I tidig morgon såg jag solen färga trädens toppar i guldbruna toner. Himlen var klar utan en enda molntapp, så när jag gjort den första rastningen av vovvarna hängde jag ut sängkläder till vädring. Det var ett tag sedan, så det var nog välbehövligt. Som vanligt var mina tankar hos Smörhalvan - hans täcke, hans kuddar, och de gav mig hjärtesmärtor igen. Visst! Jag bäddar så klart hans del av sängen också. Vovvarna ligger ju där under nätterna numera, och Smörhalvan tycker nog det är självklart att mina kompisar finns där intill, när han nu inte själv kan göra det.Ibland vaknar jag på natten då någon vänder på sig och sträcker ut sig, och för ett ögonblick tror jag att jag har drömt allt om cancern, och att det är Smörhalvan som ligger där vid min sida. Men som vanligt blir det - Aldrig mer...

Sedan var det dags för ett pass vid vedklyven, och vidare ett snabbt ärende till Jokkmokk...nåja, så snabbt var det inte. Vägen dit tog verkligen tid fast jag försökte parera groparna, och så alla gruspartier...Bra att jag inte var på väg till ett tidsbestämt möte, utan kunde ta det lugnt och vänta tills det blev min tur att passera ett visst avsnitt. Det finns ju de som har bråttom , och kör om i gruspartierna och deras bilar hoppar och studsar. Hoppas de har bra stötdämpare.

Hemma igen - då var det dags att gå iväg med vovvarna, och förstås en i taget som vanligt. Sist i dag var Svansen och vi hann upp på berget igen. På vägen ner fick han vittring på en lerig grop i ett dike. Jag kunde höra Smörhalvans suckar över "Lerprinsen". Det tog ett tag innan vi kom ner till bilen, och kunde åka hem och ner till sjön, eftersom någon hade ordnat ett bad för sig själv som ni ser i början av inlägget.

Jag hittade några höstmurklor och minnets vingar tog mig tillbaka till våren, då Smörhalvan kom hem med murklor till mig. Han hade också gått upp på berget, och fann svamparna på vägen ner. Det kommer att bli så jobbigt den stund jag ska ta fram en burk från frysen och tillaga innehållet. Jag minns hans glädje då han överräckte påsen till mig, och jag blev lika glad över att få den. På Mors Dag för två år sedan var vi också och gick där på hygget, och då kom han med ett stort leende och överräckte en murkla som Morsdagspresent! Han hittade inga fler då, men hans tanke att ge mig denna enda var helt underbar, och nu blir det - Aldrig mer. Jag får citera en vän som skrev så här tidigare (tror att jag nämnt det i ett annat inlägg): Livet övervinner döden. Kärleksbandet är obrutet.

När jag letade efter något annat bland Smörhalvans saker, så hittade jag ett litet inslaget paket. Jag vände och vred på det, men det stod inget där till vem det var, så jag öppnade det....

Tårarna forsade och jag önskade att han var här, så jag fick krama honom riktigt hårt och länge. I paketet låg en liten nalle med ett rött hjärta på magen. I hjärtat stod det. I love you.....Jag fick krama den lilla nallen istället och skickar de varmaste och kärleksfullaste tankar jag  kan åstadkomma  - till min käraste bortom tid och rum... Det måste ha varit meningen att jag skulle hitta detta paket här och nu, då jag som mest behövde det...Nu hamnar den lilla nallen i min säng bredvid min kudde, och jag fortsätter att önska, att ni som läser detta, är rädda om er livsledsagare, och säger små ord av kärlek. En dag finns inte han eller hon kvar hos er, och då är det försent att säga något...

I min sorg är jag så innerligt glad att Smörhalvan och jag sade kärleksord till varandra varje dag......

Nog känns det att det är höst - i alla fall här uppe i norr. I dag kom det bara några regnstänk, men istället tog vinden kommandot. Mitt minne gled iväg några veckor bak i tiden då jag fick besök av en ung mor härifrån byn. Hon hade med sig sin lilla bedårande dotter som plockat blommor till mig, och än i dag kan jag titta på en av dem. Det är otroligt vilken styrka det finns i en blomma, som givits av kärlek och glädje. Jag blev verkligen glad då, och tänker på den lilla barnahanden som överräckte gåvan till mig. Så här ser den som är kvar ut nu.

Jag körde iväg till Jokkmokk, och Svansen, Koljo och Kito, fick hålla ställningarna här hemma. Först var jag och hämtade upp "farmor Daggan", och vi åkte ner till Restaurang Notudden på ett sista besök innan de stänger för säsongen. Hormoz och Feresteh var glada över att träffa en god vän som de inte sett på länge. Det var ju Daggan och hennes man Nisse som sålde affären i Jokkmokk, som senare blev restaurang Opera. Många minnen steg upp och efter maten pratade vi länge om det som var.  22 år har Hormoz varit i Jokkmokk med sin familj med kortare mellanspel i Luleå. Innan vi åkte tillbaka till Jokkmokk så tog jag en bild av dessa två vänner. Feresteh var upptagen av beställningar, så hon hann inte vara med på fotot.

Efter jag följt Daggan upp för trapporna till hennes lägenhet, så gick jag och tittade på marknaden. Jag lade märke till att en del bekanta inte låtsades se mig! Kanske de inte vet vad de ska säga, eller så vågar de inte komma fram till mig. Några gjorde det, och jag fick behärska mig för att inte falla i gråt, men det gick ganska bra ändå. 

När jag handlat det jag skulle, så märkte jag att mina påsar blev tunga att bära, och då minns jag förra året då Smörhalvan hade en liten ryggsäck, som han stoppade det mesta i, så vi slapp bära allt i händerna. Visst hade jag kunnat ta med mig en, men den tanken dök aldrig upp innan jag for hemifrån. Jag saknade Smörhalvan och mitt hjärta blev så tungt att det blev som en extra börda att bära. Nu var det inte stora mängder som jag handlade, men jobbigt ändå, och kändes som om jag skulle ha behövt en till omgång av händer. Som vanligt blev det fryspåsar, och den här gången blev det också flera förpackningar brödpåsar till kommande limpbak.

Den försäljaren hade också rullar till vac-påsar, så dem köpte jag eftersom jag har påmint vännen Micke, att jag behöver älgtestiklar till en ny kulinarisk  maträtt. Då ska man lägga dessa i en vac-påse för vidare behandling. Detta fick jag se förra året då en deltagare i Sveriges Mästerkock, tillagade tjurtestiklar, och nu måste jag prova. Smörhalvan var med i diskussionerna och var så intresserad och taggad över att få provsmaka detta, men nu blir det ju inte så, men han kommer att finnas med i mitt hjärta och i mina tankar då det blir aktuellt med tillagningen.

Det blev inte att fotografera något under min korta marknadsvandring, men jag tog denna bild hemma då jag packat upp mina "fynd". Döttrarna har sina namnmuggar sedan tidigare, men nu hade jag tid att fixa en till sonen och så en till varje mågpärla. Känner att det blev som en form av fjäsk för herrarna, men det är de värda. Det är bara en liten bit av tack som jag kan ge för all hjälp som jag får från dem. 

Hoppas nu att kaffe och thé kommer att smaka extra gott när dessa muggar används.

Smörhalvan och jag, hade flera olika "egna" muggar utan namn som vi använde till det ena och det andra. Vi visste precis vilken mugg som skulle tas fram beroende på vad som skulle i dem. Då jag ser på dem när jag öppnar dörren till köksskåpet så värker det till i hjärtat, och jag minns varje ord han sade, och i vilket sammanhang. Den använde han till det och den till det och den till det och den till det... Till kaffet hade han däremot en liten större kopp med fat, som jag nu plastat in och ställt framför hans foto i köket.  Den koppen var han speciellt förtjust i, och nu efteråt har jag kommit på att det kanske var så, att han tänkte på den tid som han var frisk och vandrade obehindrat i skog och mark på sitt jobb.

Jag avslutade min vandring med att köpa en liten påse godis, som jag nu inte tycker att de smakar som marknadsgotterna brukar göra. Det kanske beror på att Smörhalvan inte är med mig nu och delar, och det gör han aldrig mer....

För två år sedan var Koljo en liten valp. Då det var höstmarknad tog Smörhalvan och jag med oss honom, så alla skulle få se denna omskrivna vovve "live". När jag ser på denna bild där två av mina kära poserar, så är det dags för tårar igen. I år hade jag inte tänkt att besöka marknaden, men har faktiskt ändrat mig, så jag ska väl gå dit i morgon då bättre väder utlovats. Jag vet att det kommer göra ont i mig, men jag måste gå igenom denna smärta, och det är ett annat sätt att ta mig igenom sorgeperioden. Det första är ju att vandra på alla vägar, stigar och till alla platser som vi varit tillsammans, och det har jag ju börjat jobba med. Lätt är det absolut inte, men jag försöker tänka som så, att om jag går där och gråter, så måste smärtan ge vika någon gång eller i alla fall mildras. Just nu känns det som om regnet hjälper mig att gråta. Ibland vet jag inte vad jag ska säga eller göra. Jag bara går omkring och plockar med det ena och det andra utan mening eller mål, och ingenting blir gjort. Vad gör det egentligen? En del måste man inte göra, och speciellt inte nu när Smörhalvan inte längre finns hos mig, och i min själ ekar orden - Aldrig mer...

i dag öppnar jag mitt inlägg med en bild från förra året då vi körde från Messaure mot Gällivare. Som tidigare så blev jag fascinerad av Rallarrosorna vid Sotaure, och när jag nu ser på samma sorts blommor som växer i backen ner mot sjön, så minns jag då jag plockade av dem för att göra dricka. Smörhalvan var imponerad över att det kunde bli så gott, så jag plockade fler blommor och satte i frysen för kommande behov. I år har jag inte försett mig med en enda blomma, när jag nu inte har någon att dela drycken med. Jag kom osökt att tänka på ett par textrader: Där skall rosor aldrig falna, ingen frostnatt dem förstör. Till en stad jag är på vandring - dit där rosor aldrig dör...

Åter kommer tårarna - varför blev det så här, och jag är inte stark - jag orkar inte vad som helst vad folk än tror. Jag gör så gott jag kan, och det får bli som det blir. I dag har jag förresten gjort något, som det är väldigt längesedan jag ägnade mig åt detta - jag har skrattat! Träffade på en god vän som lossade skrattet som suttit fängslat i flera månader. Först fick jag dåligt samvete över att jag gjorde det, men så hörde jag Smörhalvans röst inom mig, som uppmuntrade mig att fortsätta. "Var lite tokig, som du brukar vara ibland". Så tyckte jag att han sade till mig, och det dåliga samvetet försvann. Det gick ganska bra tills jag kom hem. Säckarna med hundmat får vara i bilen tills det blir uppehållsväder, för nu öser regnat ner. Jag har ingen Smörhalva som lyfter ut säckarna ur bilen och bär dem i källaren. Det går som det går, och säckarna hamnar där efter stort besvär, men så kommer tankarna igen och sätter igång tåreflödet - Aldrig mer....

Igår var det en dag fylld av aktiviteter som krävde fysiska arbetsmoment. Sonen kom till min hjälp, så vi körde upp en hel del ved som så småningom ska travas upp vid ena gaveln på huset. Där torkar den fint, och blir en första backup då vedförrådet i pannrummet börjar krympa. Sedan körde vi bort skräp och så fick jag gräsmattan bakom huset klippt. Trädgårdsmöblerna städades undan - utom en stol. Det kanske blir varmt och skönt någon dag, så då kan jag ta mig några solminuter....Lite annat pyssel som jag inte klarade av fixade sonen på ett ögonblick. Superbra med sådan hjälp. Smörhalvan gjorde ju allt sådant utan att jag tänkte på det.

Efter att han åkt hem, så började jag med att trava upp veden och även klyva en hel del. Vedmaskinen i all ära som jag hade hjälp av för några veckor sedan, men den klarar inte av de största klabbarna. Det gör en grannes suveräna klyv som är stor och effektiv. Dagen hade gått bra så långt, men då jag stod där, ensam i mina tankar och kämpade med de stora klabbarna, så tänkte jag förstås på Smörhalvan. Han brukade lyfta upp dem, så det såg ut som om de inte var tyngre än ett frimärke. Allt gick så lätt för honom, och det sade jag också - flera gånger, men han bara log...Det kändes ordentligt i hjärteroten, och jag undrade för mig själv hur länge denna smärta ska pågå. Hur länge ska mina tårar komma då jag tänker på honom som var allt för mig? I hemmet så minns jag hans händer på varje sak som han tog i, och jag tänker att det där höll han i. Nu har jag heller ingen som diskar utan att att jag har bett om det, ingen som tar fram dammsugaren heller. Visserligen klarar jag de två sistnämnda momenten själv, men tanken finns där - om hur bra det var, och nu - aldrig mer.

I dag fortsatte jag att klyva undan veden, och när jag tog en snabblunch med varma koppen, så använde jag Smörhalvans mugg som han hade till sådan snabbmat. Då var det dags för en ny tåreflod. Ibland var han kall om händerna, och varma koppen var bra som extra handvärmare då han kom in utifrån något skruvjobb med bil eller skoter. Jag blev sittande vid köksbordet och tankarna vandrade iväg. Det är inte lätt att bli lämnad ensam kvar. Så många saker han kunde fixa, men nu måste jag begära hjälp av någon annan när något krånglar eller så.

Det började småregna enligt lokalradions väderprognos, och jag avslutade klyveriet tillfälligt och städade undan det som behövdes. En stund senare hade regndropparna upphört, men då tog jag hundarna och for till hygget. Först var det Kito som fick påbörja rastningsperioden, men när vi var på väg tillbaka till bilen stannade hon tvärt och tittade mot skogskanten. Där stod en fjoling och iakttog oss, och undrade säkert vad vi var för några. Vinden låg på från honom, så han fick ingen vittring, och jag muttrade inombords. Kameran låg hemma, och telefonen i bilen! Till slut tog älgen ett kliv framåt och då blev det liv på Kito. Hon ställde sig på bakbenen med sträckt koppel och skällde! Men då kastade älgen om och for tillbaka in i skogen. Jag höll inte på att få Kito därifrån. Hon blev en betongklump - hur det nu gick till!. Efter en stund senare lyckades jag få henne till bilen. Smörhalvan såg nog detta - hoppas jag, men nu kan han ju inte jaga med någon av vovvarna. Tårarna skymde min blick igen, och jag upprepade mitt varför, varför, varför lämnade du oss? Lusten att jaga försvann för mig. Det blir alldeles för tungt att sätta mig på ett pass som Smörhalvan gjort i ordning. Jag skulle nog gråta hela tiden och alla minnen av våra färder i skog och mark skulle välla över mig. Bara tanken på detta får mina tårar att rinna...

När jag så tog ut Koljo, så spårade han först lilla-syster, men då vi kom till platsen där Kito stannat, så blev det också stopp på Koljo. Han fixerade skogspartiet länge, länge, och raggen reste sig på hans rygg, men ingen av oss såg något. Kanske älgen stod kvar, skyddad i vegetationen eller också var det bara vittringen som kom svävande. 

Svansen då? jag for med honom till ett annat ställe för säkerhets skull, och det gick bra eftersom han sprang omkring med sin boll utan att glömma var han tillfälligtvis hade släppt den. Jag vet inte vad hundar tänker, men han verkar acceptera, att det är jag som är hans huvudperson nu...

 
Långt bortom dessa fjäll som syns vid horisonten ligger Saltoluokta, där jag bodde mina första elva år i livet. Min far var vaktmästare på STF:s turiststation, och under somrarna hjälpte min mor till med det ena och det andra i arbetsväg där extra händer behövdes. Vintrarna var hårda, men det gick att klara sig igenom dem. även om inte dagens moderna redskap fanns i 1950-talets Sverige, och därtill i väglöst land. Vi var ensamma större delen av året, och min enda lekkamrat då var en hund, men när sommaren nalkades så kom våra släktingar till udden vid Langas där det finns ett sommarviste, en boplats under några månader för samerna.

Då hade jag en vän, som jag umgicks med mest av alla, och hon hette Maj-Lis. Vi hade väldigt roligt tillsammans, och våra mödrar sade ofta fel då de skulle påkalla vår uppmärksamhet eftersom våra namn var så lika. Nu är hon också på andra sidan regnbågsbron på grund av denna fiende i människors liv - cancer. För många år sedan skrev jag en dikt, som jag har kallat:

Vännerna

Maj-Lis - barndomsvän

vi sprang vilda bland Saltos sommarvindar

minns du den svarta geten som stångades

Karin - lekkamrat

vi gömde oss för dina syskon

och skulle aldrig skiljas åt

Ellen - ungdomsväninna

vi talade om killar

och älskade att doppa limpsmörgåsar i thé

Ella-Kristina - hos dig var jag barnvakt

vi skrattade mycket tillsammans

att du aldrig ledsnade på mig

Geten är borta nu - betar på Saivos ängar

syskonen är skingrade för vinden

limpsmörgåsar doppar jag ibland

men inte smakar de som förr..

***

I min vändikt är nu två på andra sidan regnbågsbron, och tårarna kommer. Min älskade Smörhalva får många cancerkompisar, men det är ingen tröst för mig, och heller inte för de andra anhöriga, som nu står mitt i sorgen.

Igår kväll revs mina sår upp, då jag för en gångs skull slog på TV-apparaten för att se på Saltön. Stackars Kabbe miste sin Gertrud, och vid graven sade han samma ord som jag och Smörhalvan talat mycket om. "Vi skulle ju bli riktigt gamla tillsammans". Visst vet jag att det bara är ett avsnitt ur en serie, men orden grep så hårt tag i mig...

Jag försökte tänka tillbaka några timmar tidigare, då jag ännu en gång blev inviterad till vännerna i grannbyn för ett större evenemang. Underbara människor som ställer upp så för mig, och där kan jag vara precis som jag vill. De förstår mig alltid när jag är som mest ledsen. Ni är ovärderliga, och jag är så glad att ni alla finns för mig. På vägen hem tänkte jag naturligtvis på Smörhalvan, och för ett ögonblick så var jag på väg till honom, innan tårarna hann ifatt mig. Jag behöver ju inte skynda mig - aldrig mer....

Det här är egentligen gårdagens blogginlägg som inte riktigt gjorde som jag ville, men jag hoppas att det går bättre nu.

Jag trodde att jag klarat mig med en gråtattack på morgonen, då Svansen tröstade mig med en tass på mitt knä. Dagen har gått upp och ner med besök av vänner samt plockande med det ena och det andra. Åskan mullrade ett tag så jag stängde av datorn, och då jag senare slog på den, så hade Hjärtegrynet sjungit in sin version av "Var är du min vän" i min e-postkorg. Då kom nästa gråtattack. Hon sjunger så fint och så denna låt! Det finns inga ord att ta till. Saknaden är ännu himmelsvid stor och så stiger sorgen fram - sorgen efter Smörhalvan - ja, var är du min vän? Vintern kommer närmare, och nu blir jag ensam om snöröjningen från gården. Hur det ska gå, ja, det återstår att se. Jag får gå efter ordspråket, att kommer dag så kommer råd.

I mitt plockande hittade jag en dikt som jag har skrivit till Smörhalvan för längesedan, och den heter: 

Mörkret som blev ljus

Långt bort i fjärran såg jag våren skimra

mitt öra mindes trädens sommarsus

och ändå tycktes allt förgäves

i själens mörker fanns ej minsta ljus

då kom en hand och smekte kinden

där tårar alltför ofta rann

och liksom solen en gång stillar vinden

så sjönk min smärta sakta bort

och jag som sagt mig själv så ofta

att aldrig mera älska någon man

jag sveptes in i kärleks vilda vågor

likt stormigt hav mot öde strand

mitt hjärta föll för dina fötter

och du tog upp det varsamt - ömt

och lade det intill eget

då - kom en blixt från himlar sju

den tände oss till eld och lågor

tillsammans sjönk vi in i solens famn

så käre - du som ger mitt liv en mening

var natt och dag och var sekund

din kyss får alla rymder kring oss sjunga

och universum dansar i mitt blod

du finns nu alltid vid min sida

med kärleksfulla ord till tröst

och mörkret blir en del av ljuset 

i dina ögon - när du ler mot mig

dig skall jag älska bortom evigheten

och ännu längre bort ändå

vår kärlek den har inga gränser

den sträckes ut likt spindelns silvertråd

Minnet kommer tassande tillbaka till det ögonblick då jag skrev ner det för första gången, och hur jag kände det då. De fyra sista raderna är nu mycket aktuella för mig, och så kommer de att vara....