I 25 minusgraders kyla plockar jag fram denna bild från hösten 2010, då vi återvänder hem efter morgonens fisketur. I nuläget lyser "supermånen" klar, men jag tycker inte att den är något särskilt att lägga märke till. Det kanske beror på att vi har tagit så många bilder på månen i olika faser, eller också är jag fokuserad på tanken, att i dag är det sex månader sedan min älskade Smörhalva lämnade oss. Ännu en gång så frågar jag detta varför, som aldrig får något svar.

Jag tänker tillbaka på dessa månader som gått sedan detta ofattbara hände, och jag är fortfarande i en sorts chocktillstånd, där allt annat inte betyder något, och där sorgen och saknaden tar överhand.

I dag kände jag att jag vill baka något, men i nästa stund så avstår jag. Det är ju aldrig mer någon som äter alla bakverk som jag skulle göra. Ingen som uppskattar alla maträtter som jag gör. Ingen som lyssnar till mina idéer om vad jag ska göra. Ingen finns där som får höra det som jag ska berätta, och kan svara. Allt känns så meningslöst utan min älskade vid min sida.

Jag har fått ändra på mitt tänkande angående det ena och det andra. För att ta några exempel, så brukade jag förut handla tre stora smöraskar, och nu klarar jag mig med en liten, som ser ut att räcka hur länge som helst. Toapappersförbrukningen har gått ner, liksom användandet av shampo och tvättmedel. Jag behöver inte heller byta lakan i två sängar varje gång det behövs, och det räcker med att jag viker undan överkastet från min sida av sängen, men jag har fortfarande sängkamrater - hundarna som brer ut sig på Smörhalvans sida. Ibland blir de avundsjuka på varandra, och då handlar det om vem som ska ligga närmast mig..

Jag lägger också märke till, att många uppträder som om Smörhalvan fortfarande finns i denna existens. De har inte en tanke på att jag är ensam om allting nu, och behöver ett handtag här och där. Det känns så jobbigt att jag hela tiden är tvungen att be om hjälp, där mina resurser inte räcker till. Nu handlar det ju mest om vinterns alla måsten.Visst har jag sonen "inom räckhåll", men jag kan inte haka upp allt på honom. Han har ju sitt ordinarie jobb samt det att vara redo inom Räddningstjänsten. Flickorna med familjer bor ju lite längre bort, och de har ju sina egna liv och bekymmer de också. När Smörhalvan fanns i mitt liv, så var det inga problem, och då tog jag allt för självklart. Han kunde fixa det mesta, men nu är det inte så, och saknadens vindar är hårda och isande kalla. Jag tänker ibland på de kvinnor som står upp och säger att de kan klara sig bra utan en man, men sådana bor nog i städer och samhällen där mina måsten inte finns. Jag har tidigare under alla år påtalat för Smörhalvan att jag inte kunde klara mig utan honom, och räknade upp allt där jag behövde hjälp. Han bara log, och sade att jag visst skulle fixa det. Nu är jag tvungen, men jag måste ändå be om bistånd i något av någon annan...

Förut under åren, har jag under dessa helger skickat mina tankar till alla dem som var ensamma på något sätt, och nu har jag själv kommit in i den situationen. Helt ensam blev jag inte, fastän jag hade sagt att jag kunde vara det.

Julhelgen började den 23, då Gullhöna och Hjärtegrynet kom hit. Koljo uppskattade lekledarna, och ville vara i centrum, som ni ser på bilden.

Julatons förmiddag levererade besök av Gullfia med familj, och visst var allt så trevligt att så pass många var här, men hur det än var, så var det en som saknades - Smörhalvan. När vi tillsammans gjorde i ordning maten, så var mina tankar tillbaka till de gångna åren, då han och jag fixade allt. Inför varje helg så sade vi att vi skulle dra ner på maten nästa gång, men det blev aldrig så - inte förrän nu i år. Jag såg framför mig allt som han tyclte om, och jag fick behärska mig hårt för att inte falla i gråt. Barnbarnen lyfte, som tur var, stämningen, och stundvis kändes det bättre, men när vi såg på Kalle Anka var det nära att jag brast då jag såg på Lady och Lufsen. Kito hade lika uttrycksfulla ögon som Lady, och då var det jobbigt...

Tomten gjorde sedan en enorm succé, och de små tyckte att han var stollig.

När kvällen var slut åkte allihop hem igen till sitt, och detta på grund av jobb för flickorna på juldagen. Det gick rätt bra för mig också, tills det var dags för midnattsmässan från Rom. Då rann tårarna på mig nästan hela tiden, och jag tänkte på förra året då jag och Smörhalvan tittade. Hundarna sov i sina olika ställningar, och inte hade jag någon enda aning om att i år skulle Smörhalvan och Kito ha vandrat över regnbågsbron, och jag och de andra två vovvarna skulle finnas här i vår ensamhet. Det är en himmelsk lycka att ha dessa hundar, och vår konversation utvecklas allt mer och mer, så vi förstår varandra fullständigt.

På juldagen ringde sonen  att han skulle komma på en snabbvisit med dottern för att bistå mig med en del sysslor, och Koljo var förstås överlycklig - ännu en lekledare, vare sig hon ville eller ej. Hur som helst var det ett välkommet avbrott, och skingrade mina tankar.

Så är det ännu en jobbig tid ikväll, då det är nyårsafton. Förra året var nog hälften av byborna borta på bröllop i Jokkmokk, och det var så lugnt här i byn. Vi skickade upp de tysta lamporna i skyn, och stod och tittade hur långt de skulle åka iväg. Några for väldigt långt bort, så till slut syntes de bara som en liten prick i nattmörkret. Hundarna fick en skön natt, men hur det blir nu, vet jag inte.

Jag får önska er ett Gott Nytt År, och var rädda om varandra! Varken jag eller ni som läser detta, vet hur lång tid vi har innan vårt timglas har runnit ut på den här jorden. En dag kan det vara försent att säga något.

Julhelgen har nästan passerat, men mina tankar och känslor inför denna högtid gör så väldigt ont att skriva ner som det är nu. Alltför många minnen med Smörhalvan finns överallt, så jag klarar inte av att få till något i dag. Jag återkommer då känslorna har stillat sig. Bilden visar hur det såg ut här framför huset hos oss förra året...

Bilfen är från ett besök hos svärfar medan han ännu var i sin krafts dagar, och som ni ser, så handlar det om jul.

I dag är det söndag, och jag var uppe tidigt på morgonen, åt en smörgås och tände Smörhalvans ljus, det tredje i adventsljusstaken. Det gör fortfarande ont i mig, att tänka på, att jag nu får tända alla ljus ensam. Tiden har ännu inte börjat läka mina sår, och i dag läste jag i en bok, där det stod om sorg och ledsamheter. Huvudpersonen sade då, att hon inte ville tänka på den hon förlorat. Det var lättare att skjuta undan den tanken än att sakna och vara ledsen. Ett ögonblick så tänkte jag, att det kanske skulle vara en bra idé, men vad händer sedan, då sorgen och saknaden inte längre vill skjutas undan? Jag tror ju, att det är bättre att gå igenom alla faser, och låta oceanernas vågor skölja mina tårkanaler..

I nästan allt vad jag tar i och gör, så minns jag min käre, och då jag ser på alla julförberedelser som han älskade - ja, då gör det så skärande ont i mig som om det vore en ovass kniv på väg genom min kropp. 

Det finns personer som inte bryr sig om mina känslor, och varför skulle de göra det? Men då det handlar om dem som finns i min närhet, så börjar jag undra hur deras tankar går. Där lever de i sin bubbla, och gör precis vad de vill och hur de vill. De fattar inte att deras handlingar sårar mig ännu mer då jag är i mitt nuvarande tillstånd och lever i sorg och saknad. Jag har ingen som kan trösta mig såsom Smörhalvan gjorde, och jag hoppas att de aldrig hamnar i min situation. Egentligen borde jag inte alls bry mig, men ibland kommer det ögonblick som gör att jag funderar på varför jag ska utsättas för sådana "jag-gör-som-jag-vill-människor"....Jag vill ju bara vara för mig själv, och vill inte störa någon annan.

Nu nalkas de största helgerna,som de flesta ser fram emot, medan vi som mist våra kära, bara vill att de ska ta slut väldigt fort. Ett nytt år knackar snart på våra dörrar och ingen vet vad som händer då. Nya liv kommer till världen, och andra lämnar den, och som jag nu vet, så kan det ske mycket fort. Ännu en gång så ber jag er att vara rädda om varandra och säga till dem som står er nära, att ni älskar dem....

Förr brukade man säga, att ett brev betyder så mycket, men det är inte så vanligt längre. Jag har några brevkamrater och vi kan nog säga det då vi får ett brev som vi har väntat på..

Min rubrik handlar om ett ord. Varje morgon efter att jag har rastat vovvarna en första gång, så sätter jag mig vid köksbordet och tar nya tag i korsordsdjungeln. Igår fastnade jag på ett längre ord, och eftersom det inte fanns några ledtrådar, så kände jag att jag inte kommer någonstans. Så plötsligt fick jag in en bokstav, och då kom resten av ordet "Kyrkvaktmästare". Atlantvågorna vällde in i mina ögon, och jag tänkte på Smörhalvans sista jobb som mitt ord motsvarar. Han trivdes verkligen med de varierande uppgifterna och den fina kamratandan. Flera gånger brukade han säga, att han ångrade sig för att han inte sökt det där jobbet för många år sedan. Nu fick hans kamrater bära in hans kista i kyrkan till jordfästningen, och de bar honom ut också... Mina minnen snurrade runt och jag är glad att han fick ett jobb som han verkligen tyckte om..

Eftersom de har snöat massor i flera dygn, så har jag ibland skottat och skjutsat undan den snö, som inte traktorängeln kunde ta. I övrigt så har jag gått igenom högvis med tidningar som de om foto, mc, bilar och jakt, och då var det dags för alla oceaners svallvågor i mina tårkanaler. Jag hittade ett reportage i Allt om jakt från 1989. Tidningen reste runt i Sverige och berättade om olika jaktlag, och detta som jag hittade handlade om Tårrajaur Jaktklubb. Reportern hade följt laget en dag, och berättade hur det var, bland annat, att laget bar olika delar av den skjutna älgen över stock och sten. Bilderna gjorde väldigt ont i mig, och den. då hela laget var samlat, så såg jag att det var flera förutom Smörhalvan, som gått över regnbågsbron före honom. Ingen av hundarna som var med då finns heller inte i dag. Det var ju så länge sedan...

Bilden ovan visar min Koljo, som trivs i snön, men han är ju av draghundsrasen Siberian Husky, som gillar att vara ute och dra mig i skog och mark. I år har vi inte de fina spår som Smörhalvan brukade göra åt oss, så hur det kan bli möjligt vet jag inte ännu. Kommer det att finnas spår, så blir mina tankar, att de inte är som de Smörhalvan brukade göra, och då är orden återigen "Aldrig mer".

Igår var jag till Jokkmokk när mörkret hade fallit, och det var för att den Samiska Bokbussen hade aviserat sin ankomst just då. Det finns böcker på flera olika språk, och jag fyndade, några Lulesamiska, några norska och några svenska. Smörhalvan brukade också följa med och låna det som intresserade honom, och dessa turer öppnade upp för smärtsamma minnen. 

Då jag körde hemåt tog jag det lugnt, eftersom jag vet att det kan vara renar på vägen nu, och kanske någon älg. På radion var det inget intressant, så jag lyssnade på ett band (Jadå, jag har en kasettspelare i den bilen) där Christina Lindberg sjöng en låt, som jag brukade sjunga med i, och då tillägnade jag den åt Smörhalvan. Han log alltid då jag var igång, och så här går orden:

Jag fann ett litet hus invid vägen

Jag stanna till där för en kort sekund

Det fanns en man just där som stal mitt hjärta

och all min kärlek i samma sekund

***

Tårarna flödade förstås när jag hörde de välkända orden, och när jag kom hem, så fanns han inte där, men Svansen välkomnade mig med ivrigt viftande på den del av hans kropp som heter samma sak som hans namn.

Bilden föreställer baksidan av huset...

När jag tittar fem månader tillbaka i tiden, så var det den tredje juli, och den sista dagen då Smörhalvan fanns hos oss. Senare på kvällen föll han ihop och dottern Gullhöna som var här, ringde efter ambulansen som snabbt kom. Jag blev helt chockad då jag kom in efter att ha varit ute med hundarna, och de fick gå till hundgården, eftersom jag följde med när Smörhalvan fördes till Jokkmokk för vård - trodde vi. Jag ville inte tro, ville inte något annat! Han skulle ju inte lämna oss - det hade han lovat!!!

Nu när dessa månader har passerat, har jag på något konstigt vis tagit mig sakta framåt, men sorgen känns skärande färsk då detta datum kommer upp. För en dryg månad sedan tog han också Kito till sig. Hon fick nästan samma symptom som han hade, och då jag hörde veterinärens ord, så förstod jag på en gång, att nu skulle hon också springa över regnbågsbron till sin älskade husse....

I eftermiddag har jag klätt granen inomhus, och då rann tårarna, så jag knappt såg vad jag gjorde. Vi hade en speciell, mindre låda där vi förvarade de saker som vi kallade för rariteter. Det var sådant som vi hade haft med oss sedan barndomens julfirande och saker som barnen gjort - en hel del som bara betydde något för oss. Nu fick jag hänga upp allt själv, något som jag aldrig trodde skulle ske. I vår kärleks bubbla skulle vi alltid vara tillsammans, men nu blir det - Aldrig mer så. Snälla ni - var rädda om varandra och lev som om varje dag är den sista. En dag kan det bli så...

Jag börjar med en bild från år 2014, då vi kunde se detta vackra pryda en rondell i Jokkmokk. Visst är årets isskulptur fin, den också, men Smörhalvan och jag gillade verkligen dessa ljus...

Adventstider = Tårarnas minnestider. I år har jag med hjälp av sonen tagit fram ljusstakar, stjärnor och annat som hör advent till, och då jag placerade dem i respektive fönster, kom minnena forsande som om hela Atlanten koncentrerats till att hamna i mina tårkanaler. Jag trodde aldrig att jag skulle känna en sådan smärta med att ta i alla dessa saker. Det var ju alltid Smörhalvan som kollade att glödlamporna fungerade innan vi placerade ut dem där de skulle vara..

I år har jag bara ordnat till en enda gran utomhus, också med hjälp av sonen. Tomten och snögubben står på vakt bredvid den. Smörhalvan gillade ju advent, jul och pyssel med bland annat glittrande granar runt huset. Jag har tänkt på det, men insett att jag orkade inte med allt. På kyrkogården har jag däremot satt ut små granar, utan dekoration, en på Smörhalvans grav och en på Svärfars. Tidigare i veckan så bytte jag batterier i alla lyktor där nere, så nu kommer de förmodligen att lysa till någon gång nästa år. Dem jag satte dit den 11 oktober lyste ännu så det var bra kvalitet på batterierna.

Här hemma blev det ledsamt i dag igen. Till min ensamma frukost tände jag det första adventsljuset. Mina tankar gled iväg till tidigare år då barnen fanns hemma och vi tände ljusen växelvis. Under de senare åren då de flyttade hemifrån, så blev det Smörhalvan som alltid tände det första och det tredje ljuset. De övriga föll på min lott. Nu blir det aldrig mer så, och jag får tända alla ljusen ensam. Det känns verkligen tungt och saknaden är enorm...

Sonen hjälpte mig också att montera ihop konstgranen. Vi brukade växla mellan två toppstjärnor - den från mitt föräldrahem samt den från Smörhalvans, och jag skrev noga upp vems stjärna som stod i tur. I år var det som en hälsning från Smörhalvan. Det är hans stjärna som pryder min gran, en gran som inte doftar jul, men finns där ändå. Vi har en mix av julgransprydnader, så innan jag fått upp allt, så lär Atlanten komma forsande i mina ögon igen...