Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Måndag 9 dec 07:46

 

I dag fokuserar jag på att skicka de varmaste, kärleksfulla tankekramar till min kära mor, som hette Anna-Kajsa. Medan hon fanns i denna existens så ringde jag alltid och grattade henne tidigt på morgonen, för jag visste att hon var vaken - och kanske väntade på mitt telefonsamtal. I tisdags var mina tankar hos henne nästan hela dagen, och det berodde på att jag stod och bakade Anisbröd till Byaföreningens försäljningsbord under julmarknaden som gick av stapeln under helgen. Receptet till bröden är hennes, och de har följt mig genom livet, och det tackar jag henne för. Det var mycket jag fick lära mig, men då uppskattade jag kanske inte det, men det programmerades in i min hjärna utan några moderna teknikunder. Jag började fundera på detta extra mycket för et tag sedan, och det beror på att en av mina döttrar ringde och tackade mig, för allt hon fått lära sig under uppväxten. Hennes äldsta dotter heter Cajsa, och jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin väg med studierna, och det tror jag att hon gör, eftersom hon bär sin mormorsmors namn. Hon har ju också Kuoljoksläktens styrka i generna, så det går nog bara bra. Men nu - till nästa Anna!

 

På bilden är min kära faster Anna-Maria Nordkvist ömt omkramad av sin man Sten (som har namnsdag den 14 denna månad). De bodde strax utanför Vuollerim, och där var jag väldigt ofta. Anna var också en mycket snäll människa som månade om sin familj och dem som kom inom hennes ömhetsfält. Både hon och min egen mor, gick igenom stora svårigheter, men klarade sig och gick vidare. Det roliga var, att när Bingo-tiden kom så följde faster Anna med mig till olika bingoställen, och då hon vann något (eller om jag gjorde det) skrattade hon så gott. För att ta ett bakåthopp, så brukade jag och min mor spela bingo i Porjus under julferierna, och jag såg då hur stolt hon var över, att jag - hennes dotter var med.

Tillbaka till faster Anna. Hennes barnbarn, Mona, fick också mellannamnet, Maria, så släktena vandrar sina vägar. Anna var flera år yngre än min mor, så vi blev nästan som kompisar under åren som följde. Hon, och maken Sten kom ibland till Porjus då sonen Bo, min kusin Vitamin, fick körkort och kunde skjutsa dem. Ja, minnena är många, och saknaden är stor.


Det finns ju flera, som jag känner, med namnet Anna, som helt namn, eller med någon kombination i släkten, samt i vänkretsen. Jag själv, har ju Ann som ett tillägg i mitt mellannamn, så jag får gratulera mig själv och alla er andra Annor. Hoppas vår dag bli fin.

ANNONS
Av Maj-Britt - Lördag 7 dec 20:30

 


I dag var det så dags för begravning av en folkets man med det stora hjärtat, Johan Märak. Bilden är från 2016 då det var Gökotta vid Talvatis och Johan ler mot min kamera, och vid hans sida står hans trogna livsledsagarinna, Valborg. Vid det här tillfället jojkade han om renkalven och vi som var där lyssnade andäktigt. Han jobbade många år som präst och senare som kyrkoherde, men titlar var något han aldrig tänkte på. Det var hans hjord, vi människor som var det mest viktiga.


Det är lätt att beskriva Johan, och ändå svårt. Lätt - därför att han tyckte om alla människor, och brydde sig verkligen om hur vi mådde. Otaliga gånger har jag mött honom dels i kyrkan, och dels ute i samhället någonstans, och då stannade han till med sitt "Buoris", klappade om mig och frågade hur jag hade det. Han var alltid intresserad att förhöra sig om hur hälsan var, och han menade det också. Svårt - därför att känslorna inte räcker till att göra en rättvis bild av denne man med det stora, varma hjärtat. I dag saknade jag hans värme nere vid kyrkogården där det var isande kallt, och många av oss begravningsgäster frös ordentligt, men inom mig hörde jag hans röst som manade mig och de andra att gå till bilarna."Jag är ju inte här längre utan har kommit till min faders hus".


Avslutningsvis går mina tankar till Valborg, barnen, barnbarnen och alla övriga. Låt oss leva med minnet att det en gång på vår jord, fanns en människa som tog hand om oss med värme i sina handlingar. Vila i frid, Johan.

ANNONS
Av Maj-Britt - Onsdag 4 dec 17:12

 


Igår jobbade jag åt andra, och det gick så bra att jag var nöjd med mig själv. I dag har jag bara jobbat åt mig själv. Först laddade jag tvättmaskinen och sedan hängde jag ut tvätten till torkning. eftersom termometern visade fem plusgrader, och så blåste det ganska bra, Någon gång mot eftermiddagen var allt torrt. Underbart!


Nå, men färdig - vad var det? Ja, jag körde lass på lass med skottkärran och kastade in ved i pannrummet. Tappade räkningen efter tolv lass, men allt som allt var det drygt fyra kubik som jag skickade in. Jag travade upp veden snyggt intill de befintliga travarna - utom de sista fem lassen. Men nu är allt inne, och jag kan se med tillförsikt mot kommande kalla dagar. Det var det jag menade med "Färdig". På slutet spelade himlen upp de vackraste färger, och jag hann med att ta några bilder. En ser ni i början av inlägget.


Konstiga människsr - ja, då syftar jag på mänskliga beteenden. Efter att Smörhalvan lämnat mig, så dök det upp hjälpsamma personer av och till, och undrade om jag behövde hjälp med något. Jag är fortfarande ensam, men ingen bryr sig längre, att komma hit eller att ringa och fråga. Sedan känns det inte roligt att kontakta någon med "bara" vardagssysslor. Det finns hur mycket som helst jag skulle behöva någon annan till, och jag går och muttrar med adress till Smörhalvan, att varför, varför for du iväg? Visserligen får jag ju hjälp av barnen, men dels bor de inte här i byn, och dels vill jag inte alltid be dem om hjälp. De har ju sina liv, sina arbeten och andra bekymmer, som de får ta hänsyn till. Sonen är ju guld värd, och den stackaren får ofta rycka in akut då jag har problem som jag inte alls kan åtgärda, och det beror ju på att han bor närmast mig- i Vuollerim. Nu ska ni, som läser detta, inte komma rusande eller ringa så telefonen står och hoppar, för jag skriver inte detta för att be om hjälp, utan jag bara konstaterar att det inte är lätt att vara kvinna. En av mina grannar har gett mig ett bra talesätt: "Kan själv", så det får jag försöka med då och då. Men var rädda om varandra medan ni är två!

Av Maj-Britt - Fredag 29 nov 20:03

 

I dag öppnar jag mitt blogginlägg med en bild av Smörhalvan och en av hans kompisar i jaktlaget, som fanns en gång. Jag körde bilen, och hade släppt av dem på en plats i jaktområdet och skulle senare hämta upp dem på ett annat ställe.Anledningen till detta foto är att jag hållit på med rensning av olika pärmars innehåll. Då hittade jag ett gammalt reportage från en jakttidning som jag sparat, och jag tror att jag har skrivit något om detta förut, men jag tar det en gång till. "Allt om jakt" hade en reportageserie, som benämndes "På älgjjakt genom Sverige". De började just här i Tårrajaur och följde med Tårrajaurs jaktklubb en dag. Där fanns flera bilder på jägarna och deras hundar, och det sorgliga är, att fem jägare och deras hundar har vandrat vidare över regnbågsbron, sedan bilderna togs.


Smörhalvan sitter där med Mera, "min" vita jämthundstik, som i början blev rädd för en hare en gång då vi var ute i skogen! När hon blev äldre utvecklade hon sig till att bli en perfekt fågelhund då hon jagade med Smörhalvan. Däremot så valde hon älg och björn då jag gick med henne. När jag plockade hjortron och hade henne med mig kom hon med en fjoling nära mig, och såg ut att tänka "är det sådana här du vill ha, matte"? Det konstiga var, att då det var älgjaktstider, och hon och jag var på väg, så brydde hon sig inte ett skvatt om skogsfåglarna. Vi gick bland annat en gång genom en kull med järpar som flög upp runt oss, men nej. Hon skulle vidare. Av den harskrämda tjejen fanns inget kvar då hon väckte upp en björn ur idet, och en stund senare for iväg med nallen uppåt berget. Vilken förvandling hon hade genomgått! Tårarna rann i strida strömmar då jag tänkte på detta och läste reprtaget.


Glädjen då? Jag fick ett telefonsamtal av en av döttrarna, som gav mig stora, känsolmässiga rosenfång. Hon tackade mig för allt hon har fått lära sig av mig, och av Smörhalvan förstås. Hon kände sig glad över allt vi har låtit henne få prova på, det ena och det andra, men för oss var det naturligt. Jag blev verkligen rörd över hennes ord, så tårefloden kom igång igen. Då berättade jag om olika episoder i mitt liv, och vad jag fått lära mig av Smörhalvan, varpå hon sade, att vi får lära oss nya saker hela livet och det är då verkligen sant. Tänk om alla mödrar i världen skulle få höra sådana uppskattande ord av sina barn. Jag kände mig betydelsefull och mycket glad...

Av Maj-Britt - Söndag 10 nov 14:15

 

Den här bilden är från mitt arkiv, och just i dag passar den in på min sinnesstämning. Den heter "Stairway to heaven". Snön har kagt sig på stegpinnarna, men man ser ändå att det är en stege. Jag önskar så att möjligheten att ta sig dit skulle finnas, så jag fick träffa min far, min svärfar och så naturligtvis min älskade Smörhalva. Tiden rusar sin väg, och nu är det tredje gången som jag inte har någon att fira så där innerligt som jag brukade göra förr då Smörhalvan fanns här hos mig. Det känns så tomt, så jag har jobbat för att försöka glömma bort en stund, men det går inte. Under tiden som jag har kokat hundmat fanns han där; under tiden jag gjorde flera kakdegar till Byaföreningens julbord - ja då fanns han där; när jag filéade sikarna till middag - så visst fanns han där. Jag tänkte på vad han skulle ha sagt när jag stod, så att säga "mitt i smeten" och hann med allt. Ut och fyllde på fröbehållarna till fåglarna - ja, han var med mig där också, och var väldigt noga att se till att de bevingade små liven skulle få mat.


Det är inte så lätt att jaga bort tankarna, och någon sade till mig för ett tag sedan "tänk ints så mycket på vad som har varit"! Hur gör jag då minnena kommer i vad jag än gör? Försöker lyssna på radion - men då kommer någon låt som vi båda tyckte om, och då är det klippt igen! Igår gick jag in till en glädjens högtid. Goda vänner döpte sin dotter i den Gamla kyrkan i Jokkmokk. Då jag passerade portalen in till kyrkområdet, så var minnena där igen! Smörhalvan var med då nya stolpar sattes dit...

Nu ger jag upp tanken att försöka glömma, eftersom det inte har gått så bra hittills. Jag kommer att fortsätta att minnas, fastän jag inte berättar det för någon...

Av Maj-Britt - Onsdag 30 okt 07:39

 

Jag börjar med att citera en låt: I ett fotoalbum, där står tiden stilla....


Tidigare i veckan gjorde jag en garderobsröjning, och bland annat hittade jag gamla foton, och tankarna drog iväg i vanlig ordning. Denna bild visar en ung svärfar, Gotthard, som roat tittar på parveln framför, och det är en ännu yngre kille, som senare blev min älskade Smörhalva. Han ser fundersam ut där han står och håller i ett gevär. Bakom honom står hans morfar Viktor, och alla befinner sig på en plats som heter Lilludden, inte långt från Moskosel. Smörhalvans intresse för jakt började tidigt, och jag har ännu en bild som visar stoltheten i honom, fast han knappt orkade lyfta geväret: Titta - jag kan!

 

Så här i snöröjningstider, känner jag saknaden efter honom förstås, och önskar förtvivlat, att han skulle ha funnits här hos mig. Nu blev det inte så, och mina tårar fyller åter Sorgens hav med nytt vatten. Nu är ju alla de tre på den första bilden borta, och även han som höll i kameran vid detta fototillfälle. Det var Smörhalvans storebror, som också fick sluta sitt liv i unga år genom en drunkningsolycka. Honom hann jag aldrig träffa, men hoppas att vi kan ses en gång. En av bröderna i syskonskaran finns ännu kvar, och vi har telefonkontakt minst en gång i veckan. Han är nu 80 år gammal, och funderar ofta hur det blev så här, att han som var den äldste, är kvar i den fysiska världen, medan syskonen försvann i unga år. Ödet har sina vägar, som vi aldrig lär oss att förstå, och smärtan har inga gränser. Den kommer och går i olika intervaller, men finns alltid i min närhet. Jag kan faktiskt skratta åt något ibland, och prata med andra människor, men så slår tankarna bakut, och då kommer allt över mig på ett ögonblick. Jag är ju ensam!, och har ingen att småprata med vid köksbordet. Ingen att berätta något för, och många gånger så är tanken där: Det där ska jag berätta - men då finns ingen där, som kan lyssna och kommentera. Ofta hamnar tankarna i de banor då jag ska göra något, och då säger de, att Smörhalvan var ju alltid med mig sådana gånger, och vi hade så mysigt tillsammans. Vi levde i en kärlekens bubbla, som brast brutalt då han fick besked att gå över regnbågsbron.


Så än en gång får jag säga, att ni ska vara rädda om varandra den tid ni har kvar med varandra. Ingen av oss vet då det är dags att klippa banden..




Av Maj-Britt - Fredag 25 okt 14:26

 

Nu får jag nästan dagligen julkataloger från olika håll, men de lockar mig inte till köp. I alla fall inte i dagsläget. Men i dag kom en tunnare katalog, med en undertext som fångade mina ögon. Så här stod det: Allt du behöver inför julen 2019. Jag bläddrade snabbt i den, men inte där heller fanns han - min Smörhalva! Det är absolut det enda jag skulle behöva inför denna kommande jul. Nu har det snurrat totalt, tänker ni som läser detta, och visst förstår jag, att så kunde det inte vara, men mina tankar sade annat. Jag skulle verkligen ha behövt Smörhalvan, inte bara till jul, utan alla andra dagar på året. Ingen alls kan svara på min eviga fråga: Varför? Ingen förstår hur det känns för mig, utom de som sjäva har varit med om en liknande händelse - att förlora sin livskamrat. Och alla dessa minnen som väller över mig var jag än går, bidrar till saknaden som hackar i mina tankar. I dag då jag var ute med Koljo passerade vi ett ställe där Smörhalvan hittade ved som vi tog hem för att ha till vinterns kyla. Jag var förstås med då vi lastade klabbarna på släpet, och så nöjda vi kände oss då vi lossat dem invid vedklyven, och mitt kommande jobb.


Bilden är från en av 2015 års utegranar - och var rädda om varandra. Ingen varar för evigt i din famn.

Av Maj-Britt - Fredag 11 okt 11:46

 

Måndagen började med att grävningen för en ny avloppsanläggning startade.

 

Det blev en ny publikmagnet i byn. Några kom och tittade, och jag hade liksaom första parkett från sovrumsfönstret.

 


Igår for jag ut med Koljo som intresserat kollade vad som hänt enligt hans nos, och det var inte så mycket. Vid vändplanen hade någon klivit ur sin bil med en hund, och det skulle förstås undersökas. Jag hade tänkt gå vidare, men fick se, att jag nog skulle ha behövt andra skor, så vi vände om tillbaka till bilen. En räv hade gått före oss, och Koljo blev genast intresserad och följde spåret nästan fram till bilen med några avvikningar.

 

Nu är det bara att konstatera att vintern är här, men så här såg det ut då vi var i farten en dag i förra veckan.

 

Och så här var det igår...

 

Nå, det är bara att gilla läget, och inget annat att vänta här i norr den här årstiden. Färger finns, om man bara tittar, och här ser jag guldpengar i massor...

 

Några rönnar har tagit fart just här, och jag hoppas att de får växa sig stora. De är så vackra..

 

Tillbaka vid bilen fick jag se mystiska djur(?) i närheten av där jag parkerat...

 

När jag vände mig om så såg jag björkarna med guldpengar och rönnarnas röda skönhet...

 

Hemma igen - då tog jag itu med att sätta papper på adventspaketen till barnbarnen. Tidigare fick jag ju några gamla Foto- och trädgårdstidningar, och meningen var, att de vackra bilderna skulle bli kuvert. Jag hittade massor, som kommer att glädja mina brevkamrater, men så fick jag en ljus idé. En del bilder kunde jag använda för att slå in de mindre adventspaketen i. Titta noga, Maria, så kanske du känner igen någon bild. Så här blev de...

 

 

 

Så kommer vi till dagen i dag, och till min rubrikbild med tårtan. En sådan kan man få smaka och äta på när man jobbar duktigt, och det har killarna som grävt för avloppsanläggningen gjort. Jag tyckte att det var dags för en överraskning och det blev det, och jag fick till och med uppskattande lovord. De är så trevliga och hjälpsamma och jag och en annan vän här i backen har turats om att serva dem med fika och ibland mat, då de inte haft med sig egen förtäring. Alltid glada och trevliga. Sådant uppskattar man verkligen.


Tårtan beror också på, att jag detta datum, 11 oltober brukar göra något liknande till Smörhalvan, eftersom han har namnsdag i dag, Erling. Visserligen är han inte fysiskt närvarande, men att göra något speciellt sitter i ryggmärgen på mig. Jag känner just nu att min själ håller på att hinna ikapp mig, då jag tidigare i veckan känt att jag nästan gått in i väggen för att få allt att fungera.

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se