I dag är det tre veckor sedan Smörhalvan lämnade oss, och de sorgsna tankarna fick mig att gå extra långt med vovvarna. Först  tog jag Svansen med mig till den andra sjön som finns en bit utanför byn. Där brukade vi vara och bada med alla vovvarna och sedan grilla något gott på stranden. Saknadens smärta slet hårt i mitt bröst, men någon gång måste jag ta steget att besöka några av de platser vi brukade vara på. Nu blev det den här stranden, och Svansen var som alltid glad när han fick simma ut och hämta pinnen som jag kastade åt honom. När jag höjde blicken mot berget kom också starka minnen flygande. Under vårvintern körde vi dit stabila bänkar att använda för oss och alla andra som tar sig upp på något sätt. Så den västra och östra toppen fick varsin bänk, och Smörhalvan skulle ordna till det så att det blev lättare att gå. Han hann aldrig göra det, så nu får det vara som det är.

Då vi gick tillbaka till bilen hittade jag två mogna hjortron, och jag åt genast upp det ena, och tänkte att nu tar jag hem det andra till Smörhalvan, men åh! Nej, det går inte nu, men jag hoppas att han känner mina tankar i det för mig okända landet.

Nästa tur blev med Koljo, och vi gick ganska så långt upp mot ett annat berg mot vårt jaktområde. Förra året var det Koljos premiär i älgskogen, men då Smörhalvan skulle gå med honom var det bara en i laget, och så jag, som ville sitta på pass. "Det är ju en unghund, som vi inte vet något om" fick vi höra. Jag undrar än ibland vad Smörhalvan tänkte då. Han sade i alla fall inget, men säkert bar han det inom sig. I år skulle han jaga dels med Koljo på förmiddagarna var det tänkt, och sedan med Kito på eftermiddagarna....

Den tredje turen blev det Kito, som fick vandra i det ordinarie jaktområdet där hon aldrig kommer att få jaga. Det gjorde dubbelt så ont att tänka på detta, och på alla Smörhalvans förhoppningar. Kito skulle nog bli bra med tiden, efter vad jag har sett. Så pass många hundar har vi haft, så jag ser hur de beter sig i skogen, men vad hjälper det nu? Inget alls. Nu blir hundarna, som någon annan i jaktlaget föraktfullt kallade dem "sällskapshundar." Det stämmer verkligen in på alla tre som jag har - nu är de sällskapshundar - mitt sällskap och mina trognaste vänner.Här är Kito på upptäcktsfärd så lång som lounge-linan räcker...