Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Söndag 19 nov 18:08

Nu är det den tjugonde söndagen som jag är utan Smörhalvan, och under den här tiden har mina humörsvängningar varierat. Mest har det varit tårar i sorg och saknad, men ibland har det glimmat till av något som fått mig att skratta.

Igår var jag nere och förtvivlad över att mina krafter inte räckte till, och bad Smörhalvan om assistans. Jag fick i alla fall nya resurser på ett mycket märkligt sätt, som jag inte vill nämna så här offentligt. Det var otroligt allra först, tyckte jag, men sedan förstod jag. Allt kan jag inte skriva om, och det finns många händelser i min närhet som gör att jag tvivlar på än det ena och än det andra. Osökt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens figurer i Ronja Rövardotter: Vaffö gör dom på detta viset?


Jag är mycket klar över, att jag inte är ensam om sorg och saknad efter en kär partner, men det jag skriver om - det är min ventil, som jag "spyr ut" enligt en kommentar jag fick tidigare. Väldigt många kan prata om det svåra som trycker dem, men det kan jag inte, så därför blir de skriva orden det som kommer ur mitt huvud. Jag har nog skrivit om just detta tidigare, men alla kanske inte läser allt.


Det där om hjälp, är också ett ord som kan definieras olika. Jag får inte alltid hjälp, alla har kanske inte tid just då jag behöver det, och alla vill inte hjälpa utan tycler att jag ska klara mig ändå. Jag accepterar detta. Alla människor har ett eget liv, egna jobb, egna familjer och egna bekymmer. Jag begär inte heller att hjälpen ska stå på bron, men jag vill bli respekterad för den jag är - alltså bara jag som nu är ensam utan Smörhalvans stöd vid min sida. Man blir inte byfåne för att man blir ensam, eller kanske jag ska bli det?? Så konstigt det är med olika bemötanden då man dels är två, och dels då man blir ensam. De enda gångerna som människor uppträder naturligt är då man kommer till dem som också mist någon kär person, och det kanske beror på att känslor och minnen kan öppnas på ett bra sätt...


ANNONS
Av Maj-Britt - Lördag 18 nov 07:27

 

Nu måste du skicka mig krafter, så jag orkar få bort snön! Visserligen har jag ängeln med traktorn, som tar bort det mesta, men han kan bara köra rakt fram. Skopan är för stor för alla andra utrymmen där det också finns snö. När det kommer ner så mycket som det har gjort nu vill jag bara gråta över förtvivlan att jag är så svag. Jag har ju en snöslunga, men den behöver jag hjälp med att dra igång, och jag kan inte alltid belasta min granne med att be om hjälp. Han hjälper nog många ändå. Du kan väl också kontakta honom som hämtade dig, så att han också skickar mig nya krafter! 


Barnen då? undrar ni, men sonen bor ju drygt sju mil härifrån, och han är engagerad i Räddningstjänsten med jourtider samt att han har sitt ordinarie jobb som också är viktigt. Han kommer ju hit ofta, men kan inte alltid som just nu då snön vräker ner. En trafikolycka kan ske när som helst i detta väder, och då behövs räddningsinsatser. Flickor och mågpärlor bor ju i Luleå, ännu längre bort från mig.


Ni som läser detta, och brukar be till högre makter - snälla ni - be för mig nu så jag orkar med snön. Kyla kan jag hantera bättre eftersom jag har gott om ved inne och utanför huset.

ANNONS
Av Maj-Britt - Fredag 17 nov 18:31

 

Så blev det ännu ett inlägg i dag, och det efter ett samtal med en väninna som också har sin käraste på andra sidan regnbågsbron - och då började mina tankar ta nya banor. Jag började tänka på alla platser där jag och Smörhalvan eldat, och de är många. Det var som om vår kärlek fick extra värme av eldens flammande lågor, vare sig det var invid en väg, myrkant, kalhygge, djupt inne i skogen dit bara vi orkade gå, och så uppe på något berg. och nu: Aldrig mer!


Vi pratade mycket sådana gånger, men vi kunde också sitta tysta i egna tankar i flera minuter. Vi lyssnade på naturens alla ljud, som kunde vara lavskrikornas pockande läten, rävarnas parningsrop, ugglornas hoande, tjäderns och orrens vårkonsert - ja, alla djur som var i farten. Gång på gång så sade jag att vi var lyckliga som fick uppleva sådana stunder tillsammans, och Smörhalvan höll med mig. 


Vårvintern - då var det pimpelturer och nya eldar. Ingen mat kunde smaka så gott som den vi åt just då..

 

Elden var vår kompis sådana gånger, och ibland såg vi andra eldar kring sjön. Det var så rofyllt att bara sitta och se på lågornas dans och höra knastrandet när elden sökte sig nya fästen bland vedklabbarna. Så här långt efteråt förundras jag över, att vi alltid hade något att tala om, men det var ju egentligen inte konstigt. Smörhalvan var ju min bäste vän, och till varandra kunde vi vädra våra funderingar om allt möjligt. Saknaden är oändlig, långt bortom alla tidens gränser...


När hösten och älgjaktstiden gjorde entré, så eldade vi förstås då vi satt på pass - inte alltid bredvid varandra, men vi höll kontakt, antingen genom kommunikationsradion eller telefonen. Det kunde låta så här: Jag har en fin eld - kommer du hit? Och så blev det. Vi måste till varandra.

 

Ibland var vi flera som satt invid samma eld, men vi var ändå ensamma - som i en bubbla, fast vi hade flera andra i närheten. Vi mådde i alla fall som bäst då det bara var vi två - och så hundarna förstås - de ordlösa vännerna som alltid var redo. Smörhalvan var oftast den som tillagade maten då vi skulle äta ute, men innan den var klar så kunde jag grilla en bit korv eller fläsk som aptitretare. Då Smörhalvan var på jobb och jag var ensam som jagade med laget kunde jag förstås ordna med mat själv, men det var inte lika gott som då min käraste var med. Sedan han gick över regnbågsbron har jag visserligen eldat, men inte tillagat någon mat. Jag får se hur jag klarar det då det blir aktuellt då pimpelsäsongen tar sin början...


Hur det än är, så känner jag fortfarande kärlekens eld brinna inom mig. Kärleken till honom, som lämnade mig så skärande ensam..I skrivande stund kom min fyrbente vän Svansen fram till mig för att trösta. Han ser så ledsen ut då han märker att jag gråter....

 








Av Maj-Britt - Fredag 17 nov 10:33

 

Detta är en arkivbild, och i dag ser det ut nästan så här, men det fortsätter att snöa, så innan kvällen är nog bilden autentisk. I min rubrik för dagen, så har jag skrivit "Gräl utan respons", och den jag grälat på är Smörhalvan, som inte svarar något på mina muttranden av förståeliga skäl. Varje gång det händer något utanför min kapacitet, men som han hade klarat, så grälar jag, att varför lämnade han mig med allt det här? Visserligen har jag en ängel med traktor på andra sidan byn, som tar hand om snön, men allt det andra då???


I onsdags hade jag en down-period, då sorgen och saknaden bara öste ner över mig, och jag hade lust att gallskrika, men då hade väl någon av grannarna kommit springande. Så det blev en tsunamiflod av tårar istället, och det pågick ganska länge. Varför det kom så hastigt beror nog på, att jag såg fönsterlamporna i pannrummet, och mindes när han monterade dit dem. Visst har jag sett dessa varje dag tidigare, men just då tog det tag i mig så intensivt.


I dag känns det något bättre, men ändå finns varför-tankarna i mitt huvud. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, och jag bryr mig inte om det heller, men då jag känner att sorgen är på väg att gräva sig in i mitt hjärta, så börjar jag arbeta med något fysiskt tungt. När ett moment är slut så tar jag nästa, och så går mina dagar en och en. Då jag vaknar på morgonen är min första tanke, att nu kommer ännu en dag utan min älskade Smörhalva. Jag undrar också, om han och alla de andra, som lämnat sörjande halvor efter sig, vet hur det känns för mig/oss, eller vandrar de obekymrade i sin dimension? Ibland säger någon, att han skulle inte vilja att du sörjer så mycket, och det tror jag ju själv, men att säga och tänka är en sak. Känslorna rår man inte på, speciellt inte när det handlar om sorg. Så än en gång skriver jag: Var rädda om varandra!

Av Maj-Britt - Söndag 12 nov 07:59

 

2014 firade vi Fars Dag med en riktig lunch i skogen - en av våra mysiga stunder som jag minns med tårar i blicken. Nu händer det ju aldrig mer, varken med mysiga stunder eller med Fars Dagslunch ute i naturen. Ännu en gång av många tusen andra, frågar jag varför han hade så bråttom att ge sig av. Vi hade behövt honom länge än. Han var verkligen en älskad make, far, husse, bror och vän. I sorgen och saknaden är jag ändå glad att jag så ofta sade, att jag älskade honom....


Mina Fars Dagstankar och varma hälsningar går förstås till min egen far och min svärfar, som är borta nu. Till alla andra fäder som gått över regnbågsbron är också mina tankar denna dag. Vi är många som sörjer och saknar de våra. Ni som har en älskad far att konkret kunna fira - Gör det eller hör bara av er till den personen och säg att ni älskar honom, och inte bara till honom, utan också de nära och kära som ni har. Livet klipps av - många gånger alldles utan förvarning, och då är det försent att säga något. Jag ser dagligen i nyhetsflödet, att någon har mördats eller omkommit i en olycka av något slag, ellr ännu värre, så har de dött i något av världens krig. Överallt finns det människor som sörjer någon, och det tar aldrig slut. Var rädda om varandra kära ni som läser detta!

Av Maj-Britt - Torsdag 9 nov 17:22

 

För er, som nu ställt frågor, som; Har du slutat sörja nu? kan jag berätta för er och andra, att det har jag inte, fast jag har slutat att skriva om det varje dag. Minnen kommer och tårarnas kranar öppnas mer eller mindre. Ibland blir det för fullt. När jag gick och hämtade posten, så kom vinterns minnen fram eftersom det snöat tidigare i veckan. Då kom jag ihåg hur Smörhalvan och vår vedgranne turades om att skotta vägen till viadukten som går över Inlandsbanan. Det är lite närmare och mycket mer trafiksäkert att gå den vägen, och de där intjatade orden "Aldrig mer" står för mitt inre igen...


De tankar som jag tycker är märkliga - de är dem som berättar om människor som säger sig ha tyckt om Smörhalvan så mycket, så mycket, och ändå aldrig kom hit och hälsade på oss. Än mindre när Smörhalvan var borta. Jag vet, att han väntade ivrigt på några då han fyllde 60 år, men ingen av dem kom. På bilden ovan syns ett stygn av besvikelse i hans ögon. Det kom i alla fall många andra och så barnen och barnbarnen, och de var älskade förstås. Men den där märkliga tanken smyger sig fram, att varför kom ni inte, finns där nu? Jag undrar också om ni mår bra när ni tänker, att ni skulle ju komma, men det var alltid annat som kom i vägen. Jag har full förståelse för dem som bor flera mil längre bort, men alla ni som finns i kommunen? Nu behöver ni inte komma. Jag klarar mig ändå - med hundarna och  många goda vänner. Sådana här gånger ser man verkligen vilka som är de riktiga vännerna - de som inte frågar utan bara kommer. Tack kära ni, för att ni finns för mig. Tack för att ni kommer fast jag gråter och behöver en kram.

Av Maj-Britt - Söndag 5 nov 19:40

 

Hörde på Riksradion på morgonen att det ska komma snö, upp till tio cm, så då beslutade jag mig för att gå iväg med vovvarna när det var lätt att gå. Envis som jag är ibland, så valde jag den väg som vi brukade gå på allra mest, men i dag kändes det extra tungt, Senast jag gick den här vägen - då var lilla Kito med mig, så nu rann tårarna för fullt. Jag sände mina frågande tankar till Smörhalvan. Finns Kito nu vid din sida? Men som vanligt fick jag inga svar 


Koljo stannade då och då och tittade mot skogsranden, och det gjorde ju jag också, men inte såg jag något. Såg han Kito och husse? Eller var det något djur som smög i skogen. Båda varianterna var möjliga. Lite irritation dök upp längre fram på vägen. Vid ett tidigare tillfälle fann jag en trasig plastkasse slängd på marken, och då tog jag den och knöt upp den mot några långa grässtrån. Jag hoppades att den "skyldige" som inte orkat ta med sig kassen skulle se den och ta reda på den, men nej! Den är fortfarande kvar. Den måste ha varit för tung att ta med sig hem.


Svansen hade fullt sjå att spåra Koljos framfart, men det fanns ju massor av nya spännande spår att lukta på. Kors och tvärs över vägen, på stenar, mot buskar, gräs och i diket. Jag iakttog honom då han sprang med nosen mot marken, och det gick fort så jag undrade hur starka dofterna var. Han hann till och med att bära sin boll, och släppa den vid mina fötter. "Kasta den nu, matte". Hans glädje fick mig att glömma sorgen och saknaden för några ögonblick tills han hoppade upp på poseringsstenen där Smörhalvan och alla andra hundar suttit. Det gör så ont, så ont...

Av Maj-Britt - Lördag 4 nov 09:48

 

Tiden vandrar vidare, oavsett om vi vill det eller ej. I dag är det fyra månader sedan Smörhalvan lämnade oss, och i mitt hjärta ser jag alla minnen från hans sista tid. Det gör ont, väldigt ont att tänka tillbaka, men jag kan inte skjuta undan tankarna. De kommer ändå. När Kito lämnade oss för att springa över regnbågsbron, till sin husse, så revs alla sår upp igen, och jag får innerligt hoppas att de fann varandra samt alla andra som gått före dem.


Igår var jag och vännen Rosa på minnesgudstjänst i Jokkmokks Gamla kyrka, och där var det så många sorgsna människor, och saknaden lade sig som ett tungt täcke över oss. 81 personer, gamla som unga,  har lämnat otaliga anhöriga och vänner efter sig, och det var några fler som vi skänkte tankar till - de som gått ur Svenska Kyrkan. Sedan flög tankar och minnen till alla andra vänner som inte fanns i Jokkmokks Församling, samt anhöriga som redan vandrar i en annan dimension.. Cancern är en grym herre, som gör att många människor får extra tunga steg att gå här på jorden.


Då och då får jag frågor hur det går för mig, och visst! Ibland går det bra och ibland inte alls. Jag vill bara vara för mig själv, och vad jag vet, så försöker jag inte störa vare sig grannar eller andra. I min bubbla finns bara jag och vovvarna, då inte barn och barnbarn eller verkligt goda vänner kommer. När jag då själv blir störd av oförstående och tunnelseende personer fungerar irritationen så, att sorgen skjuts undan för ett ögonblick, men så kommer tanken tillbaka: Jag är ju ensam nu, och har ingen som stöttar mig i vått och torrt som Smörhalvan gjorde. Det händer, som jag tidigare skrivit: Aldrig mer...

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se