Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Fredag 11 okt 11:46

 

Måndagen började med att grävningen för en ny avloppsanläggning startade.

 

Det blev en ny publikmagnet i byn. Några kom och tittade, och jag hade liksaom första parkett från sovrumsfönstret.

 


Igår for jag ut med Koljo som intresserat kollade vad som hänt enligt hans nos, och det var inte så mycket. Vid vändplanen hade någon klivit ur sin bil med en hund, och det skulle förstås undersökas. Jag hade tänkt gå vidare, men fick se, att jag nog skulle ha behövt andra skor, så vi vände om tillbaka till bilen. En räv hade gått före oss, och Koljo blev genast intresserad och följde spåret nästan fram till bilen med några avvikningar.

 

Nu är det bara att konstatera att vintern är här, men så här såg det ut då vi var i farten en dag i förra veckan.

 

Och så här var det igår...

 

Nå, det är bara att gilla läget, och inget annat att vänta här i norr den här årstiden. Färger finns, om man bara tittar, och här ser jag guldpengar i massor...

 

Några rönnar har tagit fart just här, och jag hoppas att de får växa sig stora. De är så vackra..

 

Tillbaka vid bilen fick jag se mystiska djur(?) i närheten av där jag parkerat...

 

När jag vände mig om så såg jag björkarna med guldpengar och rönnarnas röda skönhet...

 

Hemma igen - då tog jag itu med att sätta papper på adventspaketen till barnbarnen. Tidigare fick jag ju några gamla Foto- och trädgårdstidningar, och meningen var, att de vackra bilderna skulle bli kuvert. Jag hittade massor, som kommer att glädja mina brevkamrater, men så fick jag en ljus idé. En del bilder kunde jag använda för att slå in de mindre adventspaketen i. Titta noga, Maria, så kanske du känner igen någon bild. Så här blev de...

 

 

 

Så kommer vi till dagen i dag, och till min rubrikbild med tårtan. En sådan kan man få smaka och äta på när man jobbar duktigt, och det har killarna som grävt för avloppsanläggningen gjort. Jag tyckte att det var dags för en överraskning och det blev det, och jag fick till och med uppskattande lovord. De är så trevliga och hjälpsamma och jag och en annan vän här i backen har turats om att serva dem med fika och ibland mat, då de inte haft med sig egen förtäring. Alltid glada och trevliga. Sådant uppskattar man verkligen.


Tårtan beror också på, att jag detta datum, 11 oltober brukar göra något liknande till Smörhalvan, eftersom han har namnsdag i dag, Erling. Visserligen är han inte fysiskt närvarande, men att göra något speciellt sitter i ryggmärgen på mig. Jag känner just nu att min själ håller på att hinna ikapp mig, då jag tidigare i veckan känt att jag nästan gått in i väggen för att få allt att fungera.

ANNONS
Av Maj-Britt - Måndag 7 okt 11:22

 

7 oktober

Nu har jag gått runt i sorg och saknad under två år. I dag är det precis två år sedan vi gravsatte urnan med min Smörhalva, och inget känns lättare, fast många säger att "det går över". När man också får problem som ska lösas får jag ett utbrott då jag grälar på honom, och frågar ännu en gång, varför han lämnade mig och oss andra nära och kära. I dag är det en sådan dag.


Tiden har visat mig, att det jag inte klarar själv, måste jag be om hjälp för. Det Smörhalvan gjorde "gratis" och kunde fixa lätt - det kostar pengar nu, men jag har inget val. Så är det bara. Alla dessa frågegånger retar kanske gallfeber på min omgivning, men jag måste ju fortsätta att fråga, eftersom det ser ut som om jag ska leva vidare ett tag till. Hur länge vet jag inte, men så länge jag kan kommunicera, så känns det något så när bra. Försök att ha tålamod med mig, snälla ni. Tänk er detta. Plätsligt är ni ensamma, ni som var två, och då har ni ingen att prata med vid köksbordet, ingen ni kan krama bara så där, ingen att gråta ut vid när något går på tok, ingen att åka ut på upptäcktsfärd med, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen, ingen, ingen...


Så än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra, och säg dagligen hur mycket ni älskar er partner. (Bilden är från en av våra färder till Arjeplog och Galtispuoda).

ANNONS
Av Maj-Britt - Söndag 8 sept 09:30

 

Igår var jag på begravningen av byns äldsta kvinna som blev 100 år i december 2018. Hon bar samma namn som min älskade mor - Anna. Så här i lingontider minns jag ett tillfälle då jag skulle åka och plocka lingon. (Den här händelsen ligger långt tillbaka i tiden då våra män fanns med oss). Då kom Anna och frågade om hon fick följa med. Så klart att hon fick. Hon hade blivit inspirerad av mina tidgare turer, då hon sett mängden av bär som jag kom hem med. Hennes man Isak, var tveksam och sade till mig att inte släppa henne ur sikte eftersom hon hörde dåligt, men vi for iväg i alla fall.

Det fanns gott om bär och när min hink var nästan full, så upptäckte jag att Anna inte syntes till. Jag visste ju att hon hörde dåligt, så jag ropade aldrig, utan började leta efter henne. Till slut gick jag till bilen med mina bär, och då stod hon där! Jag såg, att hon inte hade så många bär i sin hink, så jag undrade om hon ledsnat, och hur hon hittat bilen? Det fanns ju inga bär sade hon, men det var lätt att gå till bilen. Hon hade lagt märke till var solen stod, då vi gick därifrån! Nu, i dag, så tänkte jag, att det var precis vad vi naturfolk har ägnat oss åt i generationers generationer! Vi har följt solen, och den har lett oss på våra vägar. Summan av den utflykten blev att Anna fick ta mina bär istället för att jag skulle dra iväg med henne på nytt.


Så igår kände jag mig stolt i min samiska kolt, då jag stod vid hennes grav, och minnena flög i snabb takt i mitt huvud. Anna var en av två i byn, som verkligen visade att de var glada när jag bosatte mig där. Visst hörde jag, att folk sade, att hon var nyfiken, men det störde inte mig. Det var så trevligt när hon kom ner och hälsade på. Vi bodde ju inte så långt ifrån varandra, och vi hade många roliga stunder tillsammans. Hon hade verkligen humor, och bjöd på sig själv. Grannsämjan var god, och det tackade jag henne för, då jag stod där vid hennes sista vilorum. 


På väg till bilen gick jag till Smörhalvans grav, och där såg jag, att nya blåklockor kommit fram. De blommorna tyckte han så mycket om, och nu står de där som ett evigt minne under sommarhalvåret. Jag såg framför mig, då han hälsade varmt på vår granne Anna, och undrade om hon kom ihåg vår lingonutflykt.....

Av Maj-Britt - Lördag 31 aug 10:35

 

Så är det dags för augusti månads sista dag - en dag då hösten knackar på. Det är höstmarknad i Jokkmokk i dag. Den började igår, och då gorde jag en snabbvisit av marknadsområdet, innan jag raskt vände om hem igen. Som jag förut har skrivit om, så är det inte detsamma utan Smörhalvan, och då såg jag ingen anledning att vandra omkring där.


Morgonpromenaden var i härlig höstluft, och gräset visade mig en favoritnyans som jag kallar för"schäferbensgul". Nu är det också den tid då älgjakten kryper allt närmare. På måndag går startskottet här i norr, och visst känns det en smula vemodigt att tänka på flydda tider. Jag tänker på stunderna omkring alla förberedelser som Smörhalvan och jag gjorde, så att allt skulle vara klart innan vi gav oss iväg. De hembakade mjukkakorna, Suovaskorvarna som jag brukade göra (Smörhalvans favoriter), och visst hade det gått att göra i år också, men nej! Det är inte samma känsla som då vi satt  och eldade tillsammans medan korvar och fläsk spred ljuvliga dofter från stekpannan. Lavskrikorna kretsade förväntansfullt runt oss, och vi lyssnade på jaktradions rapporter från andra jägare. Ibland hade vi med någon hund som bevakade allt och gjorde utfall om någon kom för nära. Sådana gånger kunde vi ta en siesta i någon solig backe, eftersom vi visste att hunden gav oss en varning om att något var på gång. Det är bara så väldigt sorgligt att Smörhalvan lämnade oss, eftersom Koljo visade stort intresse för älgjakt. Enligt GPS:en så sökte han vida omkring då de två var på väg mot olika områden. Nu blir det ju aldrig mera, men Koljo verkar ändå acceptera att han och jag går ensamma i skogarna. Jag brukar kolla om jakt ska pågå de dagar vi är ute, så vi inte stör de forna jaktkamraterna. 


Regniga dagar var aldrig något problem för mig. Jag älskade dessa timmar på älgpassen, och de blev härliga meditationsstunder som fick mig att må bra. Hur resten av laget kände sig lämnar jag åt er som läser detta, att fundera över. Smörhalvan och jag var inbitna skogsmänniskor båda två, och skogen har jag aldrig lämnat fast jag går där utan min älskader numera. Aldrig någonsin är jag rädd där jag går, men däremot är jag vaksam under renars och älgars brunsttider. Jag har ju levt de elva första åren av mitt liv i skog och fjällvärld då det verkligen fanns vilda djur. Nu har de blivit vana att se och vara omkring människor på grund av alla forskningsprojekt som pågår, men djur är ju djur, och har de normala sinnen (som jag tror), så går de ur vägen för människorna. Dessutom känner jag närvaron av Smörhalvan på mina vandringar, och det gör mig extra lugn.


Jag avslutar månadens sista inlägg med en bild, som jag visat någon gång förut, men så här såg det ut 2016, då Smörhalvan och Koljo gav sig iväg efter en välförtjänt matrast. 

 

Av Maj-Britt - Måndag 29 juli 22:13

 

I dag var det nästan som vanligt. Tempereturen var 6,8 plusgrader, så vi gjorde oss klara för en efterlängtad promenad. Motionen har skötts på annat sätt under de varma dagar som passerat. Vattnets värme fick dimman att stiga uppåt, och det var fascinerande att titta på älvornas dans. När jag vände blicken mot 45:an så hade solen gjort ett försök att titta fram, så det blev en annan sorts vy.

 

När jag vände kameran mot vägbanken såg jag att älvorna dansade för fullt bakom brospannet...

 

Det kändes så tyst och fridfullt där nere vid sjön, och mina tankar vandrade förstås två år tillbaka i tiden. Detta datum år 2017, var den dag då vi tog ett officiellt avsked av min käre Smörhalva, så nu har jag vandrat ensam många, många dagar. Ofta säger någon, att man kan låta sorgens fåglar flyga över huvudet, men inte tillåta att de bygger bo där. Men hur gör jag då fåglarna byggt bo i mitt hjärta? Det känns ibland så, som man hört sägas, det, att hjärtat håller på att brista! 


På vår morgonvandring kom minnena närmare ändå. Där gick han. Där vilade vi. Dit skulle vi gå en gång till osv. Från Tårrajaur till Brudslöjan vid Köpenhamn nära Kvikkjokk är det ganska långt, men jag kände mina ibland darrande steg då vi var på väg upp mot toppen. Smörhalvan höll min ena hand och sade flera gånger att jag skulle ta det lugnt, så upp kom vi och kunde andas ut. Vi mötte en turistande dam alldeles ensam på väg ner! Hon måste ha varit någon slags bergsbestigare som vågade ta sig upp och ner utan sällskap. När vi kom ner till rastplatsen med bänkarna var jag redan beredd at gå upp en gång till, men vi skulle vänta ett tag, tyckte Smörhalvan. Väntan blev evig, för nu kan jag inte alls våga gå dit i tanken. Utan Smörhalvan blir detta och allt annat där vi varit tillsammans - aldrig mer...


i dag kunde jag se, att det varma vädret inte varit varmt nog för någon eller några. På vändplanen där vi ibland lämnar bilen hade någon gjort upp eld på två ställen, men struntat i att göra det på de två befintliga platserna. Blåbärsriset syntes avskalat här och där, som det blir då man använder bärplockare, men hur skörden ser ut skulle jag gärna vilja veta. På de ställen längre bort från vägen såg jag något enstaka bär tillsammans med omogna sådana, inte lämpliga att plocka - inte för min del i alla fall. Visserligen fanns det blåa bär, men helt utan smak tyckte jag, så det måste komma mer regn och mer sol för att bären ska ge något tillbaka. Minnena av vår gemensamma bärplockning kom flygande och jag ropade ordlöst på min käre, detta ord som jag aldrig får något svar på: Varför? Varför?

Jag tog en bild över Kadnaursjön som också gav mig många minnen då vi jagade älg, och jag kunde se att dimman låg mot stränderna där också, som det brukar göra en höstmorgon i september..

 

När vi kom hem hade älvorna plockat ihop sina slöjor och gått till vila, och jag satte igång med fysiskt arbete för att försöka skingra mina sorgsna tankar. Jag gick med grästrimmern inne i hundgården och utanför, fick gå till grannen då trimmertråden vägrade samarbeta. När den då fungerade igen fortsatte jag röjningen hos samme granne, och gick sedan efter gräsklipparen för att göra en ordentlig röjning av nästan hela deras gård. Hemma blev det att kratta ihop de högar som kommit till, och rulla bort med skottkärran. Så badade vi igen, och i dag var det varmare i vattnet än i luften. 21 grader visade min badtermometer, och på norrsidan av huset var det 15 grader! Det blåste alldeles perfekt så alla bissingar hade gömt sig någon annanstans så vi fick vara ifred. Vanliga lättare innesysslor avlöste mina utejobb, men tankar och minnen vägrar lämna mitt sinne. 

Nu blir jag tjatig igen, då jag ber er att vara rädda om varandra. Det kommer en dag, förr eller senare då ni står där mitt ibland barn, barnbarn, släkt och vänner - men ändå är ni ensamma även en vanlig måndag i juli månad.


Av Maj-Britt - Torsdag 20 juni 19:54

 

Denna bild från 2016 får illustrera mitt inlägg i dag, och det beror på, att jag åkte ner till kyrkogården för att kolla hur det såg ut på Smörhalvans grav. Förra året flyttade jag flera blåklocksplantor från vår gård och planterade dem där. Dessa blommor tyckte han mycket om, och till min glädje, så ser de ut att ha tagit sig bra, och slår snart ut i blom.


I morgon är det åter midsommarafton, och mina tankar går då till den dagen 2017 som var den 23 juni. Den dagen fick min käre tillbringa på Hälsocentralen i Jokkmokk. Hans cancer eskalerade snabbt, men han fick en smula lindring vid varje besök antingen i Jokkmokk eller i Gällivare. Vi hade varit och handlat dagen innan och då minns jag, att vi bland annat köpte jordgubbar. På kvällen åt han några stycken, men sedan gick det inget vidare. Hans ätminnen sade att vi också skulle köpa några ostar av olika sorter, men det var bara minnet som fungerade. Det sved i mitt hjärta då jag såg hans försök till att åtminstone smaka på en ost. Det gick inte heller så bra, och jag kände mig helt maktlös.


Idag minns jag den fina midsommarnatten 2016, då det var strålande sol och molnflikar som stod för dekoren. Vi var till Porjus då, och min kamera jobbade flitigt. Porjusselet var förödande vackert den natten då vi åkte från en av mina brorsdöttrar som fått besök av oss. Det här är en av dessa bilder.

 

Sedan stannade vi till vid Harsprånget och då blev en bild så här..

 

Sedan fprtsatte vi, ner mot Ligga och sedan blev det ett till stopp vid Akkats utanför Jokkmokk. Då hade jag inte en endaste aning om att det var den sista midsommaren som vi skulle tillbringa i bilen på spaning efter nya vackra motiv, eller annorlunda sådana. Jag kände mig så glad, och njöt av berömmet som Smörhalvan öste över mig senare. Han sade: Nu har du verkligen fått till fina bilder! Jag ser honom framför mig nu, då han sitter vid min sida och vi tittar på bilderna. Tre år har gått från den gången, och mina tårar har nog fyllt Luleälvens resevoarer många gånger sedan dess, och kommer nog ännu att göra det några varv till, som jag  känner det just nu...

Så - jag kan aldrig säga det nog många gånger: Säg till er käre/kära hur mycket ni älskar dem. Livets timglas kan rinna ut fortare än ni tror....

Av Maj-Britt - Fredag 7 juni 18:22

 

Efter en tidig morgonpromenad med 15 plusgrader så var jag till Gällivare med anledning av ett ärende som dök upp. Det gick bra och snabbt, men ändå var vägen två år lång. Det var det här datumet som Smörhalvan och jag åkte till Gällivare sjukhus 2017, och där fick han reda på att han hade cancer. På vägen dit såg vi på ett ställe en älgko med kalv som betade av det färska slyet intill vägen, och de stod kvar nästan på samma ställe då jag åkte hemåt i natten. I minnet kom den häftiga smärtan ikapp mig då jag passerade "älgstället", men nu fanns det inga sådana djur där. Sedan 2017 har jag kört samma sträcka med samma bil och med samma smärtsamma tankar. Det är det jag menar med samma väg men ändå inte samma, och bilden ovan följer dessa tankar. Tolkspåret som Smörhalvan gjorde säger också samma, men ändå inte samma.


Träffade en god vän tidigare i veckan, och hon sade något väldigt klokt. Rådet jag fick är däremot inte lätt att följa. Man kan inte leva på minnen, utan man måste gå framåt. Jadå, jag går framåt, men minnena kommer till mig ändå, och jag frågar samma gamla fråga: Varför?


Jag kämpar på för att få andra människor att förstå hur betydelsefullt livet är då man har någon vid sin sida, som man kan tala med, som man kan fråga om det ena och andra, som man kan berätta saker för - någon som bara är! Trodde nästan att jag gjort mig ovän med en som jag gnatat om detta, men nej. Så var det inte, och jag upptäckte att hon inte hade brytt sig ett skvatt om vad jag sade.


Genom radion fick jag också en dolkstöt i hjärteroten. Låten som spelades var "Did I tell you that I love you?" Den gillade vi båda och sjöng för varandra då vi hörde den. Nu sjunger kanske Jerry Williams den där i Regnbågslandet, så att Smörhalvan får lyssna till den, en gång eller flera.

Men säg nu till den du har vid din sida- säg att du älskar honom/henne. Ni mår båda bättre av sådana ord.


Av Maj-Britt - Söndag 26 maj 10:19

 

Alla dagar är mors dag - det är min rubrik i dag, och bilden ovan visar också på en mor med sina barn. Nu, ur människors synsätt, så tänker vi mest på våra egna mödrar, och ibland på andras, Det är väl ganska naturligt. Vi borde ju egentligen sända en tanke varje dag till våra mödrar - de som finns med oss och de som finns på andra sidan Regnbågsbron. Jag fokuserar på mor, mamma, morsan osv just denna dag, men det är lika angeläget att tänka på far, pappa, farsan också. I dag var ett av tio Guds bud i mina morgontankar: "Du skall hedra din fader och moder, så att det må gå dig väl, och du må leva länge i ditt land". Det var nog inte tänkt så högtidligt som det låter, men för mig så minns jag min uppväxt i den lappländska vildmarken som en stor bubbla av lycka då jag fick leva med min mor och far som skyddade mig, och lärde mig hur jag skulle uppföra mig. Så naturligt det var, men då tänkte jag inte på det.


I tonåren hamnade jag ofta på kollisionskurs med min far, men då fanns mor alltid där, som tröstade och försökte få mig att förstå. Ibland förmanade hon min far för hans hårda ord, och då fick hon även en dos av dem, men stod på sig i sitt försvar över mig. Hennes agerande i mitt liv kom mig osökt att tänka på en strof ur ett skillingtryck: " Jag förstod det ej för´n jag blev stor". På hennes dödsbädd talade jag till henne på samiska, och sade att jag älskade henne. Så innerligt hoppas jag att hon tog till sig de orden, och jag hoppas att jag får krama henne riktigt ofta då det blir min tur att gå över Regnbågsbron.


Men för att gå tillbaka till bilden jag började mitt inlägg med, så är det ju så bland djuren, att de vill försvara sin avkomma mot vad det än är. Fågelmamman spelar att hon är sargad och ser ut att flaxa hjälplöst, så rovdjuren inte tar hennes små, och några går till rasande angrepp mot betydligt större varelser än hon själv är. Vi har också fått lära oss, att inte gå emellan en björnhona och hennes ungar för då blir hon aggressiv och går till anfall. Renkon, vajan, behåller sina horn inför födseln av en kalv och behåller dem tills kalven är nog stor att följa med flocken. Allt levande, stort som smått följer naturens lag, att värna om kommande släktens överlevnad. Det smärtar mig då jag ser bilder av troféjägare i andra länder som dödar noshörningar och elefanter. Bredvid dessa djur står ofta en unge som inte förstår vad som hänt...


I dag är det tydligen en tankarnas morgon för mig, och nästa steg går till de kvinnor som vet att de kommer att resa bort ur denna tillvaro. Det måste vara en oerhörd smärta att vara tvungen att lämna sina barn, små eller stora.

Smärtan finns också hos de mödrar som fått följa sina barn som gått till Regnbågslandet. Jag vet hur det känns, eftersom jag är i den situationen. I en av mina dikter så skrev jag så här: "Att mista ett barn, det går ej - man lär sig aldrig förstå." Trots att det är längesedan så undrar jag hur hon har det nu? Hon fick även ta hand om sitt brorsbarn där i detta gåtfulla land, och jag vill tro att de har det bra tillsammans.


Ni därute i cyberrymden vill jag än en gång säga: Var rädda om varandra, och krama era kära och säg att ni älskar dem! En kram är aldrig, aldrig fel...


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se