I dag vaknade jag vid så kallad normal tid för min del, Kl.4.15, och jag var helt klarvaken då. Koljo upptäckte detta och ville naturligtvis ut, så det blev dags för en snabb och kort morgontur. Det regnar - så konstigt...

Sedan fick alla vovvar ett eget saftigt ben att gnaga på, och nu har jag upptäckt vad Koljo kan. Fick ett hastigt besök igår då jag kommit hem, och då morrade Koljo väldigt dovt och backade med ögonen på gästen. Så bra. Trodde inte att han hade sådana instinkter. Han kanske har lärt sig av Svansen, så nu har jag ordentlig vaktberedskap, både tvåbenta och fyrbenta. När vi tidigare varit i skogen har vi noterat att Koljo går inte fram till obekanta människor, och inte heller till mig, om jag inte säger något så att han säkert ser att det är jag.

Jag började inventera en av garderoberna! Det är mycket som nu åker i sopsäckar för vidare åktur till Savo, vår återvinningsstation, och då blir det under rubriken brännbart.

Det som är mycket använt går inte vidare, och en del av det som är sentimentalt gör inte heller det. Nu åker min brudklänning iväg, och då kom tårarna igen, och jag mindes hur lyckliga vi var den dagen, 13 maj 1989. Vi lovade älska varandra tills döden skiljer oss åt, men med facit i hand så stämmer inte detta. Jag älskar fortfarande min Smörhalva långt bortom dödens gränser, och att döden skiljt oss åt spelar ingen roll. Kärleken finns alltid kvar, fast sorgen och saknaden kramar mitt hjärta, så smärtan ibland blir outhärdlig.

På bilden ser ni oss strax efter vigselakten tillsammans med prästen Anders Nilsson, och tärnorna Gullhöna och Gullfia. Vi vigdes i stillhet eftersom vi har så stora släkter på båda sidor. En inbjudan till fest var inte tänkbar.