Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Fredag 22 juni 19:26

 

Midsommarafton - och regn. Det är ju inte ovanigt precis. Jag har varit med om snöflingor och ibland hagel denna dag. Just nu passar regnet ihop med mina känslosamma minnen i dag. Förra året inföll midsommaraftonen den 23, och då fick jag skjutsa in min älskade Smörhalva till Hälsocentralen i Jokkmokk. Han mådde inte bra, och då spelar det ingen roll om det är en högtidlig afton eller ej. Han blev väl omhändertagen, och vad man än säger om dålig sjukvård, så existerar inte det begreppet i Jokkmokk - i alla fall inte det jag sett om Smörhalvans omvårdnad.


Jag satt vid hans sida och förökte muntra upp honom, då han kände sig deppig när han blev sämre denna dag, men när sjukdom slår till spelar det ingen roll vilka känslor man än bär på, eller om man är fattig eller rik. Det blev vår sista midsommarafton tillsammans och genom det öppna vädringsfönstret hörde vi stojet från det traditionella firandet på Hembygdsområdet. Jag kände mig ändå ganska lugn då, och nu med facit i hand, så lurade jag mig själv att tro på läkarnas ord att Smörhalvan skulle bli frisk, fast det skulle ta lång tid. Mindre än två veckor senare skulle han vara borta ur mitt liv, och det är minnet som obarmhärtigt stiger fram. Då är det skönt att vara ensam och låta tårarna komma. I oktober har jag gått igenom ett helt år med olika dagar och helger som fått sorgens vildar att gripa tag om mig. Många säger ju att det ska bli bättre då, och det kanske ligger något i det. Jag har själv märkt att jag har känt mig bättre till mods då stora helger passerat. Det gick ju! Nu gråter jag inte lika mycket som jag gjorde de första månaderna efter att Smörhalvan gått över Regnbågsbron. Det är bara när vissa händelser och saker dyker upp som Atlantens vågor sköljer genom mig.


På söndag ska jag ha en stor Loppis här i byn på min gård. Sonen och jag har dragit fram skotrar, båtmotorer och annat som Smörhalvan sparade på. Jag gör ju ingenting med alla dessa saker, och då är det bättre att någon som behöver något får chans att göra något fynd som de kanske behöver. Jag har fått frågan om hur jag kan göra detta, men minnen sitter inte i saker alla gånger. När jag började skriva om detta på Facebook, så kände jag en varm våg strömma igenom min kropp då jag såg på hans foto. Det har jag tagit som ett godkännande från honom som skaffade alla dessa prylar som han aldrig mer kan använda själv.


Bilden ovan är från 2015 då lilla Hjärtegrynet hade fått en T-shirt av mig. "Morfar är min bästis så det så". är texten och så var det. Hon följde honom nästan överallt och om han var utom synhåll, så kom frågan: "Var är morfar".

Var rädda om varandra i dag också. I morgon kan det vara för sent för en kram.

ANNONS
Av Maj-Britt - Fredag 8 juni 19:15

 

Allt är mitt och allt skall tagas från mig - Inom kort skall allting tagas från mig -  träden, molnen, marken där jag går - jag skall vandra ensam utan spår..

Så lyder några ord i en dikt av Pär Lagerkvist, och i dag har jag tänkt mycket på dessa.

Jag körde till Porjus för att plantera blommor på mina käras gravar, och sorgen och smärtan sprang ifatt mig. Inte bara för dem som ligger begravda där, utan i minnet var det stunder då jag och Smörhalvan gick där. Han berättade om kyrkogårdarna och hur de sköttes. Under några år var han en av dem som såg till att det såg fint ut. Nu vilar hans stoft på Jokkmokks Kyrkogård, och andra arbetare går de vägar som han gick på.


När jag körde till och från Porjus tänkte jag på den gången för ett år sedan då vi tillsammans färdades den vägen, till den ödesdigra stunden då vi fick veta att vårt liv skulle förändras mycket på grund av cancern. Några människors liv hade också kunnat förändras just i dag. Två bilister körde om andra bilar vid två olika tillfällen, och som hade börjat komma in i vägens kurvor med skymd sikt. Jag var rädd att de skulle möta någon bil som kom från andra hållet, men de här gångerna gick det bra. På samma gång som jag andades ut i lättnad, så kände jag ett visst mått av missunnsamhet. Varför skulle det gå så bra för dem, och varför gick det inte bra för Smörhalvan också?


Bilden är från midsommaraftonen 2016, då vi hade varit till Porjus för plantering på gravarna, och denna är fotad alldeles vid fästet till dammen vid Harsprånget. Vi tog många vackra bilder den natten, och det var så mysigt när vi gick ut ur bilen med varsin kamera. Nu gjorde det ont när jag passerade detta ställe, och alla andra också. När kommunen lade ut sina utflyktsmål, för att kommuninnevånare och andra skulle leta upp dessa, så var vi alltid på väg någonstans. I år såg jag att bland andra var den gamla Porjustallen insatt som utflyktsmål. Dit har vi varit flera gånger, och imponerades över hur ett träd kunde växa sig så stor och grov på den platsen. Nu ska jag inte välja det målet, och knappast någon av de andra. Bara tanken att gå dit utan min älskade Smörhalva gör så ont så ingen kan förstå hur stor den smärtan är. Det är alldles nog att jag går på de stigar som finns nära byn. Visst gör det också ont, men medan jag går där får tårarna rinna som de vill, och jag känner det som om jag är hemma. Här har vi gått många, många gånger, men nu vandrar Smörhalvan där - utan spår....

ANNONS
Av Maj-Britt - Torsdag 7 juni 05:48

 

Svansen undrar var hans husse är, och tittar längs vägen om han kommer snart....

Vädret sympatiserar med mina känslor - det snöar och regnar om vartannat för i dag känns det extra jobbigt, och det beror på att det är precis ett år sedan som vi fick det smärtsamma beskedet att Smörhalvan hade cancer. Det drabbade, inte bara oss som stod honom nära, utan hela den övriga bekantskapskretsen, så vi hamnade i ett chocktillstånd. 


I början lät det inte så farligt och läkarna var optimistiska på grund av hans fina grundkondition, och hans övriga levnadsvanor. Han fortsatte att jobba några veckor efteråt, men till sist gick det inte längre.

Detta datum, 7 juni, är för alltid inristad i mitt minne, och då hade jag inte en aning om, att jag en knapp månad senare skulle vara ensam...


Allt som han kunde och gjorde blev plötsligt mina problem, och under detta år har jag fått be om hjälp massor av gånger. Jag har fått lära mig en hel del som är nödvändigt för min fortsatta existens. Då var jag helt handfallen och alla måsten dansade en vansinnesdans i mitt huvud. Som tur är, så har jag barn och barnbarn samt vänner vid min sida, och de fanns där då, och finns här nu också.


Ingen kunde däremot skydda mig för obetänksamma människors dumheter som gjorde att jag råkade ut för fysiska skador. Det gjorde att jag nu kan se omgivningen på ett annat sätt, och det har lärt mig hur man inte ska bete sig, så jag försöker leva efter den principen. En stor tröst är de vänliga personer som kommer i min väg, och jag känner sig som om jag är inlindad i omtankens bomull. Tack för att ni finns.


På fotot från Smörhalvans 60-årsdag ler han mot mig som höll i kameran just då, och jag kommer med den frasen som ni läst så många gånger förut: Var rädda om varandra, och ge er partner en extra kram i dag.

Av Maj-Britt - Onsdag 30 maj 05:28

 

Igår skrev jag ett blogginlägg som kanske verkade otydligt, så därför ska jag förklara hur jag egentligen menade. Det handlade om frånvaron av vänner, och det handlade inte om att jag är totalt ensam, för så är det inte. Jag har vänner som jag umgås med, men dem som jag saknar är de som kom hit till oss då vi var två. Några har aldrig varit hit efter att Smörhalvan lämnade mig, och jag får den känslan av att det var honom de besökte - även om jag var med i samtalen. Nåja, om det nu är på det sättet, så "let it be". Mina riktiga vänner frågar då och då: Har han/hon varit och hälsat på?  Mitt svar blir alltid - nej.


Jag är i alla fall glad över att jag har så många intressen, så jag blir alldrig sysslolös. Det finns alltid något att ta tag i, och jag har märkt att det finns många ensamma, som är verkligt ensamma. De har ingen egen värld och något som kan engagera dem. Du som läser detta kanske känner någon i den situationen - gör ett besök hos denne. Ett kort samtal lyfter bort ensamheten....


När jag kör in till Jokkmokk, så träffar jag ibland på folk som säger att jag ska komma och hälsa på dem, men det är ju lika nära för dem att komma hit. Jag vill också prioritera det jag har att göra hemma, men tar gärna en fikapaus  om jag får gäster...

Av Maj-Britt - Tisdag 29 maj 18:09

 

När man mist sin partner på ett eller annat sätt, så kommer svåra stunder med sorg och saknad. Andra människor säger ofta "men du ska tänka på de fina minnen ni hade gemensamt". Ja, visst gör jag det, och jag bara undrar hur de ska hjälpa mig vidare.


I min  rubrik har jag skrivit " dessa dagar och dessa helger", och med det förstår jag att det första året i ensamhet har inneburit extra sorgestunder. För min del har jag gått igenom: Bärplockningen, älgjakten, höstfisket, Fars Dag, julgranshämtning, Advent med uppsättningen av alla juldekorationer utom - och inomhus, jul med gran och övrigt, nyår, trettonhelgen, borttagandet av allt juligt, marknad, födelsedag, skoterturer, vinterfisket, påsk, Kristi Himmelfärdsdag med tidig morgongudstjänst, Mors Dag, bröllopsdag, pingst, och de datum som associerade till min älskades bortgång och hans begravning. Ännu har jag några dagar kvar innan det första sorgeåret gått tillända, och jag har kämpat mig vidare. Nu vet jag hur det är att vara ensam kvar under sådana tillfällen, och när jag passerat varvet runt så ska det väl ändå gå lättare. Men sorgen finns ändå kvar som en gnagande varböld som spricker ut i tårar då och då. Visst har jag haft hjälp och besök av barn, barnbarn och några vänner, men trots detta så är jag ensam bland andra. I dag är det en sådan smärtsam dag. Det är tio månader sedan vi hade begravning för min käre.


Dagens bild är inte min, utan den tog Smörhalvan en sommarkväll då vi var ute och åkte. Motivet är en glimt av Appoälven, tagen från bron efter gamla vägen förbi Vajmat. Den stunden minns jag väl, och varje gång jag kör över där, så minns jag det speciella tillfället.


Jag undrar verkligen var alla andra som vi hade kontakt med då vi var två - var är ni nu? Det är många som jag saknar, och jag tänker inte bita någon, så ni vågar komma. Jag kan vara social och prata normalt, men sorgen sparar jag till min ensamhet...


Av Maj-Britt - Måndag 28 maj 07:00

 

Detta kort fick jag före helgen, en Morsdagshälsning från två döttrar. Så roligt att få sådana konstnärliga gåvor av älskade barn. Telefonsamtal kom också senare under dagen. Igår kom också sonen med en Morsdagstårta, och den var mycket god och så i samband med kärt besök, så förstärktes det hela på ett bra sätt. Han fick också hjälpa mig med det som jag inte klarar av, så det var alldeles perfekt. Telia måste ha haft fullt ös med SMS hela dagen, så en hälsning från tredje dottern fick jag först idag, samt en hel del andra meddelanden. Nu är jag ju inte så mycket för sådana här typer av firanden, och jag tycker att det är Mors Dag varje dag. Mina tankar flyger ofta till gångna tider då min egen mor fanns att krama. Så klart att jag tänkte på henne, liksom min svärmor som gav mig Smörhalvan.


Denna dag brukade han komma med en tårta förstås, som han många gånger gjort själv, och så någon annan present som jag verkligen behövde. Det kunde vara funktionella klädesplagg för vistelse i skog och mark, nya drag till fisketurerna, en ny kamera osv. Han visste så väl vad det skulle vara för att jag skulle bli extra glad, och jag gjorde förstås detsamma när det gällde hans bemärkelsedagar. Våra kärleksgåvor kunde komma vilken "vanlig dag" som helst. De var inte alltid bundna till en viss dag.


Det är snart slut på Maj månad, och den var alltid speciell. Då barnen fanns hemma var det alltid en tävling mellan dem och Smörhalvan, om vem som först skulle säga "Grattis" till mig. Jag har ju namnsdag hela månaden, och en alldeles extra den 19:e, då det faktiskt står "Maj" i almanackan också. Smörhalvan brukade säga att jag var hans första och enda Maj, och jag blev också hans sista.....


Nu har jag stått vid vedklyven några dagar, och då var tankarna till den tid då vi var två som höll på med vedhanteringen, och nu ska jag ut igen och ta ett nytt pass. Jag tycker om att se vedtravarna växa, och vet att jag kommer att klara ännu en vinter. Igår hann en vän hit och hjälpte mig att klyva de största klabbarna som jag knappt orkade rubba, så det var bra. Ibland behövs det två för att kunna göra vissa saker som blir för tunga för en som är ensam. Därför vill jag än en gång säga - med risk för att vara tjatig - var rädda om varandra! I morgon kanske du är ensam....

Av Maj-Britt - Tisdag 22 maj 05:26

 

Pingsten har nyligen passerat, och då vällde nya minnen fram. 1989 var det pingstafton den 13 maj då jag och Smörhalvan gifte oss, och förra året inföll denna helg senare. Pingstdagen var då den 4 juni, och vi anade inte att en månad senare skulle han inte finnas mer bland oss. Hänryckningens tid - det säger man ibland om pingsten med omgivande dagar, och Smörhalvan och jag var på sätt vis i det stadiet då vi körde hem två släpvagnslass ved från Jokkmokk. I år blev det så att jag, med vännen Rolles hjälp, också körde hem två lass ved!! Underligt hur händelser och minnen går hand i hand på olika sätt. Tankarna vandrade fram och tillbaka hur det såg ut då, och vad vi pratade om. Glädjen över veden fördunklades några dagar senare, men det är en annan historia.


Jag backar tillbaka till dagens datum år 2015. Min Koljo såg dagens ljus då, och på bilden ovan ser ni honom i mitten av valpgänget. Det är han som är mest vit framtill, och har en liten vit fläck längre bak på kroppen. När jag såg honom, så visste jag genast, att det var honom jag ville ha. Smörhalvan undrade hur jag kunde vara så säker, men en del saker går inte att förklara. Namnet tog längre tid att komma på. Det skulle börja på K och ha samisk anknytning, så till slut kom det: Koljo, och det är en variant av Kuoljok, som var min mors flicknamn. Detta namn bar också en kär kusin som gick över regnbågsbron för ett tag sedan, och mer och mer känner jag, att Koljo är absolut rätt. Så här ser han ut nu.

 


Sorgliga minnen får ge vika för andra roliga nyheter, och det är så sant som det sägs, att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. För ett par månader sedan fick jag veta, att dottern "Gullhöna" bar på ett nytt liv, och igår så kom budet att det är en liten tjej som kommer och lyser upp höstmörkret. Tårar kom - naturligtvis, och det beror på att morfar Smörhalvan aldrig kommer att hålla i denna nya varelse i sin famn. Visst förstår jag, att han är med oss i alla fall, men den fysiska närheten finns inte längre....

Så än en gång ber jag er som läser detta - var rädda om varandra. Vi vet inte hur morgondagen ser ut.


Av Maj-Britt - Söndag 13 maj 08:12

 

Vi hade en årlig tradition, Smörhalvan och jag, och då brukade vi åka ut och spana efter djur då det var dags för Eurovision Song Contest. Det brukade inte vara så många bilar ute den natten,  eftersom många nog satt framför sin TV för att titta på festivalen. Vi hade radion på i bilen istället, och då kunde ju volymen regleras efter behov om det behövdes vid någon djurkontakt  De unga älgarna brukade stanna upp och  lyssna intresserat då jag vevade ner bilrutan vid något möte. Genom åren så har vi sett många djur på våra turer, och jag minns många skogsvägar som vi körde på. Baksätet var alltid fullt av kameror och kikare med olika förstoring. Vi hade förstås med oss smörgåsar och korv som vi ibland grillade då vi kom till ett lämpligt ställe, och det var så mysigt att sitta med en kopp drickbart innehåll i den ljusa natten, och lyssna till naturens alla ljud.


Förra året lyssnade vi till Portugals vinnarlåt, och då sammanstrålade detta datum, 13 maj, med vår 28:e bröllopsdag. I år blev det av naturliga skäl ingen spanartur då Smörhalvan inte fanns med som min chaufför, och minnena från alla fina år får mig att öppna tårkanalerna för fullt

Den dagen firade jag först med en tolktur runt sjön i tidig morgon och sedan for vi ut på pimpeltur. Bilden ovan är från det tillfället och  Smörhalvan fick en stor harr då. Det blev några abborrar också som sedan kompletterade vår bröllopsdagsmiddag senare. 

 

När vi satt där vid elden på dagen och på kvällen, talade vi om 30-årsfirandet år 2019. Vi hade många idéer och tankar om hur vi skulle göra, och vi ville göra den dagen extra fin, och något för barn och barnbarn, och oss själva att minnas. Nu blev det ju inte så, och i dag går alla mina tankar till min käre. Den 29:e bröllopsdagen fick vi inte fira tillsammans och inte heller de kommande....


Ett par dagar senare, den 15 maj, åkte jag ut på min sista tolktur den säsongen, och då såg det ut så här:

 

I år är det inte ens tänkbart, men bilderna från förra året ljuger inte, och det var en fantastisk morgon som lockade mig och Koljo in på alla möjliga spår innan vi till sist styrde kosan hemåt. Jag minns att Smörhalvan ringde och undrade om jag hade problem då vi var borta så länge, men allt var okej, kunde jag berätta.

Här är vi på hemväg och har ännu drygt tre km kvar. Solen började värma mer och mer och min dragare tog en munfull snö här och där för att svalka sig.

 

Ännu en gång vill jag säga till er som har läst detta: Var rädda om varandra - berätta för er partner om hur mycket han/hon betyder för er, och hur mycket ni uppskattar att ha honom/henne vid er sida. En dag kan det vara försent...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se