Helgen har bestått av fysiskt arbete, och detta med stenhämtning till hundgårdens grävmaskiner, så de inte tar sig ut utan lov, vedklyvning, upptravande i vedhuset och en del till pannrummets vedförråd. Så har vi klippt gräs och med barnbarnens hjälp placerat ut de figurer som jag kallar för Noaks ark. Två döttrar, en måg och en son har hjälpt mig på olika sätt. Jag är så innerligt tacksam för allt stöd både fysiskt och verbalt. Vi har talat om minnen, sett gamla VHS-filmer och fått skratta då och då. Det allra bästa var natten mot i dag. Igår kväll så omplacerade vi bäddningen, så Gullhöna och Hjärtesmulan sov bredvid mig, och jag mådde så bra, då jag då och då kände en spark av en liten fot i ryggen. Vidare har det varit sånger, drakflygning och våfflor till allas belåtenhet innan de åkte hem i dag.

Barnbarnen älskar hundarna, och Koljo njöt över alla små händer som kliade honom, men nu får de vänta ett tag innan de kommer tillbaka.

I fredags fick jag också ett kort med tänkvärd text av en god vän. Så här stod det: Livet övervinner döden. Kärleksbandet är obrutet.

Ja, visst är det obrutet, och jag älskar Smörhalvan fortfarande fast jag inte kan se hans fysiska kropp. Det var svårt, och är så fortfarande, då jag tänker på honom. Åter staplas det upp en massa "aldrig mer", och nu saknar jag hans kramar och hans värme. Visst får jag många kramar av barnen och goda vänner, men de är inte alls samma sak. Han var så speciell, och jag kände mig alltid så liten och beskyddad då han höll om mig i sin kärleksfulla famn.

Jag vill skrika högt och ropa ut min förtvivlan över hela världen: ALDRIG, ALDRIG MER...

Slutligen vill jag säga till er som tänkt att gratulera mig på min födelsedag senare i veckan. Gör inte det! Jag kan inte ställa till med ett kalas då jag inte har min käre Smörhalva vid min sida. Det känns så fel, så mycket fel....