Igår var jag in till Jokkmokk för diverse ärenden, och då fick jag plötsligt se en liten blå bil som stod parkerad en bit bort från mig. Jag är dålig på bilmärken, så jag vet inte vad det var för sort. men färgen! Det var samma nyans som Smörhalvan hade på sin Ford Escort då vi blev ett par. Minnena sköljde över mig i Tsunamivågor, och tårarna flödade för fullt.

Vidare var det en hel del vanliga sysslor då jag kom hem igen, och senare kom ett par från grannbyn på besök. Det var en man som är med i jaktlaget och hans hustru. Det blev känslosamt, men jag hade gråtit så mycket tidigare under dagen, så jag kunde behärska mig något så när och samtala vettigt. Fick också en present av dem som jag ska ta mig an senare. Just nu känns det inte aktuellt.

Natten har varit orolig, och jag har vaknat då och då, så först framåt morgonen kunde jag slumra in ett par timmar. I dag kommer prästen hit. Han vigde oss, och ska också förrätta jordfästningen. Det blir åter känslosamt att träffa honom, men det är en nödvändighet. Smörhalvan och jag hade talat om att vi skulle förnya våra löften om evig kärlek då vi skulle fira vår trettioåriga bröllopsdag om ett par år. Nu blev det inte så, men min kärlek gör svidande ont, och åter dyker den välkända frasen upp: Aldrig mer! Svansen tittar bekymrat på mig, och följer intensivt mina göranden och låtanden. Han har aldrig sett sin matte i det tillstånd där jag befinner mig i nu, och han har heller aldrig fått så många kramar och tårar i sin päls....