Dessa ord vill jag rikta till er alla som ger oss sympatier på FB. Jag läser dem, det gör jag, men jag orkar inte svara på era inlägg, men det värmer att ni tänker på oss. Jag kämpar just nu en kamp om att kunna gå vidare utan min käre Smörhalva, och nu är jag tvingad att försöka klara mig utan honom. Visst vet jag att han inte lider mer, men så många varför vandrar i mitt huvud. Ett varför är "varför fick han inte en chans att prova på cellgifterna"?

Vad ska jag lära mig av detta? Jag älskade honom så mycket, och för mig fanns det bara han och jag älskar honom och hans gärningar för mig fortfarande. Han överraskade mig ofta med olika presenter som jag verkligen har nytta av, som till exempel skor, kläder, kikare, samt en GPS, som jag använder ute i naturen. Då jag kom hem från en knäoperation lagom till en vintermarknad, så kom han hem med en liten tavla föreställande en ros, och med texten "I love you".

Men tillbaka till era inlägg: Jag läser dem, och tackar er för ert deltagande.

Ni som läser detta, och har en livskamrat som inte riktigt drar åt samma håll som ni gör - försök att enas utan gräl. Det kan bli så, att en dag är ni ensamma, och då kommer tankarna som just nu snurrar i mitt huvud - aldrig mer. Smörhalvan och jag hade ett fint liv tillsammans, och vi stretade sida vid sida vad det än gällde. Vi delade sorgen över dem som gick över regnbågsbron före oss, och vi delade glädjen över barnen och barnbarnen samt allt trevligt som hände dem. Men nu!

Aldrig mer ska vi gå i skogen tillsammans. Aldrig mer ska vi sitta på ett älgpass vid en eld och äta en bit mat. Aldrig mer får jag känna en smekning på min rygg då jag inte kunnat sova. Aldrig mer får jag hjälp i skoterspåren då jag och Koljo fastnat någonstans. Aldrig mer får vi sitta vid våra pimpelhål och vänta på napp. Aldrig mer hör jag den kära rösten i telefonen. Aldrig mer träffas vi så där apropå i Jokkmokk, då åsynen av honom får mig ur balans. Aldrig mer lunchar vi tillsammans på någon restaurang eller bar. Aldrig mer kapar vi veden tillsammans. Aldrig mer styr han vedklabbarna på klyven medan jag sköter reglagen. Aldrig mer röjer vi snön från gården tillsammans. Jag brukade stiga upp tidigt, och hann oftast få bort allt framför bron och lite runt om innan han vaknade. Då var det hans tur att få undan alla högar som jag dragit ihop.

Aldrig mer får jag överraska honom med någon ny maträtt, eller laga något som han tycker om. Aldrig mer har jag någon som provsmakar någon ny smoothie som jag komponerat. Aldrig mer tar han ut hundarna på kvällen - jag tog oftast ut dem i tidig morgon. Aldrig mer ser vi på TV tillsammans och pratar om vad vi ser.  Aldrig mer har jag någon som kommenterar mina foton eller tavlor. Aldrig mer har jag någon som hjälper mig putsa fönster och hänga upp nya gardiner. Aldrig mer ska vi välja julgran och julpynta tillsammans.

Aldrig mer blir jag överraskad över en middag som han serverar. Aldrig mer hör jag att han tar fram dammsugaren för att köra med den i huset. Aldrig mer borstar han hundarna. Aldrig mer får jag en kram eller puss innan han åker iväg på jobbet. Aldrig mer får jag och Svansen titta i fönstret då bilen rullar iväg. Ja, alla dessa "Aldrig mer" byggs på mer och mer eftersom tiden går, så därför kära ni - lägg alla misshälligheter mellan varandra åt sidan. Var rädda om varandra. Ni vet inte om just i dag blir er sista tillsammans. I natt kramade jag Smörhalvans kudde och kände ännu hans doft och tårarna rann i floder. Kom ihåg att "störst av allt är kärleken".