Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Onsdag 30 mars 18:35

Det är ett tag sedan jag skrev på min blogg, men många gånger som jag tänkt börja, så har något kommit i vägen. Men nu blir det några rader - en liten sammanfattning.

Februari - då efter vintermarknaden blev det en av våra präster som blev pensionär, och skulle tackas för lång och trogen tjänst. Det var väldigt trevligt i kyrkan den dagen, och vi fick höra olika språk talas. Först var det förstås den avgående prästen Anders Nilsson som talade svenska. Det här är Smörhalvans bild, då jag inte tyckte att mina var npg bra.

 

Johan Märak, vår gamle kyrkoherde läste på Lulesamiska.

 

Arabiska blev nästa språk, och det framfördes en psalm av flyktingar som kommit till Jokkmokk.

  

Vår underbara kör lät sina vackra stämmor ljuda. Jag saknade vännen Erikas röst, men till min stora glädje var hon med i Församlingshemmet dit hela sällskapet förflyttade sig efter gudstjänsten.

 

Där fick sig Anders Nilsson ett stycke framfört speciellt till honom, och det handlade om hans intressen och liv. Mycket fint och populärt; och så Erikas röst! Den lyfter i alla fall mig till stor njutnivå.


Senare i den månaden uppvaktade vi min kära svägerska Susanna i Porjus som fyllde 85 år, men som fortfarande är aktiv i sitt slöjdande, fast det är i mindre skala nu av förståeliga skäl. Jag hade gjort en tårta med hallon som fyllning och även ovanpå. Sådant gillar hon, och så här såg tårtan ut.

 


Mars månad öppnade med nästa födelsedag, Smörhalvan blir snart myndig - om ett år ungefär. Dessa hade jag gjort till honom nu.

 

Månaden öppnade också med kalasfint väder för tolkning med hundarna. De tidiga stunderna - då var vi ensamma på spåren, vovvarna och jag och det var obeskrivliga stunder.

     

Vasaloppet tittade vi sedan på, fast hundarna var inte så intresserade, men det gick bra att sova till TV-ljudet..

   

Sedan blev det - skottår- som det skulle vara, antar jag. Så här såg det ut nedanför vårt hus då Smörhalvan jobbade som en "skotte".

     

Nu har mycket försvunnit, men ännu är det stora högar av snö här och där. Det som fanns på isen är borta, och det ser ut som en spegel av vatten där. Bara vårt tolkspår är något så när intakt, fast det är farligt att köra där nu eftersom det är fruset och går så väldigt fort när vovvarna sätter fart.


Ännu ett födelsedagsbarn fick sin tårta...

 

Men nu kommer jag till det huvudsakliga, som gjorde att jag började göra mitt blogginlägg just i dag.


Sverige, Sverige???

Så många galenskaper som nu byggs upp i Sverige kring alla flyktingar – Jag häpnar.

Ska börja med att säga, att jag inte anser mig själv att vara rasist. Jag har många goda vänner från olika nationaliteter i vår kommun, Jokkmokk, i övriga Sverige och världen samt några av urbefolkningarna. Jag har också under en period arbetat med flyktingar från det forna Jugoslavien och det har fungerat bra.


Anledningen till att jag skriver detta inlägg är, att jag under de senaste åren både hört och läst att vissa traditioner och uttryck som länge varit fungerande i svenska språket plötsligt ska tas bort! Barnböcker nagelfars för att hitta lilla minsta sak som kan vara störande för de flyktingar som kommer hit till Sverige!! Vadå? Ska vi vara tvungna att ta bort det som varit acceptabelt under en lång, lång tid? När jag växte upp fick jag lära mig ett uttryck, som i allra högsta grad borde gälla för människor från andra länder som kommer hit. Det är ”ta seden dit man kommer”. Jag kan bara inte tänka mig att folk i de krigiska länderna skulle ändra på sina seder och bruk för att det kommer en svensk familj som ska bo just där. Har i alla fall inte hört talas om detta.


Fortsätter det på det här sättet, så kommer inte Sverige att vara Sverige inom en snar framtid. Vi ska anpassa oss så inte invandrare och flyktingar blir kränkta på något vis. Nej, de som blir kränkta – det är faktiskt vi som har fötts här och levt här långt innan detta hänsynstagande poppat upp. Bostäder byggs, och så får hotellen ta emot alla asylsökande, men det duger inte alla gånger. Det klagas på mat, på boendet, och så vandaliseras dessa fina lokaler till oigenkännlighet. Ska det vara så, ska det få fortsätta på detta sätt?


Jag känner till en äldre svensk kvinna, vars lägenhet blev vattenskadad, och under tiden som det skulle repareras fick hon flytta till ett mindre boende som är under all kritik. Lägenheten är nog avsedd som förvaringsutrymme för det är det värsta jag har sett – stora sprickor i golvet och bitar av panelen sticker upp. Det fanns inget annat! Alla lägenheter är upptagna av asylsökande och flyktingar!! Tänk om denna kvinna fått ta in på ett hotell med all service! Det var ju inte hennes fel, att hennes lägenhet blev vattenskadad!


Det senaste, som jag reagerat på är följande klipp ur dagens NSD, en av våra lokala tidningar.

 

Det är inte det att jag missunnar folk att få hjälp, men då tycker jag att det ska vara lika för dem som bott här i landet, innan det blev tal om att göra Sverige till en enda stor flyktingförläggning.

Jag vet, att det finns pensionärer som inte har råd att uppsöka en distriktssköterska, än mindre en läkare eller tandläkare. Avgifter höjs alltmer, och snart är det bara de ”nya svenskarna” som har råd att besöka någon institution.


Detta var allt från mig den här gången.

ANNONS
Av Maj-Britt - Söndag 7 feb 19:32

Under denna marknad har vi verkligen tagit det lugnt, och inte rusat omkring för att hinna med allt. Det är en stor tur, att Facebook existerar, eftersom man där kan se bilder, och läsa kommentarer över vad som hänt på de olika platserna. Vi var exempelvis inte och tittade på den historiska marknaden. Däremot var vi nästan på invigningen av denna. Nästan skriver jag, och det beror på att vi var på en gudstjänst med historiskt tema på söndag eftermiddag den 31 januari. Det var mycket intressant att följa prästens ord med de gamla vändningarna, och vi kunde även läsa dem själva på de förtryckta bladen. Dalvadiskören lyfte stämningen, så vi njöt verkligen. För att återgå till ”nästan”, så beror det på att det anordnades fackeltåg efteråt, som skulle gå till Hembygdsgården, men det lämnade vi därhän.


Onsdag kväll – då var vi bortbjudna på middag hos vännen Rolle. Härligt att få sätta sig vid dukat ord, äta gott, och umgås med goda vänner. Det hade kommit upp tre personer från Stockholm, och det var ett kärt återseende. Koljo var med oss, då de hade önskemål om att få se hur han såg ut nu. I somras var han ju bara ett litet runt knyte.

 

Torsdag den 4:e började så den vintermarknad som nu har existerat i 411 år. Vi började då med ett besök i Vattenfalls tält, där vi tittade på utställningen, och deltog i en tipspromenad. Vinner vi något är det ju kul, men om inte, så gör det ingenting. Liksom förra året, så fanns där en massör som erbjöd gratis energimassage, och det provade jag på förstås. Det var skönt att bli knådad på ryggen, upp mot nacken och vidare på armarna. Jag höll nästan på att somna..

 

Försäljningen på Kajtumgården lockade till ett besök. Det var i stort sett liknande utbud som föregående år. Vidare var där en matmässa, så vi gick och provsmakade en hel del goda produkter. Särskilt ostarna och marmeladerna var enormt goda, och så förstås torrkött och renkorv. Visserligen har jag sådant hemma, men det är alltid gott att smaka på vad andra har tillverkat.

   

 

Ett kort svep genom marknadsplatsen tog oss till Församlingshemmet där svägerskan med barn och barnbarn skulle finnas. De är tre generationer som slöjdar och där kan man med lugnt samvete säga, att det är kvalitet. Allt görs från grunden och för hand. Behandlingen av renhudarna, tenndragning och så sömnad. Ett av barnbarnen är också duktig på att måla tavlor. Fantastiska motiv av vackra renar i olika miljöer växer fram under hennes penslar.

I ett annat rum fanns det också fina fotografiska tavlor. Härliga sommarnätter vid vatten fick mig att för ett ögonblick längta till den varmare årstiden. Vidare presenterade en god vän många fina stickade objekt. Försäljare där, var hennes man, då hon själv var ute och kollade på marknadsområdet.


Då vi kom ut, så gick vi ner till sjön Talvatis, där vännen Rolle körde hundspann tillsammans med Stockholmarna. Från Luleå hade han också fått påhälsning av en annan draghundsförare, så det var trevligt att träffa honom då vi ofta hört talas om denne man, men vi hade aldrig träffat honom. (Har trixat lite med ljuset)

 

En kvinna var så passionerad över detta,med slädhundar, så hon sade, att hon skulle börja köra draghund i sitt nästa liv. Vi tyckte, att hon kunde starta med den verksamheten redan nu, då hon fortfarande är ung. Hennes blickar förlorade sig långt ut i fjärran rymder….

 

När vi gick därifrån, så gick vi genom marknadsområdet igen, och stannade till hos bekanta knallar och pratade med dem. Jag tog några bilder här och där. Här finns det mesta, som kan göra att kylan inte känns så mycket...

     

På väg mot bilen såg jag motiv som inte var direkt bundna till marknaden.

Kyrktornen beslystes av eftermiddagssolen.

 

Det är väldigt sällan som vi numera ser en polisbil i Jokkmokk, så jag passade på att ta en bild...

Röken från värmeverket, samt träden bakom husen fick också ett stänk av sol...

   

Fredag – då stannade vi hemma för andra aktiviteter.


Samernas nationaldag öppnade med 27 minusgrader, så Smörhalvan fick skjutsa upp mig till Jokkmokk, och hämta mig efter att jag hade varit med om att lyssna och fotografera ”Ring så spelar vi” som sändes från Jokkmokk, och från Folkets Hus.

Först fick vi som kom tidigare, ca 100 personer, en annorlunda frukost, som en av turisterna sade. Det var renklämma, kaffeost, torrköttbitar, samt kok-kaffe, thé eller saft.

Sedan började det. Lisa Syrén berättade att Anton Yngvesson, publikredaktören, hade deltagit i gårdagens renrace och vunnit tävlingen. Lisa hade också varit med, men hon tog sig inte vidare till finalheatet. På frågan hur Anton egentligen gjorde, så sade han, att han hade lagt sig ner på släden, hållit i tömmarna och blundat. När ekipaget stannat så var han i mål, och hade tur och vann.

 

Men, då det blev aktuellt med en skotertur, så var det Lisa som var chefen. Det hade gått fort, sade Anton, och Lisa tyckte att det kändes som att flyga fram över isen.

Jag fick också försöka lära honom några samiska ord, och det gick si så där. Inte så lätt för en som kommer söderifrån, eftersom det i samiska språket finns tre stora dialekter, och ytterligare varianter inom dessa. Dessutom klassas sydsamiska som ett av världens svåraste språk, och jag säger: Vilken tur du var i Jokkmokk, och träffade på mig som talar Lulesamiska, inte så svårt, eller hur?

Många gäster fick komma upp på scenen och få en fråga, som de klarade med hjälp av publiken (då det behövdes).


Kommunchefen Anders Nygårds berättade om kommunen och marknaden. Jokkmokks kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans eller så kan man säga att Blekinge x 6 samt lite till ryms inom kommunens gränser.

 

Marknadsgeneralen Birgitta Nilsson berättade hur det gick att pussla ihop alla bitar inför och under marknadsdagarna.

 

Per-Olov Lindroth jobbar som chef för Destination Jokkmokk, och då man besöker denna institution, kan man få reda på, vad man kan göra i kommunen, resmål, boende och övrigt friluftsliv liksom allt annat.

 

På slutet kom det upp två vackra kvinnor. Den ena heter Tanja Nordfjell och spelar gitarr, sjunger och jojkar till den egna musiken (vi fick höra ett smakprov- kan man säga så om musik förresten?), och den andra är vår duktiga Katarina Spik Skum som jobbat sig fram till att bli Master inom Duodji (=sameslöjd).

 

Efter detta evenemang for vi hem till Per Kuhmunen och hans familj. Där fick jag fotografera påselningen av renarna, iordningsställande av rajdens mänskliga deltagare, klädsel och här ser ni en sekvens för att få skorna att sitta bra.

     

Mor Dagny fixar så att skorna sitter perfekt.  

Familjen hade några hundvalpar, tre veckor gamla, och den ena är en kinesisk nakenhund, och den andra en Shetland Sheepdog. Oemotståndligt söta.

   

Lite posering....

 

Då är vi igång. per tar kommandot över rajden...

             

Vi följde rajden runt hela marknadsområdet tills vi kom tillbaka till utgångspunkten.  

Jag fotograferade några av renarnas ögon och zoomade in dem. Så här blev det.

     

Då vi kom till slutstationen var det en mycket korpulent herre som ville fotografera hela familjen Kuhmunen, men innan han fick motivet som han ville ha det, så hann han med att ösa ur sig en hel hög med invektiv – inte lämpligt att skriva här, till de personer som han tyckte var i vägen. Om jag hade varit som familjen Kuhmunen, så hade jag inte ställt upp för någon bild efter all denna kalldusch som mannen levererade till betraktarna.

   

Nåväl, jag fångade ett helt annat motiv på sidan om den övriga fotograferingen. Jag fick se en förtjusande liten tjej som fick mig att glömma alla hårda ord, och så tog jag fram min kamera…

 


Det blev ytterligare ett besök på Församlingshemmet, och den här gången hade jag tur, och träffade på min kära svägerska och hon såg ut att må bra, vilket gladde mig mycket. Hon har betytt väldigt mycket för mig långt tillbaka från tonåren och till dags dato.


Eftersom det inte var långt till Rolle och slädhundarna, så gick vi dit och pratade med förarna ett tag. Som vanligt var Stockholmarna begeistrade. Kvinna i gänget var fortfarande ivrig på att köra hundspannet, så jag börja tro, att vi får en ny invånare i byn så småningom.

           

Även denna dag gick vi igenom marknadsområdet på väg till bilen, och stannade till för att prata med knallarna och ta en och annan bild. Vad tror ni dessa människor tittar på? Ja, renrajden lockar stora skaror som tittar och känner på renarna, samt pratar med Per och hans familj.

 

           

Barnen hade fått ett eget lekland att roa sig på och i, och det gjorde de. Bra initativ!


     

Kaffeosten är alltid populär, och kan mycket väl användas i thé också.

 

Jokkmokkskorvens populära produkter fanns här, och jag vet inte hur många pris de har kammat hem. Det märks på köerna.

 

Vackra ljusstakar av renhorn.

 


Motiv finns numera på det mesta, och på T-shirts och tröjor har de funnits länge.

 

Det här är min ballomg, bara min.

 

Marknadsfolket har sina egna klädstilar....

   

Information om ni får något sjukt djur eller behöver råd om något annat.

 

Oj, så många ballonger!

 

Klockbatterier, armband eller annat glitter...

 

Den här lille gynnaren kunde jag inte motstå...

 


Tack för att ni följde med även i år på vår något kortare marknadsvandring, och nu avslutar jag med Per Kuhmunen på väg med rajden.


 


ANNONS
Av Maj-Britt - Onsdag 27 jan 11:35

Jokkmokks kommun lägger ut turistiska mål som man kan besöka och stämpla in sitt deltagarkort för detta ändamål. Efter att ha besökt alla dessa, så kan man lämna in kortet till Biblioteket eller Turistbyrån, och har man tur kan man vinna något pris.

Följande ställen besökte vi i somras, och alla dagar hade vi tur med vädret, precis som förrförra året, även om det såg mulet ut några gånger då vi for iväg hemifrån.

Harsprånget

Väg 45 norrut från Jokkmokk mot Porjus ca 34 km. Sväng vänster vid skylt Harsprångsfallet, utsiktsplats och minnessten. Från parkeringen går en spångad stig med informationstavlor. Det är en historisk plats med litet vackert fall, och en fantastisk utsikt som bredde ut sig mer och mer ju längre nerför trapporna vi kom. Jag försökte räkna stegen, men missade på några, men kanske det går bättre nästa år.

Som ni ser, så är det fint att gå ner.

   

Det lilla fallet....

 

Längst ner, så ser vi den stora strömfåran där Luleälven tog sin väg före kraftverks bygget.

       

En lagun bildades vid klipporna...


 

Och en informationstavla....

 

Det var inte bara bra under bygget. Här kan ni se vilka som förolyckades på ett eller annat sätt.

 


Granudden

Granuddens skvaltkvarn vid vägen till Kvikkjokk. Kör väg 45 från Jokkmokk mot Porjus. Efter ca 7 km, sväng vänster in på Kvikkjokksvägen. och kör 52,5 km, sväng höger vid skylt kvarn 1 och kör vidare Kobergsvägen ca 1,2 km. Följ stigen till vänster 150 meter. Kvarnen skymtar mellan träden så fortsätt tills ni kommer fram. Där finns en av få kvarvarande skvaltor, som fortfarande används och den blev restaurerad 1981, och renoverades ytterligare 2006. Vid speciella tillfällen mal man i kvarnen, men man kan gå dit och titta när man vill. Dörren är alltid öppen.

En fin spångad väg leder till kvarnen.

 

En liten underbar tjärn som förser kvarnen med vatten.

 

En informationstavla finns invid tjärnen.

 

Kvarnhuset.

 

En glimt av timringen, som jag fascineras av.

 

Ett par har valt denna vackra plats för sitt bröllop. Interiör från kvarnhuset.

 

En informationstavla om kvarnen och dess funktion.

     

En fin toalett finns också, men eventuella besökare bör ta med sig toapapper, eftersom det inte brukar finnas något sådant där (i varje fall inte de gånger som vi har besökt platsen). Under den orangefärgade trekanten hänger stämplingsanordningen för deltagarkorten.

 


Fortsätt vidare på Kvikkjokksvägen ytterligare ca 53 km tills ni kommer till Köpenhamn. Ja, platsen heter faktiskt så.

 

Kör in på den stora grusplanen till höger och gå upp på stigen och följ den ca 600 m där det finns en grillplats.

 

Där ser ni den första skymten av

Brudslöjan – ett vattenfall nära Kvikkjokk. Det var den mest ansträngande vandringen, tyckte jag. Först var det uppför hela tiden, och så låg det en hel del stora träd tvärs över stigen. När vi då kom fram till rastplatsen var det ännu en bra bit till. Då rekommenderar jag ordentliga skor och slitstarka kläder.

 

Det blev till att balansera på smala passager, klamra sig fast och klättra högre och högre upp. Jag, som är höjdrädd vågade inte se mig om, medan Smörhalvan for som en bergsget framför mig. Vatten rann det överallt, och tänk om jag hade halkat! Efter en hel del pust och stön kom vi då upp på toppen, så man såg ut över parkeringen vid Köpenhamn. 

 

Men så skulle vi ner också, men Smörhalvan sade till mig, att jag skulle försöka backa ner, så det gjorde jag. Då såg jag andra vägar som jag skulle ha gått då vi gick upp, så det blir nästa kapitel. Vid rastplatsen pustade jag ut ordentligt medan Smörhalvan gick och tittade om man inte kunde ta en annan väg upp. Jag får väl se om orken finns kvar, så vi går upp en gång till detta år. Lusten finns i alla fall.

Vi åkte upp till Kvikkjokk innan vi vände om hem igen, och vägen bjöd på vackra vyer.

 

Kvikkjokksborna bor mycket vackert...

 



Masurgraven – då åkte vi på väg 45 mot Arvidsjaur ca 74 km från Jokkmokk räknat (Från oss 50 km).. Före Sikåbron följde vi Nordenvägen 1,8 km och så vänster igen efter 300 m, samt ytterligare 600 m där man kan parkera. Där fick jag se detta träd.

 


Till platsen går man ca 500 m. Det var många ”fynd” längs med stigen som jag måste fotografera, och dit måste vi en gång till, men då ska vi gå från ett annat håll.

Vi hittade en bplats. Undrar vem som har använt denna?

 

..och en närbild...

 

Vid kortstämplingsplatsen såg vi ut över Masurgraven..

 

Nästa gång ska vi gå en väg från ett annat håll, och Smörhalvan sade att det var närmare då, och då kommer man rätt under utsiktspunkten som var vårt mål den här gången. Synd bara, att vi inte hittade någon info-tavla om detta ställe.

På hemvägen tog vi en liten paus, så att Koljo och husse fick posera.

 

En fallen hjälte fick mig att ta fram kameran....

 

Njietjagårrså – kör E 45 från Jokkmokk mot Porjus, och efter 6 km svänger man till höger mot Messaure/Nattavaara. Kör 30 km och efter ni har kört över Messauredammen tar ni vägen till vänster mot Nattavaara, och kör på den ca 1,3 km. Åter en vänstersväng på vägen mot Blåberg tills ni kommer till en vägbom. Gå ca 1,5 km och ta första avfarten till vänster och gå ca 350 meter till ett sandtag och vägslut

Jag kunde inte motstå denne kämpe...

 

Sedan är det 150 m att gå till det slutliga målet uppför en backe, och även här finns ett vattenfall i en ravin med vidunderlig utsikt. Här uppe skulle jag gärna sitta en sommarnatt och titta ner i ravinen för att se om något av skogens vilda djur skulle komma för att släcka sin törst.

  

Man får nästan svindel då man tittar ner. 

 

Koljo vill inte vara kopplad, men den här gången var han tvungen.

 

Då var det här inlägget äntligen klart, så nu har ni fått följa med på en liten tur i Jokkmokks vackra kommun...Tack för att ni tittade.



Av Maj-Britt - 9 december 2015 18:33

Anna – dagen

Den har en mycket speciell betydelse för mig, eftersom ett av min mors namn var Anna, och jag har tänkt på henne stundvis sedan igår. Nu finns hon inte längre i denna dimension, och jag kan inte få några svar på alla frågor jag borde ha ställt. På sitt sätt undervisade hon mig om allt möjligt utan att jag var frågvis, men ändå har det dykt upp mycket nytt som jag funderar över. Oftast saknar jag henne så det gör ont i mig, och jag hoppas att hon står där på regnbågsbron och tar emot mig, då jag går över gränsen till det okända….


Ja, denna dag var så speciell – nästan mer viktig än hennes födelsedag. Var jag än var i världen, så ringde jag och grattade henne. Många andra med namnet Anna, enkelt eller i kombination med andra varianter finns högvis i min bekantskapskrets, och bland mina släktingar. När jag tänker efter så har många av dem ett sådant sinnelag som min mor hade.

Jag nämner inte dessa här eftersom risken är att jag skulle missa någon, som då kanske blir ledsen för att jag inte skrivit deras namn. Så grattis till er alla som heter Anna i någon variant.


Ni som har er mor kvar i livet, vare sig hon heter Anna, eller något annat - krama henne - och fråga henne om allt ni kan och vill. En dag så står ni kanske där som jag gör nu och tänker; att jag inte frågade henne om det och det....

Så här såg min mor ut i sina ungdomsdagar...

 

Av Maj-Britt - 30 november 2015 08:47

I almanackan är namnsdagen denna sista novemberdag Anders. Ett gammalt talesätt säger att: Om Anders slaskar, så ska julen braska, och med det menas, att om det regnar och slaskar på Anders-dagen, så ska det bli en kall jul. Vi får väl se om detta stämmer.

Vädret i november har varit ovanligt varmt, och det är ju inte fel. Ja, vi fick några dagar med lite kallare väder, men sedan har det varit behagliga temperaturer. I dag då jag klev upp ur sängvärmen och lämnade kvalstren åt sitt öde, så var det -1,4 grader, men nu i skrivande stund har det stigit till -0,5. Det faller ett täcke av ny snö, och hos oss är det ca fem cm nu.


November har varit en riktig katastrofmånad på flera sätt. Terrordåd i olika varianter på flera håll i världen. Dagligen hör man talas om människor som dödas i vårt land och utomlands. Jag får citera en god vän, som sade, att då hon växte upp, och hörde talas om ett mord som skett, så talade man om detta i ett år och kanske i flera. Nu händer det något varje dag, så man får fundera om det är jag som kommer i vägen för någon galning som bär kniv, skjutvapen eller terroristbälte.


Vad är det som händer egentligen? Går det inte att tala med varandra längre? Måste man döda, och varför? Är det för att få större makt? Den är ingenting värd, och går inte att ta med sig då det är dags att lämna denna existens, eller tror människorna att de är odödliga? Har man glömt: ”Du ska älska din nästa såsom dig själv.” Koranen säger att man inte ska döda, och så sägs det säkert i andra religioner också…


Det finns, och det kommer nya TV-spel  där folk eller figurer dödas, för att sedan stiga upp då spelet börjar om – tror ungdomar att det är så i verkliga livet? Idéerna kommer för att testas, och det eskalerar till tragedier. Ny filmer med våldsamma teman kommer – vi ser bara på alla deckare där flera personer tas av daga. Min fundering är då – om TV-spel och filmer skulle handla om fred, frihet och medmänsklighet – skulle världen då förändras till det bättre? Tänk om alla droger kunde förbjudas över hela världen! Ja, det är en utopi – jag vet… Det är inte som med Triss- att det plötsligt händer…


Sedan har vi andra katastrofer, som nu när Gorm har ställt till bekymmer i södra Sverige. Det är ju dessvärre ingenting vi kan göra åt sådant. Vädret gör som det vill – regn och översvämningar på ett håll och outhärdlig torka på ett annat.


På det personliga planet har det förstås varit mer roliga saker, som besök hos barn och barnbarn och tolkning med hundarna. Det har blivit många vackra pärlor att lägga in i mitt minneshalsband. Brev från mina brevkamrater i Sverige och från övriga världen har också förgyllt min tillvaro. Vyer och andra motiv, som jag fångat med min lilla kamera är även de en positiv sak. Till er som läser detta, vill jag säga: Var rädda om varandra.


Vad kommer nästa månad att bjuda på? Ja, i Bondepraktikan sägs det att vi ska vara uppmärksamma på den 6 december, och vilket väder det är då, eftersom det ska bli samma sorts väder hela månaden. Så vi får börja där. Jag avslutar dagens inlägg med denna bild - en Talgoxe som poserar villigt.

 


Av Maj-Britt - 14 november 2015 19:55


En terrorattack som skakat en hel värld, och så tragisk för offrens anhöriga och vänner. Ännu har jag inte riktigt tagit till mig informationen om händelserna. Det känns som om hjärtat växer till en stor klump, som så småningom brister ut i blodiga tårar. Frågan är alltid: Varför? Vad vinner angriparna på detta? Ett större hat exploderar istället mot dem. Jag undrar om detta hade hänt med deras anhöriga, bror, syster, fru, flickvän, barn, föräldrar och vänner – hade de då stått oberörda och sett på? Det ser ut som om ingen av dessa människor i fasansfulla gestalter har gjort någon konsekvensanalys, om vad som kan hända efteråt?


På Facebook kan man nu stödja Frankrike genom att ändra bild på sig själv, så den franska flaggan lyser igenom den egna profilbilden. Jag har inte valt att göra det, och det är av högst privata skäl som jag inte vill berätta om här. I detta land har jag några vänner, bland annat en brevkamrat som bor strax utanför Paris, och mina tankar går förstås till dem. Jag förstår att de är ännu mer chockade än vad jag är, men livet måste gå vidare. Solen lyste så vackert i dag, men molnen snurrade runt och täckte solskivan då och då, precis som om denna himlakropp inte vill se jordens elände….

 

Av Maj-Britt - 8 november 2015 07:47

Så är vi framme vid Fars Dag. Dagen då fäderna ska få en present av varierande slag. Detta är också en av affärernas stora dagar före julruschen. Varfär ska man egentligen ha dessa dagar för att komma ihåg varandra? Visst går det att tänka på sina nära och kära varje dag utan något speciellt inköp!


Jadå, jag tänker på min far som reste iväg 1992, och svärfar som gjorde samma sak 2011. Grattis ni som finns där i en annan dimension sida vid sida med oss. Jag uppvaktade ju dem med små presenter och tårta på den tiden då de fanns med oss. Men nu har jag börjat se mer krasst på tillvaron, och ordnar till allt i min smak. Visst är det valfritt att göra som man vill - köpa något stort och vräkigt eller bara skriva ett enkelt kort. Barnen ska inte behöva känna ett "måste" bara för att det är fars eller mors dag. Många har kanske bara en förälder kvar i livet i sin närhet, och andra har ingen alls, som det kan vara i dessa flyktingtider. Andra lider i tysthet i hemmen då de kanske blir misshandlade av just fadern. Det är sådana tankar som gör ont i mig.


Men hur det än är, så fira, eller inte fira - det gör ni som ni vill. Ha en fin söndag alla!

Av Maj-Britt - 31 oktober 2015 07:46


Det handlar förstås om saknad denna helg. När jag börjar tänka efter, så är det väldigt många som gått över regnbågsbron, och alla är de saknade. Varför, varför – det har jag frågat mig varje gång då någon rest iväg för att aldrig mer återvända…


I torsdags var vi till Porjus kyrkogård och där var det förstås många minnen som steg fram, och jag tänker på alla krisgrupper som finns numera. Sådana fanns inte förr då man skulle ha behövt dem vid olika tillfällen. För varje kär person som försvunnit har jag därför kapslat in min egen smärta och sökt mig till skogen, som gett mig ro.


För fyra år sedan var det ett sorgligt år. Vi var på flera begravningar och hann knappt tvätta kläderna från en, förrän det var dags att ta fram dem till nästa. Det kändes djupt i hjärterötterna. Några nära anhöriga och många kära vänner lämnade denna existens, och när vi igår gick runt på Jokkmokks kyrkogård så fanns det året så nära.


Givetvis så är många borta som fanns både före och efter detta år, och man minns dem också i vardagen och hur de gjorde och hur de tänkte. Vid flera tillfällen så har jag tänkt ”att jag inte frågade om det och det”. Just dessa tankar kommer då bilden av min mor stiger fram, och det händer även för andra personer, beroende på vad jag gör just då.


Jag saknar förstås också de kära djuren, dem som jag har haft själv, och dem som kommit i huset för att något av barnen ville ha just det djuret. Ett marsvin, som vi hade en gång var mycket speciell. När jag kom hem från jobbet hälsades jag av fågelsång! Ja, så kvittrade detta marsvin som ett välkommen, och då gick jag fram till buren och pratade med honom. Sedan lät han som vanligt igen.


I huset finns just nu tre hundar: Svansen, Dizel och lilla Koljo. Den sistnämnda är en pigg unghund av rasen Siberian Husky på fem månader, som ger mig händerna fulla, och det känns bra. En draghund som kan dra mig runt på sjön och i skogen – det hoppas jag att han blir. Nu går vi mot ljuset igen.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se