Förra året satt jag och eldade på ett pass i skogen, (det hade passat i dag också) och trodde då att jag skulle göra samma sak i år, men så blev det inte, som ni nu vet.

Jag trodde att mina gråtattacker hade lagt sig åt sidan, men det var inte så heller. I dag har är det den sextonde lördagen utan Smörhalvan, och jag häpnar över tidens gång. Det kändes i hjärteroten, i magen, i huvudet i hela mig, då jag hittade ett paket abborrfiléer i den lilla frysen då jag gjorde en snabb inventering. Tankarna flög då till dagen då det var sol och vårvinter. Abborrarna var på hugget, och vi fick många just den dagen. Smörhalvan fick den största, och han var en aning gladare än jag. Det var så roligt att se. När vi kom hem och jag började filéandet så såg jag på en gång att det skulle räcka till två middagar. En förpackning har legat längst inne i frysen, men nu kom den fram, och blir dagens middag för mig. Dagen efter så fick vi också middagsmat från sjön, så filéerna blev bortglömda och kvar till i dag. Detta fynd kommer jag att minnas länge än, och det beror på att den ena mågpärlan fyller år i dag..

Grattis på din dag, Jocke!

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans...

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, och det kanske är sant, men det jag tror på nu - det är att Smörhalvan tyckte att jag skulle behöva lite skratt som omväxling till alla tårarnas oceaner som runnit ur mina ögon sedan han reste iväg. Så här var det: Igår kväll efter hundrastningen släckte jag och sade till vovvarna, att vi skulle sova. Som en lydig trupp gick alla in i sovrummet och lade sig på sängen. Jag fick plats på ena kanten, och där försjönk jag i en bok. Koljo låg som vanligt på mina fötter, men Svansen gick ner efter några minuter. Det blev nog för varmt för hans tjocka päls, så han flyttade sig på golvet invid min plats och där somnade han.

Då och då kände jag hur Koljo rörde på sig, men tänkte inte mer på det, utan fortsatte läsa. Plötsligt ramlade Koljo ner på Svansen, som hoppade upp och sprang iväg helt oförstående. Kito tog sin tillflykt långt in i köket och betraktade kaoset med stora ögon. Koljo kom tillbaka till sängen och hans min var obetalbar. Det såg ut som han tänkte: Vad hände egentligen? Det var ett stänk av komik i min tillvaro, och minnet poppade upp en sekvens då Svansen ramlat ner på golvet bredvid husse för något år sedan. Hur som helst så fick jag ett gott skratt - det var längesedan....

Nu orkar jag inte längre "vara duktig" och till synes klara mig bra. Jag ger upp att bekämpa sorgen och saknaden som gör att mina tårar rinner. Mina tankar är ändå alltid hos den som ännu är min älskade. Jag försöker delta i olika aktiviteter, som igår då Lilian Ryd berättade om Fågelboken som hennes bror Yngve påbörjat, och som nu låg färdig. Då kom jag ihåg alla gånger jag och Smörhalvan varit på boksläpp och kommit hem med böcker som vi sedan diskuterat och kommenterat. Det gör så ont att veta att nu kan jag inte bolla mina tankar och funderingar mot någon - och javisst! Jag vet, vet att det finns vänner som skulle lyssna, men de blir aldrig som med Smörhalvan. Vi kunde ligga där i sängen och läsa, och så plötsligt vände vi oss mot varandra med någon kommentar - det går inte längre - aldrig mer...

Så i dag då jag körde till Porjus med gravlyktor till mina käras gravar. Så gjorde Smörhalvan och jag varje år, men nu fanns han inte med mig. Jag hade en av mina brorsdöttrar som följeslagare. Hon är underbar, men hon är inte Smörhalvan. Lyktorna med käpparna som han tillverkat kom upp i alla fall, fast sorgen grävde djupt i mitt hjärta. Jag träffade flera av mina nära släktingar, bland annat en som fyllde 25 år i dag, och så min svägerska som alltid stått mig så nära. Visst var det bra, men jag ville hem. Jag kan inte vara borta någon längre stund - vill hem till vovvarna och till denna plats som jag känner så väl...

Det där om att jag ger upp, vill jag definiera som att jag ska gå min väg och strunta i allt annat. Sorgen går inte över och det accepterar jag. Jag ger upp alla mina funderingar om att räkna dagarna som för mig allt längre bort från min älskade - eller kanske de kommer närmare? Ibland känner jag mig så likgiltig för omvärlden - må det ske det som sker..Jag läser om alla tragedier, och inser att det finns så många sorger överallt. Jag är inte ensam, men min sorg är min...

Ändå funderar jag på alla dem som Smörhalvan hjälpte med ett och annat. Han nekade aldrig att bistå någon, men vad betyder det i dag? Hur tänker de egentligen? Var hans hjälp så värdelös att det inte räknas nu? Jag menar förstås inte att de ska instämma i min tåreflod, men ett postumt erkännande vore bra. Jag vet också, att han inte bryr sig om det, där han är i sin nuvarande existens, men det gnager i mig med frågan: Var det så lite värt??? Med detta vill jag säga till er alla, att ni ska uppskatta ett handtag av en person som ännu finns med er och tala om det för den personen. Jag citerar en strof ur en låt som Alf Robertson sjöng: "Kom till mig med dina blommor när jag lever"...

I dag börjar jag med en vårvinterbild på Smörhalvan och hans vovve Svansen. Den senare ser ut att tänka "Min husse".

Anledningen till motivet är att det i dag står Erling i almanackan. Min älskade har namnsdag, och tankarna går förstås till de tidigare årens aktiviteter denna dag. Jag, som är morgonpigg brukade alltid vakna före Smörhalvan, och hade kaffet färdigt ibland med någon godbit, när han steg upp. Dagarna var olika - ibland jobbade han detta datum, ibland var vi ute på älgjakt, men varje middag gjorde jag något extra gott, som han uppskattade. Nu händer ju sådant aldrig mer, men alla minnen står kristallklara för mitt inre, och tårarna skymmer min blick, så jag knappt kan skriva ner detta.

Igår kom den första snön till oss, och Smörhalvan ler nog åt mina ansträngningar inför vintern. Jag hämtade upp de lättare snöborttagarredskapen, så de är tillgängliga att användas vid behov. Än så länge är det lugnt. Det kom inte så mycket, bara någon cm, men nu är jag redo. Tårarna kom när minnet berättade, att när redskapen hängdes undan så var det Smörhalvan som gjorde det, men jag undrar så, varför det gör så ont att tänka på detta och liknande händelser. Fortfarande känns det så ofattbart att han är borta...så snälla ni: Var rädda om varandra - ingen vet när tiden är inne för slumpgeneratorn att välja just er partner...

Jag vet inte vad jag hade väntat mig efter lördagens gravsättning av urnan med stoftet av min kärlek inuti den. Det var i alla fall inte de känslor jag har nu, och jag trodde att jag skulle känna ett stort lugn, vilket jag inte gör. Så klart att det blev lugnt för att vi äntligen fick ta det sista avskedet, men i mig vandrar sorgen sin eviga vandring och trycker fram tårar av oändlig saknad. Igår var jag ute med hundarna och minnena kom starkt tillbaka. Det är så mycket man tror, att denna sorg ska ge vika, men den gör inte det. Eftersom det har talats om kommande snö, så gick mina tankar till vandringarna vi gjorde, och så vi skrattade åt hundarnas lek i detta vita. Det syntes att de uppskattade att få rulla omkring, för att sedan få springa runt, runt i vida cirklar och varva oss emellanåt.

När vi kom hem hit efter gravsättningen, så hälsade vi på hos vännen Rolle och hans tvåveckors valpar. Barnbarnen var förstås saliga och vi höll aldrig på att komma därifrån, då alla skulle hålla i dem och känna på doften av dem som bara för ett par veckor sedan kom till världen.

Dessa ögonblick fick mina tankar på andra banor, och det kändes något bättre. Små djur och små barn har en otroligt läkande förmåga.

Under resten av eftermiddagen sågade mågpärlorna älgbenen jag tidigare fått av jaktlaget, så nu har hundarna två kassar godsaker i frysen.

Sedan blev det dags för vedklyvning, också av mågpärlorna medan Gullfia och Gullhöna staplade upp veden. Hjärtegrynet fick vara barnvakt åt de övriga, men de små liven är bra på att roa sig själva, så barnvakteriet var nog inget tungt uppdrag.

Hur som helst så är jag så tacksam över all hjälp jag har fått och får. Denna känsla är något som inte går att beskriva. Jag gråter av lycka för barnens hjälpsamhet, nu när jag sitter här ensam. Just ensamheten här hemma gör mig inget. Jag trivs bra och har så mycket att göra, och frånvaron av en massa människor saknar jag inte ett dugg. Den jag saknar finns inte längre här, och i det här livet ser jag honom aldrig mer. De är jobbiga ord att se och uttala, men ändå är det så: Aldrig mer...

I helgen har jag haft besök av barn och barnbarn. Det var dags att ta ett definitivt avsked av vår älskade Smörhalva. Jag hade ju tänkt att åka till Jokkmokks Kyrkogård med Gullhöna och hennes familj, men det blev delvis ändrat. På fredag natt kom så Smörhalvan, och sade, att han ville åka på sin sista jordiska resa, från gravkapellet till kyrkogården i sin favoritbil. Så blev det också, men Gullhönas gäng åkte med mig istället och det var ju i den av Smörhalvan önskade bilen.

Jag hade vidtalat vår tidigare präst Emelie Holmgren, att vara officiant vid gravsättningen, och hon tyckte det var 

fint att få vara med och ta farväl av sin vän. Hon jobbar numera i Gällivare kommun, så vi var tacksamma över att hon kunde komma till Jokkmokk för detta uppdrag. Tack ännu en gång Emelie. Smörhalvan uppskattade säkert din närvaro.

För sista gången kramade jag Smörhalvan i hans urna och bar den på vägen till hans gravplats. Sonen fick bära den sista biten, då jag tyckte att den kändes tung. Eftersom han tidigare jobbat inom kyrkogårdsförvaltningen, så fick han sänka ner urnan, samt göra det praktiska efteråt. Det blev uppehållsväder vid akten och solen kom fram ett ögonblick, och jag förstod att Smörhalvan ordnat det så. Sorgen och saknaden har blockerat mitt sinne, så allt jag tänkte skriva kommer vid ett senare tillfälle...

Bilden är tagen av Gullhöna, då jag glömt min kamera hemma..

I natt som var har jag sovit oroligt, och varit upp flera gånger samtidigt som jag sett på klockan. Nu är det tre månader sedan Smörhalvan lämnade oss i den värsta natten. Jag, och två av barnen satt vid hans sida i några timmar innan han lämnade oss i djupaste förtvivlan som gav oss den tunga tomhetskänslan som kallas saknad. Vi såg hur hans andetag blev svagare och svagare för att till sist upphöra, och vi kunde inte göra någonting alls för att få honom att stanna kvar...

Smärtan som jag kände då har inte minskat ett enda dugg. Istället tilltar den då och då - som i dag när mina tankar snurrar kring den sista natten. Från foton ler han emot mig, till synes frisk och stark, och de vanliga frågorna kommer igen: Varför kom cancern så brutalt, och tog mitt livs kärlek ifrån mig? Varför fick vi inte fortsätta att vara tillsammans och ha det bra med våra hundar? Vi hade ju så många planer och idéer om kommande aktiviteter, men nu syns allt så tomt och meningslöst...

Visst har jag en uppsjö av goda vänner som kan komma om jag vill, men det känns också bra för mig, att få vara ledsen och sörja för mig själv. Tårarna får rinna, utan att någon säger att jag ska sluta gråta, och jag känner, att någon gång i en fjärran, avlägsen framtid, så minskar tåreflödet - fast inte just nu....

I dag fortsatte jag med gårdagens jobb - att koka sylt och annat. Det gick väl bra, tror jag, och burkarna blev fyllda. Efter att jag diskat bort allt jag dragit fram, så skulle jag leta fram etiketterna som jag har i en pärm med diverse annat. Då fann jag en plastficka med Yatzylistor och Bismarckprogram. Dags för tårar igen. Smörhalvan och jag spelade Yatzy ganska ofta, och listorna som fanns med i asken var slut för länge sedan, så jag gjorde ganska många nya med datorns hjälp. Nu kommer vi aldrig mer att spela Yatzy tillsammans, och smärtans vingar flög över mig med tunga slag. Bismarck spelade vi också då svågern var här på besök, och även om han kommer hit, så är vi en för lite....

När skymningen började falla for jag iväg med hundarna på promenad. Då kom minnen från våra vandringar med våra fyrbenta vänner, och det kändes som om hela jag skulle gå i bitar av sorg och saknad. Kito fick mig att i ett ögonblick tänka på något annat. Hennes minne är det inget fel på. Hon stannade till och tittade mot skogsbrynet där hon sett en älg för flera veckor sedan. Nu fanns det ingenting där, så vi fortsatte mot bilen.

När jag gick med Koljo upptäckte jag att han blivit mer muskulös och lite högre. Detta utlöste en ny tåreflod hos mig. Aldrig mer får han gå och jaga med sin husse. Aldrig mer ska han springa över myrar och uppför bergen. Varför och varför måste Smörhalvan lämna oss? Han hade så mycket kvar att ge, och inget av det fick jag vara med om...

Svansen var sist ut ikväll, och han var på sin vakt så jag inte skulle smita och lämna honom. Då jag hade vänt och gick tillbaka, hann han före mig och sprang flera varv runt bilen så att han inte skulle missa någonting. Jag tog en bild neråt vägen där den ensamma björken stod bland andra träd i vinden. Så är jag nu, ensam, fast barn och vänner finns runt omkring...