni Tårrajaurbor för er omtanke.

Av Maj-Britt - Söndag 11 mars 09:32

 

Dagens inlägg börjar med en sommarbild från Forsviken strax norr om Jokkmokk, och denna plats passerade Smörhalvan ofta på sina jobbarresor, och ibland följde jag med. Ibland var vi bara ute på upptäckaräventyr under helgerna eller som här, en ljus sommarkväll.


Det jag ska berätta om i dag - det handlar om Smörhalvan förstås. Igår kväll började jag gå igenom några av hans almanackor där han antecknat dels vart han varit och dels vad han gjort dessa dagar. I tanken följde jag honom på  olika huggningar, röjningar, planeringsarbeten, fornlämningar, kurser, skogsbränder och efterbevakningar i hemmakommunen Jokkmokk, men även i andra kommuner. För mig var det kända områden, men någon gång var han på en plats jag aldrig hört talas om. Då beskrev han hur det såg ut då han kom hem, och ofta sade han att vi skulle åka dit någon gång, så jag skulle få se hur det var. Väglag hade han också noterat om det var besvärligt under vissa årstider. Om det inte stod något, så var nog vägen bra. Temperaturer fanns också noterade, och den lägsta var -28 grader, som dock klev upp till varmare längre fram på dagen. Hans möten med andra människor samt djur fanns också nerskrivna. Till och med städning i Tväråselet där hans dåvarande chef bor. 


Ja, han kunde länet väldigt bra, kände till vägar, matställen och övernattningsställen. Ibland var det flera dagars jobb på platser långt hemifrån, som gjorde att han fick ligga över på lämpligt ställe som till exempel; Hotellet i Karesuando och campingen i Jukkasjärvi. På sådana långresor hade han ibland med sig en annan arbetskamrat. För det mesta kunde han köra hemifrån redan klockan fem på morgonen, jobba över dagen, och sedan åka tillbaka, och det hände att han inte var hemma förrän klockan 21.00 om det hade gått bra. 


Kurserna var också på olika platser, beroende på vilket skogsbolag som krävde detta av inhyrd personal. Som tur var, så var dessa kurser norr om Dalälven, och han sade att längre söderut ville han inte köra. Jag brukade fråga vad han lärt sig då han kom hem, men svaret var mest "ingenting". Efter 25-35 år som först manuell skogsarbetare, sedan röjare och planerare, så var det inte mycket som behövde fyllas på i hans kunskapsbank.


På bilden nedan, så var vi någonstans i Arvidsjaurs kommun, och jag tog en bild, på vad man kallar "häxringar", svampar som växer i cirklar.

 

Med anledning av hans enorma kunskap, så kunde jag också ta till mig en hel del av vad han kunde, och lärde mig vad jag skulle observera i de skogsmiljöer som jag befann mig i. En hel del kunde jag själv från barndomens uppväxt vid skog och fjäll, men att definiera exempelvis gamla härdar, och från vilken tid de kom till - det visste Smörhalvan.


Tyvärr var han tvungen att sluta med sina skogsjobb eftersom det tog hårt på hans knän. Sommartid kunde en vanlig arbetsdag innebära 1-1,5 mils vandring och vid enstaka tillfällen mer. Vintertid - då var det skoterkörning som gällde, och det var lika långa sträckor.


Smörhalvan tyckte att han hittat drömjobbet, då han fick börja jobba inom Jokkmokks Församling som, vad han skämtsamt sade; Grönytetekniker". Då fick han börja klockan sju och sluta klockan 16.00 Det var toppen, och därtill fina arbetskamrater som han trivdes med. Tack, snälla ni, som gjorde att hans trivsel stod på topp! De turer som han gjorde inom detta jobb fanns också antecknade i hans almanackor, fast då handlade det bara om kommunen kyrkor. Inom förvaltningen fick han gå en röjsågskurs som han hade mycket roligt åt. Han som hade jobbat med det i så många år, och till och med varit röjarinstruktör inom skogsbranschen. Kursen var dock nödvändig att få dokumenterad. Nya kriterier kommer alltid fram i alla yrken, tror jag. Det sorgliga var att hans dokumentation på papper och med röjsågskort kom två veckor efter att han gått över regnbågsbron...

Medan tårarna rinner frågar jag mig ännu en gång: Varför, varför måste han gå? Han kunde ju så mycket och behövdes så väl...


Av Maj-Britt - Tisdag 6 mars 21:00

 

Bilden är från en marsmorgon förra året, och jag stod nere vid sjön och fotade österut över sjön.


Minnena av mitt liv med Smörhalvan kommer hela tiden, fast jag försöker göra allt möjligt för att gå vidare utan honom. I dag var det en sådan dag. Jag valde att strunta i snön, och ägnade mig åt att göra det trevligt för mina kompisar - vovvarna. Jag klippte sönder ett gammalt tjock täcke till lämpliga bitar, och satte mig vid symaskinen. Där har jag suttit många gånger med Smörhalvan vid min sida då han var upptagen av kontorsarbete, eller också låg han på soffan bakom mig och vilade med någon hund på kliarnivå.


Jag hade några gardinlängder som jag fått av en vän, och dessa längder blev perfekta överdrag yill täckbäddarna. Det blev fyra stycken, och då dök minnet av svärfar fram. En gång var han här då jag sydde överdrag till andra hundbäddar, och han sade sin mening i bestämda ord om vad han tyckte om min dåvarande syssla. Hundar ska inte skämmas bort som Smörhalvan och jag gjorde, och absolut INTE med påslakan över bäddarna! Ni som kände min svärfar kan säkert höra hans ord inom er då han sade detta till oss. Det brydde vi oss inte om, och jag fortsatte med min sömnad.


Bitarna som blev över av dagens klippning, blev till lämpliga underlag till hundburarna som jag har i bilen, men till dem sydde jag inte några överdrag. Förutom detta, så tog jag tag i min åtgärdahög, och lagade en del kläder som behövde en ny söm, och när jag var klar med allt, så blev det att dammsuga bort allt skräp som fallit ner från mina syaktiviteter, och då kom ännu ett minne fram. Smörhalvan brukade påminna mig om att dammsuga spolhuset i symaskinen, så att jag inte skulle påbörja något nytt och drabbas av trassel, så det blev spolhuset i dag också. Även han brukade sy, och det fick han så gärna göra då han hade något objekt som måste akutbehandlas. Jag brukade bara trä tråden rätt i maskinen, men resten klarade han själv. Tårarna kom och jag tänkte på att "här har han suttit många gånger, och på symaskinen har han vridit på det och det reglaget", men nu blir det aldrig mer....

Av Maj-Britt - Fredag 2 mars 18:46

  

För ett år sedan fick vi kärt besök av Gullhöna med familj, och det var så klart för att min älskade Smörhalva fyllde 60 år den 3 mars fast vi började firandet redan den andra.. Jag hade inte den minsta aning om att jag ett år senare skulle vara utan honom. Barnbarnet Isak, som på bilden vadar i snön till båten har mist sin morfar och besöken här blir aldrig som då. Han fick följa med då morfar skulle hämta posten, och det var så viktigt och roligt så han kände sig nog mycket betydelsefull. På bilden kommer han och morfar med posten.

 

I år hade nog Isak försvunnit helt i snön, och av den stora båten syns knappast någonting annat än en röd kant - relingen. Nästa bild är från sjösidan och stängerna som syns brukade vi hänga näten på.

 

Dagen efter kom Gullfia med sitt gäng och sonen var på snabbvisit då han fått avlösning i Räddningstjänsten. Allt var så trevligt, och barnbarnen lekte med hundarna och klättrade i snön. Här är det tillfällig paus i lekandet...

 

Den 4 mars var en lördag och då hade vi öppet hus för att fira Smörhalvan. Vänner och grannar kom och for, men några som han trodde skulle komma - de hade annat för sig. I år visar 4 mars att det är åtta månader sedan min älskade gick över regnbågsbron. Det kändes så konstigt då jag i dag besökte hans grav, overkligt att läsa hans namn, han som nästan nyss var frisk och stark. Här hemma har jag också satt nya batterier i gravlyktan som står som ett minne av honom. Även hans kära lilla Kito har också fått ett ljus.


När jag tänker tillbaka, så var det inte bara kärleken och passionen som band oss samman. Det var även vår fasta vänskap. Vi var varandras bästa vänner och repekterade varandras åsikter om meningarna ibland var delade, fast det var de sällan. När vi jobbade tillsammans gick allt så bra också. Det kunde vara fotografering, bilreparationer, vedhantering, snöskottning, gräsklippning, tapetsering, nätläggning, älgjakt och andra aktiviteter i skog och mark, ja allt vi hade för oss. Samarbete var ett ord som stämde bra för oss, och nu har jag ingen så nära mig som jag kan samtala med om allt möjligt och omöjligt. Ingen att bolla problem med. Ännu så kommer tankarna ibland, att "det måste jag berätta", eller "undrar vad han säger om det och det". Det hjälper inte alls fast jag vet att han hör mig. Det är den fysiska kontakten som jag saknar så mycket, och ännu värre blir det då orden "aldrig mer" dyker upp. Smärtan river i mitt inre, och tårarna sprutar okontrollerat. Svansen tassar oroligt omkring och vill vara nära mig. Nog ser han att jag är ledsen.


Avslutar med en bild på syskonskaran som förgyllde Smörhalvans födelsedag. De två yngsta följde med honom då han hämtade dagstidningen. Den brukade avlämnas på ett annat ställe än posten, så den gången fick också de vara viktiga och vara sällskap åt sin morfar..

 

Den tredje är vårt Hjärtegryn, hon som mest var här hos oss av alla barnbarnen...

Var rädda om varandra, säger jag igen. Ni vet inte hur det ser ut i morgon eller om ett år...


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se