Senaste inläggen

Av Maj-Britt - Fredag 14 dec 19:52

 

Var och hälsade på lillebror i dag. Han såg ovanlig fräsch och pigg ut för att vara sjuk! Jag häpnade över hans energi, och gladdes i samma veva, att vi fick vara ensamma ett tag. Inget besök anmäldes just då.

Bilden ovan är från ett tidigare år, och jag har kallat bilden "Ovan där". Ingen av oss vet när lillebror reser iväg till det okända landet Ovan där, men just i dag var det en underbart, fin dag.


Minnen - de snurrar som vanligt i mitt huvud, och då handlar det om Smörhalvan. Igår kväll såg jag återigen på "Jul med Ernst", och alla hans rätter som han tillagade. Med smärta och tårar i ögonen minns jag då Smörhalvan och jag tittade på programmet - ja han såg inte alla, men smakade gärna på det jag serverade. Nu - tänkte jag att jag skulle prova något av det Ernst föreslog och gjorde, men då kom jag ihåg, att jag är ju ensam numera. Jag har ingen som är villig att smaka och sedan äta med tillhörande kommentarer, om hur det smakade eller om han hade förslag till ytterligare ingredienser. Visst kan jag äta själv, och det är inga problem med det, men känslan av att se en älskad make på andra sidan bordet finns inte längre...

ANNONS
Av Maj-Britt - Onsdag 12 dec 15:19

 

Denna vy, från mitt sovrumsfönster, dröjde för ett ögonblick kvar så jag hann med att ta bilden. När kylan kommer blir färgerna så vackra, så att det gör ont ner i hjärterötterna. Min lillebror kämpar fortfarande mot cancern, och jag känner mig glad var gång jag hör hans röst i telefonen. Jag berättade om alla de hälsningar som kommit honom tillhanda, och han hälsar tillbaka och tackar er alla för omtanken.


I dag har jag varit handlingsförlamad, och inte gjort något annat än fyllt på fröautomaterna till de små vingbeklädda vännerna, och så har jag suttit och pulvriserat strö till hundkojorna i hagen. Mina tankar vandrar förstås till lillebror och sedan kliver de över till Smörhalvan och så tillbaka igen. Fick också höra om ett annat cancerfall och det gör mig så beklämd. Vart är världen på väg? Ska vi utrotas person efter person, och varför och varför? Tårar rinner, och ibland gråter jag ohejdat mycket. Så fina personer måste resa sin väg, medan världen fylls av mördare och andra ondsinta människor. Varför kommer igen, och jag kommer aldrig att få svar.


När jag tog bilden var mina tankar hos lillebror. Jag förstod att han aldrig mer kommer att få se sådana vyer, om inte vännen Ulrika tar ut honom för en stunds permission vid rätt tillfälle, men det blir ändå inte detsamma som om han hade varit fullt frisk. Aldrig mer får han se skyarna ovanför barndomshemmet i Granudden, eller någon annan himmel i ett främmande nytt land som han gärne ville besöka. Varför gör det så skärande ont att mista någon som alltid funnits där? Man tar allt för givet, och så plötsligt går allt i bitar. Än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!

ANNONS
Av Maj-Britt - Tisdag 11 dec 15:09

 

Denna bild är från samma tillfälle som i det förra inlägget, och den talar för sig själv.


Min lillebror Östen, är så tacksam för alla som kommit och hälsat på honom, och ännu finns det tid, men försök begränsa besöket till max tio minuter, eftersom han blir så trött. Han får ju morfin och det inverkar mycket. Vid dagens besök var han vid gott mod, och sade att han kände sig lugn. Jag kände instinktivt att han ville lugna mig med de orden, och bara en enda vet när stunden är inne för hans avsked till denna existens. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om hans lycka då han fick min gamla trehjuling som fick rulla ganska många meter med hjälp av hans ivriga små fötter. 


I detta sammanhang vill jag skicka tusen och åter tusen hjärtevarma kramar till vännen Ulrika, som så troget ställt upp för Östen, men på hans sista resa måste hon stå kvar vid livets grindar och se honom gå.


Var rädda om varandra  - ingen av oss vet när livet vänder.

Av Maj-Britt - Söndag 9 dec 21:03

 

Som alltid så saknar jag min älskade Smörhalva varje dag, och minnen vandrar ständigt framför mig. Nu har allt detta kommit ohyggligt närmare mig, och alla känslor har rivit djupa sår i mitt inre. Det är så, att min käre lillebror Östen också har fått cancer precis som på samma vis som Smörhalvan hade. Han tyckte att jag skulle skriva och berätta detta på dessa sociala medier, eftersom det inte är någon hemlighet längre, som han sade. Den stund han fick sig tilldelad på denna jord, i denna existens krymper allt mer. Han är utom all räddning. Allt har gått så fort, bara en knapp vecka innan han fick besked. Cancern är för svår för att kunna opereras, så det är fråga om timmar, dagar eller kanske något längre än så, som vi får behålla honom bland oss. Om du som läser detta vill besöka honom, så finns han på Hälsocentralen i Jokkmokk, sal 5, och han blir säkert glad om du kommer och vill ta ett sista farväl.

(Bilden på detta inlägg är från 2016 då det var stor kyrkodag i Jokkmokk med besök av biskopen.)

Av Maj-Britt - Söndag 2 dec 17:51

 

Den här bilden är från den 28 november, då jag var på väg till Jokkmokk, och härifrån denna plats är det inte långt innan man kommer fram. Jag var tvungen att stanna bilen, och gå ut för ett fotoögonblick, och folk som passerade i andra bilar tittade undrande på mig. "Vad ser hon mu", tyckte de säkert.

Jag minns också vad jag själv tänkte, och det var naturligtvis på Smörhalvan. Då han körde bilen kunde jag obehindrat njuta av alla vackra vyer som dök upp framför mina ögon, men det går ju inte nu. Saknaden kliver in med stora steg, och just vid fototillfället gjorde det extra ont. Om igen kom detta ord för mig: Varför?


Så är vi inne i december månad och första söndagen i advent, och min andra utan Smörhalvan. Jag har fått pyssla ensam och sätta upp stjärnor och ljusstakar. Ibland tänkte jag, att jag skulle strunta i det, men så kom jag ihåg att han tyckte så mycket om detta som hade med julen att göra. Nu blir det inte i samma omfång som vi hade då vi var båda två, utan jag försöker ändå skapa en sorts stämning med det jag tar fram. Förra året skrev jag om de traditioner vi hade vid sådana här tillfällen, men det gör jag inte nu...


Så vad har jag gjort i dag, förutom tänt ett ljus för advent och kärleken mellan oss. Det är så sant som det sägs, att "Störst är kärleken". Jag kan inte sluta älska honom bara för att jag inte kan se hans fysiska gestalt.


Tillbaka till mina göromål, så hade jag tidigare i veckan satt lax för att gravas i matkällaren, och nu tog jag fram den, skivade den, och placerade i burkar som sedan hamnade i frysen. Allt jag gör bär spår av flydda dagar, och laxen blev så perfekt att jag tyckte jag hörde Smörhalvans "mmmmm". Sedan körde jag in några lass ved med skottkärran från lagret jag har på den ena gaveln till huset. Inte för att det behövdes, men jag tänkte att jag skulle passa på att få in mer, när nu termometern visade på plusgrader. När jag då fått in det jag skulle, så travade jag också upp det inkörda i källaren, och tänkte, att det är en väldig tur, att jag inte är bortkommen då det gäller vedhantering. Ända sedan jag var liten tulta i Saltoluokta fick jag lära mig betydelsen av att kunna göra upp eld, och elda så att huset är varmt. Jag och Smörhalvan var ett perfekt team också  med veden. Jag minns en av hans gåvor, ett fång röda rosor i form av en lättstartad motorsåg som även jag kunde starta utan hjälp. Alla vedlass han ordnade hem som vi sedan stod och kapade, ibland tillsammans, och sedan klyvningen. Alla dagar i tidiga timmar då han for iväg på jobbet - då stod jag vid vedklyven och stolt förevisade resultatet då han kom hem. Jag tror, att jag tidigare har nämnt, att Smörhalvan också lärde mig fila motorsågskedjan.....


I mitt nuvarande "vederi" tänkte jag, att det var nog därför att jag behärskade den hanteringen, som han gifte sig med mig. Då kan jag ju jämna ut det med att säga, att jag gifte mig med honom för att han hade en sjö så nära tillgänglig för mig som är en badgalning. Skämt åsido - naturligtvis var det en svindlande kärlek mellan två halvor som sökt varandra i tid och rum, och som äntligen förenats. Denna kärlek når igenom universum, och över Regnbågsbron till min käre där någonstans....

Av Maj-Britt - Söndag 11 nov 09:57

 

Så var det dags för ännu en Fars Dag, och många känslor snurrar i mig. I år är det andra året som Smörhalvan inte får något kaffe på sängen, och inte heller någon extra god middag. Det gör så ont i mig och tårarna kommer av och till, och minnen från de år vi hade tillsammans virvlar omkring i ett evigt "varför".


Vi tänkte ofta på barn och barnbarn, och då vi kom till någon affär där vi inte varit förut, så frågade han ofta om jag trodde att någon skulle bli glad om vi köpte den sak han just då höll i sin hand. Hans omtänksamhet var så stor, och vi fick ta del av den väldigt ofta. Den sträckte han ut, inte bara till oss som stod honom närmast, utan även till alla djur som vi hade samt övriga släktingar och vänner. Nu har lilla Ebba kommit in i mitt liv, och henne fck han aldrig hålla i fysiskt. Alla jag pratar med säger, att han ser henne, och visst vill jag också tro på det. På bilden ser ni lilla Ebba protestera mot sin pappas handhållning.

 


Ingen som inte varit med om att förlora sin partner vet hur det känns, och min smärta är olidlig, men ändå måste jag gå vidare i denna existens som kallas liv.


Naturligtvis tänker jag också på min egen far, och på min svärfar - två starka män, både fysiskt och psykiskt. De växte upp i början på förra seklet med den tidens möda för sin överlevnad som de lyckades klara av till hög ålder. Saknaden efter dem är inte lika stor, eftersom Smörhalvan och jag bearbetat detta tillsammans.


Ännu en gång vill jag be er som läser detta: Var rädd om er partner, inte bara i dag, och säg ofta till dem, att ni älskar dem. Krama dem om ni har dem i er närhet. Det är aldrig fel.


På bilden i början håller Smörhalvan i Gullhönas ena katt, och det syns att den mår gott i hans famn.


Av Maj-Britt - Tisdag 23 okt 21:00

 

Ett nytt solsken på släkttavlan föddes ikväll. Lilla Ebba kom till världen på Sunderby sjukhus, och hon vägde 5045 gram, och var 55 cm lång. Mycket lik sin storebror Isak, säger den lycklige pappan, och det ser man på bilden som han lade ut. Alla mår bra, fast mamman är helt utmattad, och det är mycket förståeligt. Hoppas nu att hon får sova gott inatt.

Det som gör ont är, att Smörhalvan inte får hålla detta nya barnbarn i sin famn, men han ser henne säkert fast han är i en annan dimension....


Dagen i sig var underlig. Jag har tänkt väldigt mycket på Smörhalvan, och till middag lagade jag den första rätt, som han bjöd mig på då vi blivit sambo. Han var väldigt duktig vid spisen och lagade mat samt bakade då och då. Rysk fiskrätt, kallas den som han gjorde, och minnena svepte som de värsta orkanvindar över mig. Tårarna flödade då jag i minnet gick tillbaka till den gång, som jag fick äta denna rätt. Här kommer receptet, för den som vill prova på.


Ett paket fiskpinnar, fyra hårdkokta ägg, en liten burk champinjoner eller ca två dl egenplockad svamp, tre dl filmjölk, en matsked vetemjöl, en matsked smör eller margarin, riven ost, salt och peppar efter smak.

Koka äggen, låt kallna, skala och skär i skivor. Smält smöret och blanda i mjölet och tillsätt filmjölken. Låt puttra i tio minuter. Stek fiskpinnarna och lägg dem i en ugnsfast form. Lägg på äggskivorna, salta och peppra, samt bryn svampen och lägg på den. Häll över filmjölksblandningen. Toppa med riven ost. Grädda i 200 grader tills osten börjar få färg. Denna rätt går även att äta kall, med eller utan kokt potatis.


Jag har nu tre omgångar som jag ska lägga i frysen eftersom jag inte orkar äta allt själv på en enda gång. Praktiskt. Det går också att istället för fiskpinnar steka filéer av annan fisk. Vi brukade använda sik eller röding, och då kallade vi detta för Lappländsk fiskrätt.

Glöm inte att vara rädda om varandra, både er partner och andra nära och kära..



Av Maj-Britt - Tisdag 9 okt 20:35

 

Varför for du din väg? Inte för att jag blev utan fiskekamrat, utan för andra orsaker. Just nu skulle jag behövt din tröstande famn....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se