Fredag - då jag skulle åka hem från loppisen såg jag många par som satt och njöt vid en grill i solskenet, och då kom den skärande smärtan tillbaka till mig. Jag missunnade inte de semestrande paren vid sina grillar, men jag kände den stora ensamheten smyga sig på mig. Aldrig mer ska vi sitta ute i myggpaviljongen och äta en god middag som vi nyss lagat till. Aldrig mer ska vi sitta och mysa vid en surströmmingstallrik i husvagnen. Ja, aldrig mer, tycks bli de två ord som jag kommer att använda en lång, lång tid framåt. Ständigt stiger tankarna mot detta, att jag nu är ensam, och jag minns hur fint det var då vi var två. Ibland hade vi också middagsgäster, men oftast var det bara vi två, och vi saknade inte någon. Vi hade ju varandra, och det räckte alldeles nog.

En vän kom på snabbvisit då jag kommit hem, och då brast min behärskning. Jag började gråta, men fick låna en famn att luta mig emot. Tack! Det behövde jag.

Igår var jag ute med vovarna i olika omgångar, och vi gick på välkända vägar och stigar, där jag haft sällskap av Smörhalvan förut. Det kändes djupt i hjärtat av den enorma saknaden jag upplevde utan honom. Han som älskade solen, skickade i alla fall en stor dos av solljus över oss där vi gick, men inte blev min saknad mindre. Jag tänkte mer intensivt på honom då, och hur vi brukade sitta vid en eld i skogen - med solen naturligtvis i blickfånget, och hundarna lekande kring oss. Vi hade alltid så mycket att tala om, men lika ofta kunde vi vara tysta och bara vara vi....

Så blev det lördag igen, och tankarna vänder förstås tillbakaka i tiden, och tårarna flödar...Ja, jag vet att han inte lider mer, men sorgen kan jag inte ta fast och stänga in i en låda....