En intensiv helg går mot sitt slut. Jag har försökt vara med både här och där, först med mågstumpen och hejat på honom där han gått fram med röjsågen., krattat gräs, kört undan det och servat med det ena och andra. Fick besök av en mycket kär vän, som jag inte sett på flera år, och sedan besök av av en god granne, samt på sluttampen kom

efterlängtat Stockholmsbesök, som bor hos en annan vän. Sedan stått och travat ved, som dessa kära vänner samt en allt-i allo-granne ordnat - alltid en början..

Så kom Smörhalvan hem, såg pigg ut, men nu är piggheten borta. Kanske han bara är trött, och gläds åt att hamna i sin egen säng. Jag söker hela tiden efter nya förklaringar till varför medicinerna tar alltför lång tid på sig. Till och med han själv börjar tycka det. I morgon måste jag ringa till kontaktsköterskan i Sunderbyn. Ständigt nya frågor dyker upp, och dem måste jag försöka få svar på. Det känns så tungt och jag är så trött i själen, och så är jag helt maktlös - kan inte hjälpa min käre, hur mycket jag än vill. Massage på ryggen och på benen är det enda jag kan göra nu, och han säger att det känns bättre. Jag får ta vara på de små sockerkornen, men skulle gärna få ta del av en hel bit...