Igår kväll såg det ut så här ett tag, och jag trodde att åskan var på ingång, men nej. Sedan försvann de mörka och ersattes av solstänkta dito med en gyllene, silvrig kant högst upp. Det var så vackert, men kameran hade jag lämnat inne, och jag stod där helt förstummad medan en bild steg fram i mitt inre...

Det var en lördagsmorgon då vi var på väg till Arvidsjaur. Det regnade så mycket, så vi övervägde att åka hem igen, men hur det var, så fortsatte vi - en bit till... och då upphörde regnet. Framför oss mot horisonten såg vi moln med silvriga kanter, och det var så vackert, så Smörhalvan saktade ner farten. I samma ögonblick hörde vi Bruce Springsteen i radion, med "When the saints go marching in". Det var en förtrollad stämning i bilen och vi lyssnade på orden, de vackra orden: We are trav´ling in in the footsteps, of those who ´ve gone before, and we ´ll all be reunited on a new and sunlit shore...

Sedan öppnades en glipa i molnen och det såg ut som en port, där helgonen kunde gå in. Varje gång vi sedan åkte den vägen, så tittade vi på varandra då vi kom till den platsen där vi sett de silverkantade molnen, och då tittade vi på varandra och sade nästan på samma gång: Minns du? Ett starkt minne för oss båda, och nu bara för mig. Tårarna rinner igen, och så tanken: Aldrig mer ska vi åka där tillsammans, aldrig mer...