I förmiddags då jag skrev mitt första inlägg för dagen, så såg allt ljust ut. Smörhalvan hade sovit hela natten, och hundarna var nöjda efter olika episoder, så även jag. När klockan blev 9.30 undrade jag hur länge Svansen och husse, som hade somnat om, skulle sova. De vaknade tvärt båda två, och Smörhalvan (som jag benämner husse beroende på situationen) gick på toa. När jag då såg honom blev jag nästan chockad. Han såg så mager ut bakifrån, och erkände själv, att han häpnat över sitt eget utseende. Detta till följd av ofrivillig diet - han får inte ner den mängd mat han vill ha, och hade ätit förut. Tisdagens korvskivor och pasta hjälpte inte mycket då dieten fortsatte.

Jag bestämde raskt att han måste till läkare och få dropp innan han alldeles tynar bort. Han instämde och jag började ringa, och hamnade : Du har plats nr 14 i kön! Gissa om jag blev frustrerad, men så småningom kom jag fram, och kunde ringa till rätt Hälsocentral. Väl framme där blev han inlagd med en droppflaska som ska ge honom nya krafter, och kanske få honom att äta lite mer. Han kommer att få stanna där resten av midsommarhelgen. Personalen där är supertrevliga, så jag känner mig nöjd, då han är i tryggt förvar.

Glädjen och sorgen - de vandra tillsammans, och det stämde mycket väl i dag, då denna afton började så bra, men jag vet också att efter regn kommer sol....som den gör här på min bild av Tårrajaursjön..

Igår var det en ganska vanlig dag, som den nu kan vara i vår situation. Hela dagen gick åt att pyssla med det ena och det andra som finns att göra i ett hushåll, och så gjorde jag i ordning mat för frysen till några kommande middagar då Gullhönan med familj kommer hem.

Vi var till Jokkmokk och handlade tillsammans, och det beror mycket på, att jag ville ha hem några säckar med hundmat. Trots att Smörhalvan är angripen av cancern, så orkar han ännu lyfta säckar i kundvagnen och därifrån till bilen samt sluttransport till matkällaren då vi kommit hem. Vi hann också med att göra en snabbvisit hos Hjärtegrynets farmor, och hon fick en efterlängtad limpa. Sådana gillar hon, och säger att de är så bra, då de inte har hårda kanter som köpebröden.

När vi kom hem, blev middagen rätt så sporadisk med hälsosam, proteinrik mat till Smörhalvan, medan jag kände mig skuldmedveten över att kunna äta sådant som han inte längre kan. Jag hoppas innerligt att han en dag ska kunna göra det, då medicineringen sätter fart och tar bort de sjuka delarna ur hans kropp.

Igår var också den dag då inga tårar föll från mina ögon, trots att jag kände mig ledsen emellanåt, men på eftermiddagen kände jag mig så trött, som om jag vakat i flera månader. John Blund envisades med att påstå att jag skulle lägga mig. Smörhalvan såg också att jag var helt slut, så han sade också att jag skulle välja sängen. Han skulle ta ut hundarna för en snabbrastning innan han också somnade. Jag stängde av min telefon och gick med en tidning till sängen redan efter kl.19.30, men jag upptäckte nu på morgonen att jag inte hade fattat vad jag läste.

I dag lyser solen, och säger att dagen nog blir fin. Jag har laddat tvättmaskinen eftersom vädret vid det här laget utlovar bra torkmöjligheter. När jag då slog igång telefonen hade jag ett tiotal meddelanden från folk som sökt mig igår. Jag får se om jag orkar med att ringa upp dem senare.

Hundarna har fått gå ut på sin vanliga morgontur, och sedan fick de frukost som de nobbade på grund av några ben som de lämnat tidigare.

Koljo gnagde en stund på sitt, men sedan ville han ut igen, och propsade på att nu vill jag verkligen ut! Då vi kom ut på bron blev det attackläge. En ekorre satt på gården, och hade jag inte hållit i kopplet så hade den fått riktigt bråttom. Nu tog den bara några snabba skutt till den närmaste rönnen. Koljo drog vidare mot hundgården, och där - där! Där satt det en ekorre till, och på kojtaket till råga på allt! Jag trodde att Koljo hade tänkt gå igenom nätet. Så fräckt att sitta där - och på min koja! tänkte han nog, men den här gången hann den undan till tallen bredvid, och där satt den och tjick-tjackade medan svansen svängde protesterande. Koljo nöjde sig med att titta förnärmat på inkräktaren, men sedan lade han sig demonstrativt på kojans tak. Dessa episoder gör att jag för några ögonblick glömmer allt annat.

Kito skulle också ut, så nu är det två "korrbevakare" på plats, fast det är nog roligare att busa med den som man kommer åt. Svansen stannar inne och värmer husses rygg i sängen, så där kan de ligga hur länge de vill.

Med risk för att vara tjatig, så frågade jag Smörhalvan hur natten varit, och han sade att det var riktigt bra. Sådana gånger känns det bra för mig också, och orons täcke kastadess iväg just då. Det var förresten väldigt trångt då jag vaknade kl.5.45, så även jag hade sovit bra. Koljo låg med huvudet på mina fötter, Kito mellan mig och Smörhalvan medan Svansen parkerat sig längre ned i sängen.

Så är det midsommarafton, och då kan det vara bra att öppna pärlskrinet med minnets pärlhalsband, och då går tankarna till förra årets fina afton då vi var till Porjus på kvällen som senare gled över till natt. Ha en trevlig midsommar ni alla som läser detta - det önskar jag er med en bild över Porjusselet.

Vaknade upp till ännu en tung dag. Det är tur, att vi har flera hundar i huset. De måste ju ut, de måste ha mat, vatten fyllas på och avföringen plockas upp. Allt tar sina minuter och timmar, och alla dessa göromål är bra som ger mig en stund av glömska. Då tårarna rann ohjedat i dag kom Svansen och satte sig invid mig. Han lade en tass i mitt knä, och i hans ögon såg jag hans tankar: Jag finns här, matte. Han krumbuktade sig och talade ordlöst till mig. Vi klarar oss inte utan husse, men händer det värsta så måste vi försöka gå vidare.

Det är svårt att ta till sig allt som ska göras utan Smörhalvans hjälp, men kommer tid kommer råd. Jag kan bara nämna några exempel: Kan inte starta motorsågen, båtmotorn, sjösätta båten, starta gräsklipparen och snöslungan, och så allt smått inomhus som bara måste göras.

Jag började tänka och minnas. På mitt pärlband finns många ljusa stunder, och alla älgjakter steg fram. En gång började vi märka ut en stig på jaktområdet en eftermiddag. Vi höll på ganska länge eftersom vi också pausade vid en eld och myste. Mörkret föll, men vi fortsatte i ficklampans sken. När vi kom ner till bilen, enades vi om, att vi är nog inte riktigt kloka någon av oss, som istället för att fortsätta måla dagen därpå, så höll vi på i mörkret!

I år får jaktlaget försöka skjuta älgarna på torra land, eftersom vi inte är med, och följaktligen kan jag inte simma ut efter någon som kastat sig i sjön.

En annan pärla som jag har är, då vi åkte ut på en skogsväg och fick se en björhona med tre ungar. Jag skulle ta en bild, men skakade av hänförelse, så bilden blev suddig. Då fanns inte digitalkaerorna och inte den tekniken, men i mitt minne är synen kristallklar. Den kraftiga honan, med sin glänsande päls, och de tre lurviga små liven, som var mer nyfikna på bilen. Honan fräste till åt dem, och efter en kort stund försvann de in i den skyddande skogen.

Himmelska upplevelser har vi också. Vid några tillfällen har vi besökt Galtispuoda, fjället vid Arjeplog. Där är himlen så nära och luften så härligt klar. Det är lätt att andas. Utsikten åt alla håll, gör att man känner sig som om man stod på världens tak.

Jag kom osökt, att tänka på då flickorna var små och följde oss på våra djurspanarturer. De hade med sig ritblock, pennor, böcker och annat som just då måste vara med. En låt i kasettspelaren som alltid gick varm och som de sjöng med i - ibland flera gånger, var Lasse Stefanz med: Hela livet med dig. Den är just nu väldigt aktuell i våra liv.

Den här gångens betraktelse vill jag avsluta med lite glädje, och det är så konstigt hur värderingarna ändras då en svår sjukdom stiger fram. Jag hade väl aldrig trott, att jag skulle känna mig så lycklig och glad, som jag gjorde igår då Smörhalvan åt flera skivor stekt korv, och till dem pasta. Denna måltid var mycket annorlunda mot den senaste tiden kokta ägg, risifrutti, smoothies och vätskeersättning. Han mådde bra efteråt också, och har sovit gott under natten, och for med förnyade krafter på jobbet. Jadå, han orkar jobba ännu, och läkaren har sagt, att han får jobba i den utsträckning han kan och vill. Det är förresten han själv som bett mig att skriva om hans cancer, och hur det hela fortlöper.

Glöm inte att vara rädda om varandra!

Sedan jag kom in i tonåren började jag skriva och måla mer intensivt än den tidiga barndomens klotter. Tonårstiden väckte skrivandets ådra, och blyertspennan var min hjälp då lusten föll på. Jag skrev om glädje, kärlekskval och sorg, ja allt som kom i mitt huvud. En uppsats i skolan handlade om min bäste vän, som tog sitt liv i blomman av sin ungdom. Jag märkte att trycket i mitt hjärta lättade, då allt kom på papper. Ibland skickade jag in dikter till veckopressen, och då tyckte jag själv, att de var bra när jag fick se dem i någon tidning.

Visst hade jag "kompisar" - trodde jag då, men senare i livet upptäckte jag att de bara var ytliga bekantskaper. Jag växte upp med en hund, som var den mest pålitliga av alla vänner, som jag någonsin haft. Denna vovve försvann över regnbågsbron på grund av ålder, men följdes av än den ena och än den andra. Jag har helt tappat räkningen om hur många hundar jag haft. Nu har jag Koljo, min Siberian Husky, och han är min trogne dragare, när vi på vintern åker genom skog och mark på skoterspåren. Då tänker jag ofta på Lord, en gråhund, som också var min draghjälp i tonåren. Här hemma är det Schäferhunden Svansen, som ordlöst förstår mina tankar. Den andra Huskyn, Kito är busen, som fungerar som en sorts glädjespridare emellanåt.

Den vackra miljön runt omkring Saltoluokta, i Lapplands fjällvärld, inspirerade mig också till att måla, och vyer och minnen blev till tavlor då vi lämnade mitt land, min barndom.

Skrivandet har sedan en lång tid tillbaka varit en ventil, som släpper ut mina känslor, och framför allt när sorgens vingar sveper runt mig. Nu är det ännu mer altuellt då min älskade man, min Smörhalva, har drabbats av cancer. Jag tänkte att nu ska jag skriva och försöka berätta om hur det är att leva vid sidan av en människa som är ens make, fast inte längre som förr då vi gjorde allt möjligt tillsammans.

Det svåra beskedet fick vi för två veckor sedan, och sedan dess har tiden förändrat vårt liv totalt. Han är ju fortfarande min Smörhalva, men orkar inte längre med allt han gjorde förut, och jag kan ju bara maktlös se på. Nu saknar jag min allra bästa, mänskliga vän, som jag fick i början av 2000-talet. Hon har också rest över regnbågsbron till följd av en olyckshändelse, och hon fattas verkligen mig. I vått och torrt var hon en klippa, och vad vi sade till varandra kom aldrig vidare. Vi förstod varandra, många gånger utan ord.

Det finns ju dem jag kan vända mig till, enligt kramar och deltaganden i sociala medier, men det är inte alls lätt, att tala med någon av dem. Hur ska en annan människa förstå hur det ser ut i mitt inre? Hur ska de kunna ta emot min gråt, som ibland bara forsar ur mig? Hur kan de svara på mina frågor om hur detta kunde hända oss? Ibland är jag rädd, att jag ska falla ihop mitt i mina gråtattacker, och det värsta är, att jag ska försöka vara stark och hålla masken inför Smörhalvan och alla andra. Jag kan inte lägga den tunga bördan på andra människor - måste kämpa vidare. På något sätt och med hundarnas hjälp ska jag ta mig vidare.I svåra stunder har jag alltid sökt mig till naturen med en fyrbent vän vid min sida, så det får jag göra nu också.

Jag försöker ägna mig åt andra saker, både vardagliga och dem som jag inte gör så ofta. Till exempel så deltog jag i en Loppis i söndags. Efteråt kändes det bra, att få tala med andra, men så kom smärtan tillbaka varje gång någon undrade: Hur är det? På ytan kan jag se normal ut, och så ska ska det vara i fortsättningen. Mitt hopp står till nutidens cancermediciner, så att de kan hjälpa min käre på något vis.

Här får ni se några bilder ur min "normala" tillvaro.

Den här bilden tog jag då vi åkte ut för att titta om vi skulle se något djur på skogsvägarna. Först stannade vi invid forsen vid Purkijaur.

Flottningsdammen vid Norvijaur...

Efter en liten bit till vände vi om hem igen. Smörhalvan kände sig trött, och längtade efter sängen. Renar såg vi och en tjäderhöna, samt många bilar som kanske också var ute i djurspaningsärenden.

Då vi kom hem, poserade Koljo på en av kojornas tak, och han visade upp sitt andra hjärta som syns på bröstkorgen.

Dagen efter fick jag se, att ekorren var på besök, men Koljo bryr sig inte ett dugg om den. Toleransen är ömsesidig.

I lördags började vännen Rolle hjälpa oss med en förgård till rastgården. Smörhalvan brukar ta in vovvarna när de varit ute på kvällen, men nu har han svårt med det, så vi kom på att jag skulle klara allt lättare med en förgård. Här syns Rolle och Smörhalvan när de monterar det hela. Tur att det finns behjälpliga vänner i sådan situationer.

Så var det klart.

Jag avslutar dagens inlägg med Kabbelekornas gyllene kronor...

Det är ett tag sedan jag skrev på min blogg, men många gånger som jag tänkt börja, så har något kommit i vägen. Men nu blir det några rader - en liten sammanfattning.

Februari - då efter vintermarknaden blev det en av våra präster som blev pensionär, och skulle tackas för lång och trogen tjänst. Det var väldigt trevligt i kyrkan den dagen, och vi fick höra olika språk talas. Först var det förstås den avgående prästen Anders Nilsson som talade svenska. Det här är Smörhalvans bild, då jag inte tyckte att mina var npg bra.

Johan Märak, vår gamle kyrkoherde läste på Lulesamiska.

Arabiska blev nästa språk, och det framfördes en psalm av flyktingar som kommit till Jokkmokk.

Vår underbara kör lät sina vackra stämmor ljuda. Jag saknade vännen Erikas röst, men till min stora glädje var hon med i Församlingshemmet dit hela sällskapet förflyttade sig efter gudstjänsten.

Där fick sig Anders Nilsson ett stycke framfört speciellt till honom, och det handlade om hans intressen och liv. Mycket fint och populärt; och så Erikas röst! Den lyfter i alla fall mig till stor njutnivå.

Senare i den månaden uppvaktade vi min kära svägerska Susanna i Porjus som fyllde 85 år, men som fortfarande är aktiv i sitt slöjdande, fast det är i mindre skala nu av förståeliga skäl. Jag hade gjort en tårta med hallon som fyllning och även ovanpå. Sådant gillar hon, och så här såg tårtan ut.

Mars månad öppnade med nästa födelsedag, Smörhalvan blir snart myndig - om ett år ungefär. Dessa hade jag gjort till honom nu.

Månaden öppnade också med kalasfint väder för tolkning med hundarna. De tidiga stunderna - då var vi ensamma på spåren, vovvarna och jag och det var obeskrivliga stunder.

Vasaloppet tittade vi sedan på, fast hundarna var inte så intresserade, men det gick bra att sova till TV-ljudet..

Sedan blev det - skottår- som det skulle vara, antar jag. Så här såg det ut nedanför vårt hus då Smörhalvan jobbade som en "skotte".

Nu har mycket försvunnit, men ännu är det stora högar av snö här och där. Det som fanns på isen är borta, och det ser ut som en spegel av vatten där. Bara vårt tolkspår är något så när intakt, fast det är farligt att köra där nu eftersom det är fruset och går så väldigt fort när vovvarna sätter fart.

Ännu ett födelsedagsbarn fick sin tårta...

Men nu kommer jag till det huvudsakliga, som gjorde att jag började göra mitt blogginlägg just i dag.

Sverige, Sverige???

Så många galenskaper som nu byggs upp i Sverige kring alla flyktingar – Jag häpnar.

Ska börja med att säga, att jag inte anser mig själv att vara rasist. Jag har många goda vänner från olika nationaliteter i vår kommun, Jokkmokk, i övriga Sverige och världen samt några av urbefolkningarna. Jag har också under en period arbetat med flyktingar från det forna Jugoslavien och det har fungerat bra.

Anledningen till att jag skriver detta inlägg är, att jag under de senaste åren både hört och läst att vissa traditioner och uttryck som länge varit fungerande i svenska språket plötsligt ska tas bort! Barnböcker nagelfars för att hitta lilla minsta sak som kan vara störande för de flyktingar som kommer hit till Sverige!! Vadå? Ska vi vara tvungna att ta bort det som varit acceptabelt under en lång, lång tid? När jag växte upp fick jag lära mig ett uttryck, som i allra högsta grad borde gälla för människor från andra länder som kommer hit. Det är ”ta seden dit man kommer”. Jag kan bara inte tänka mig att folk i de krigiska länderna skulle ändra på sina seder och bruk för att det kommer en svensk familj som ska bo just där. Har i alla fall inte hört talas om detta.

Fortsätter det på det här sättet, så kommer inte Sverige att vara Sverige inom en snar framtid. Vi ska anpassa oss så inte invandrare och flyktingar blir kränkta på något vis. Nej, de som blir kränkta – det är faktiskt vi som har fötts här och levt här långt innan detta hänsynstagande poppat upp. Bostäder byggs, och så får hotellen ta emot alla asylsökande, men det duger inte alla gånger. Det klagas på mat, på boendet, och så vandaliseras dessa fina lokaler till oigenkännlighet. Ska det vara så, ska det få fortsätta på detta sätt?

Jag känner till en äldre svensk kvinna, vars lägenhet blev vattenskadad, och under tiden som det skulle repareras fick hon flytta till ett mindre boende som är under all kritik. Lägenheten är nog avsedd som förvaringsutrymme för det är det värsta jag har sett – stora sprickor i golvet och bitar av panelen sticker upp. Det fanns inget annat! Alla lägenheter är upptagna av asylsökande och flyktingar!! Tänk om denna kvinna fått ta in på ett hotell med all service! Det var ju inte hennes fel, att hennes lägenhet blev vattenskadad!

Det senaste, som jag reagerat på är följande klipp ur dagens NSD, en av våra lokala tidningar.

Det är inte det att jag missunnar folk att få hjälp, men då tycker jag att det ska vara lika för dem som bott här i landet, innan det blev tal om att göra Sverige till en enda stor flyktingförläggning.

Jag vet, att det finns pensionärer som inte har råd att uppsöka en distriktssköterska, än mindre en läkare eller tandläkare. Avgifter höjs alltmer, och snart är det bara de ”nya svenskarna” som har råd att besöka någon institution.

Detta var allt från mig den här gången.

Under denna marknad har vi verkligen tagit det lugnt, och inte rusat omkring för att hinna med allt. Det är en stor tur, att Facebook existerar, eftersom man där kan se bilder, och läsa kommentarer över vad som hänt på de olika platserna. Vi var exempelvis inte och tittade på den historiska marknaden. Däremot var vi nästan på invigningen av denna. Nästan skriver jag, och det beror på att vi var på en gudstjänst med historiskt tema på söndag eftermiddag den 31 januari. Det var mycket intressant att följa prästens ord med de gamla vändningarna, och vi kunde även läsa dem själva på de förtryckta bladen. Dalvadiskören lyfte stämningen, så vi njöt verkligen. För att återgå till ”nästan”, så beror det på att det anordnades fackeltåg efteråt, som skulle gå till Hembygdsgården, men det lämnade vi därhän.

Onsdag kväll – då var vi bortbjudna på middag hos vännen Rolle. Härligt att få sätta sig vid dukat ord, äta gott, och umgås med goda vänner. Det hade kommit upp tre personer från Stockholm, och det var ett kärt återseende. Koljo var med oss, då de hade önskemål om att få se hur han såg ut nu. I somras var han ju bara ett litet runt knyte.

Torsdag den 4:e började så den vintermarknad som nu har existerat i 411 år. Vi började då med ett besök i Vattenfalls tält, där vi tittade på utställningen, och deltog i en tipspromenad. Vinner vi något är det ju kul, men om inte, så gör det ingenting. Liksom förra året, så fanns där en massör som erbjöd gratis energimassage, och det provade jag på förstås. Det var skönt att bli knådad på ryggen, upp mot nacken och vidare på armarna. Jag höll nästan på att somna..

Försäljningen på Kajtumgården lockade till ett besök. Det var i stort sett liknande utbud som föregående år. Vidare var där en matmässa, så vi gick och provsmakade en hel del goda produkter. Särskilt ostarna och marmeladerna var enormt goda, och så förstås torrkött och renkorv. Visserligen har jag sådant hemma, men det är alltid gott att smaka på vad andra har tillverkat.

Ett kort svep genom marknadsplatsen tog oss till Församlingshemmet där svägerskan med barn och barnbarn skulle finnas. De är tre generationer som slöjdar och där kan man med lugnt samvete säga, att det är kvalitet. Allt görs från grunden och för hand. Behandlingen av renhudarna, tenndragning och så sömnad. Ett av barnbarnen är också duktig på att måla tavlor. Fantastiska motiv av vackra renar i olika miljöer växer fram under hennes penslar.

I ett annat rum fanns det också fina fotografiska tavlor. Härliga sommarnätter vid vatten fick mig att för ett ögonblick längta till den varmare årstiden. Vidare presenterade en god vän många fina stickade objekt. Försäljare där, var hennes man, då hon själv var ute och kollade på marknadsområdet.

Då vi kom ut, så gick vi ner till sjön Talvatis, där vännen Rolle körde hundspann tillsammans med Stockholmarna. Från Luleå hade han också fått påhälsning av en annan draghundsförare, så det var trevligt att träffa honom då vi ofta hört talas om denne man, men vi hade aldrig träffat honom. (Har trixat lite med ljuset)

En kvinna var så passionerad över detta,med slädhundar, så hon sade, att hon skulle börja köra draghund i sitt nästa liv. Vi tyckte, att hon kunde starta med den verksamheten redan nu, då hon fortfarande är ung. Hennes blickar förlorade sig långt ut i fjärran rymder….

När vi gick därifrån, så gick vi genom marknadsområdet igen, och stannade till hos bekanta knallar och pratade med dem. Jag tog några bilder här och där. Här finns det mesta, som kan göra att kylan inte känns så mycket...

På väg mot bilen såg jag motiv som inte var direkt bundna till marknaden.

Kyrktornen beslystes av eftermiddagssolen.

Det är väldigt sällan som vi numera ser en polisbil i Jokkmokk, så jag passade på att ta en bild...

Röken från värmeverket, samt träden bakom husen fick också ett stänk av sol...

Fredag – då stannade vi hemma för andra aktiviteter.

Samernas nationaldag öppnade med 27 minusgrader, så Smörhalvan fick skjutsa upp mig till Jokkmokk, och hämta mig efter att jag hade varit med om att lyssna och fotografera ”Ring så spelar vi” som sändes från Jokkmokk, och från Folkets Hus.

Först fick vi som kom tidigare, ca 100 personer, en annorlunda frukost, som en av turisterna sade. Det var renklämma, kaffeost, torrköttbitar, samt kok-kaffe, thé eller saft.

Sedan började det. Lisa Syrén berättade att Anton Yngvesson, publikredaktören, hade deltagit i gårdagens renrace och vunnit tävlingen. Lisa hade också varit med, men hon tog sig inte vidare till finalheatet. På frågan hur Anton egentligen gjorde, så sade han, att han hade lagt sig ner på släden, hållit i tömmarna och blundat. När ekipaget stannat så var han i mål, och hade tur och vann.

Men, då det blev aktuellt med en skotertur, så var det Lisa som var chefen. Det hade gått fort, sade Anton, och Lisa tyckte att det kändes som att flyga fram över isen.

Jag fick också försöka lära honom några samiska ord, och det gick si så där. Inte så lätt för en som kommer söderifrån, eftersom det i samiska språket finns tre stora dialekter, och ytterligare varianter inom dessa. Dessutom klassas sydsamiska som ett av världens svåraste språk, och jag säger: Vilken tur du var i Jokkmokk, och träffade på mig som talar Lulesamiska, inte så svårt, eller hur?

Många gäster fick komma upp på scenen och få en fråga, som de klarade med hjälp av publiken (då det behövdes).

Kommunchefen Anders Nygårds berättade om kommunen och marknaden. Jokkmokks kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans eller så kan man säga att Blekinge x 6 samt lite till ryms inom kommunens gränser.

Marknadsgeneralen Birgitta Nilsson berättade hur det gick att pussla ihop alla bitar inför och under marknadsdagarna.

Per-Olov Lindroth jobbar som chef för Destination Jokkmokk, och då man besöker denna institution, kan man få reda på, vad man kan göra i kommunen, resmål, boende och övrigt friluftsliv liksom allt annat.

På slutet kom det upp två vackra kvinnor. Den ena heter Tanja Nordfjell och spelar gitarr, sjunger och jojkar till den egna musiken (vi fick höra ett smakprov- kan man säga så om musik förresten?), och den andra är vår duktiga Katarina Spik Skum som jobbat sig fram till att bli Master inom Duodji (=sameslöjd).

Efter detta evenemang for vi hem till Per Kuhmunen och hans familj. Där fick jag fotografera påselningen av renarna, iordningsställande av rajdens mänskliga deltagare, klädsel och här ser ni en sekvens för att få skorna att sitta bra.

Mor Dagny fixar så att skorna sitter perfekt.  

Familjen hade några hundvalpar, tre veckor gamla, och den ena är en kinesisk nakenhund, och den andra en Shetland Sheepdog. Oemotståndligt söta.

Lite posering....

Då är vi igång. per tar kommandot över rajden...

Vi följde rajden runt hela marknadsområdet tills vi kom tillbaka till utgångspunkten.  

Jag fotograferade några av renarnas ögon och zoomade in dem. Så här blev det.

Då vi kom till slutstationen var det en mycket korpulent herre som ville fotografera hela familjen Kuhmunen, men innan han fick motivet som han ville ha det, så hann han med att ösa ur sig en hel hög med invektiv – inte lämpligt att skriva här, till de personer som han tyckte var i vägen. Om jag hade varit som familjen Kuhmunen, så hade jag inte ställt upp för någon bild efter all denna kalldusch som mannen levererade till betraktarna.

Nåväl, jag fångade ett helt annat motiv på sidan om den övriga fotograferingen. Jag fick se en förtjusande liten tjej som fick mig att glömma alla hårda ord, och så tog jag fram min kamera…

Det blev ytterligare ett besök på Församlingshemmet, och den här gången hade jag tur, och träffade på min kära svägerska och hon såg ut att må bra, vilket gladde mig mycket. Hon har betytt väldigt mycket för mig långt tillbaka från tonåren och till dags dato.

Eftersom det inte var långt till Rolle och slädhundarna, så gick vi dit och pratade med förarna ett tag. Som vanligt var Stockholmarna begeistrade. Kvinna i gänget var fortfarande ivrig på att köra hundspannet, så jag börja tro, att vi får en ny invånare i byn så småningom.

Även denna dag gick vi igenom marknadsområdet på väg till bilen, och stannade till för att prata med knallarna och ta en och annan bild. Vad tror ni dessa människor tittar på? Ja, renrajden lockar stora skaror som tittar och känner på renarna, samt pratar med Per och hans familj.

Barnen hade fått ett eget lekland att roa sig på och i, och det gjorde de. Bra initativ!

Kaffeosten är alltid populär, och kan mycket väl användas i thé också.

Jokkmokkskorvens populära produkter fanns här, och jag vet inte hur många pris de har kammat hem. Det märks på köerna.

Vackra ljusstakar av renhorn.

Motiv finns numera på det mesta, och på T-shirts och tröjor har de funnits länge.

Det här är min ballomg, bara min.

Marknadsfolket har sina egna klädstilar....

Information om ni får något sjukt djur eller behöver råd om något annat.

Oj, så många ballonger!

Klockbatterier, armband eller annat glitter...

Den här lille gynnaren kunde jag inte motstå...

Tack för att ni följde med även i år på vår något kortare marknadsvandring, och nu avslutar jag med Per Kuhmunen på väg med rajden.

Jokkmokks kommun lägger ut turistiska mål som man kan besöka och stämpla in sitt deltagarkort för detta ändamål. Efter att ha besökt alla dessa, så kan man lämna in kortet till Biblioteket eller Turistbyrån, och har man tur kan man vinna något pris.

Följande ställen besökte vi i somras, och alla dagar hade vi tur med vädret, precis som förrförra året, även om det såg mulet ut några gånger då vi for iväg hemifrån.

Harsprånget

Väg 45 norrut från Jokkmokk mot Porjus ca 34 km. Sväng vänster vid skylt Harsprångsfallet, utsiktsplats och minnessten. Från parkeringen går en spångad stig med informationstavlor. Det är en historisk plats med litet vackert fall, och en fantastisk utsikt som bredde ut sig mer och mer ju längre nerför trapporna vi kom. Jag försökte räkna stegen, men missade på några, men kanske det går bättre nästa år.

Som ni ser, så är det fint att gå ner.

Det lilla fallet....

Längst ner, så ser vi den stora strömfåran där Luleälven tog sin väg före kraftverks bygget.

En lagun bildades vid klipporna...

Och en informationstavla....

Det var inte bara bra under bygget. Här kan ni se vilka som förolyckades på ett eller annat sätt.

Granudden

Granuddens skvaltkvarn vid vägen till Kvikkjokk. Kör väg 45 från Jokkmokk mot Porjus. Efter ca 7 km, sväng vänster in på Kvikkjokksvägen. och kör 52,5 km, sväng höger vid skylt kvarn 1 och kör vidare Kobergsvägen ca 1,2 km. Följ stigen till vänster 150 meter. Kvarnen skymtar mellan träden så fortsätt tills ni kommer fram. Där finns en av få kvarvarande skvaltor, som fortfarande används och den blev restaurerad 1981, och renoverades ytterligare 2006. Vid speciella tillfällen mal man i kvarnen, men man kan gå dit och titta när man vill. Dörren är alltid öppen.

En fin spångad väg leder till kvarnen.

En liten underbar tjärn som förser kvarnen med vatten.

En informationstavla finns invid tjärnen.

Kvarnhuset.

En glimt av timringen, som jag fascineras av.

Ett par har valt denna vackra plats för sitt bröllop. Interiör från kvarnhuset.

En informationstavla om kvarnen och dess funktion.

En fin toalett finns också, men eventuella besökare bör ta med sig toapapper, eftersom det inte brukar finnas något sådant där (i varje fall inte de gånger som vi har besökt platsen). Under den orangefärgade trekanten hänger stämplingsanordningen för deltagarkorten.

Fortsätt vidare på Kvikkjokksvägen ytterligare ca 53 km tills ni kommer till Köpenhamn. Ja, platsen heter faktiskt så.

Kör in på den stora grusplanen till höger och gå upp på stigen och följ den ca 600 m där det finns en grillplats.

Där ser ni den första skymten av

Brudslöjan – ett vattenfall nära Kvikkjokk. Det var den mest ansträngande vandringen, tyckte jag. Först var det uppför hela tiden, och så låg det en hel del stora träd tvärs över stigen. När vi då kom fram till rastplatsen var det ännu en bra bit till. Då rekommenderar jag ordentliga skor och slitstarka kläder.

Det blev till att balansera på smala passager, klamra sig fast och klättra högre och högre upp. Jag, som är höjdrädd vågade inte se mig om, medan Smörhalvan for som en bergsget framför mig. Vatten rann det överallt, och tänk om jag hade halkat! Efter en hel del pust och stön kom vi då upp på toppen, så man såg ut över parkeringen vid Köpenhamn. 

Men så skulle vi ner också, men Smörhalvan sade till mig, att jag skulle försöka backa ner, så det gjorde jag. Då såg jag andra vägar som jag skulle ha gått då vi gick upp, så det blir nästa kapitel. Vid rastplatsen pustade jag ut ordentligt medan Smörhalvan gick och tittade om man inte kunde ta en annan väg upp. Jag får väl se om orken finns kvar, så vi går upp en gång till detta år. Lusten finns i alla fall.

Vi åkte upp till Kvikkjokk innan vi vände om hem igen, och vägen bjöd på vackra vyer.

Kvikkjokksborna bor mycket vackert...

Masurgraven – då åkte vi på väg 45 mot Arvidsjaur ca 74 km från Jokkmokk räknat (Från oss 50 km).. Före Sikåbron följde vi Nordenvägen 1,8 km och så vänster igen efter 300 m, samt ytterligare 600 m där man kan parkera. Där fick jag se detta träd.

Till platsen går man ca 500 m. Det var många ”fynd” längs med stigen som jag måste fotografera, och dit måste vi en gång till, men då ska vi gå från ett annat håll.

Vi hittade en bplats. Undrar vem som har använt denna?

..och en närbild...

Vid kortstämplingsplatsen såg vi ut över Masurgraven..

Nästa gång ska vi gå en väg från ett annat håll, och Smörhalvan sade att det var närmare då, och då kommer man rätt under utsiktspunkten som var vårt mål den här gången. Synd bara, att vi inte hittade någon info-tavla om detta ställe.

På hemvägen tog vi en liten paus, så att Koljo och husse fick posera.

En fallen hjälte fick mig att ta fram kameran....

Njietjagårrså – kör E 45 från Jokkmokk mot Porjus, och efter 6 km svänger man till höger mot Messaure/Nattavaara. Kör 30 km och efter ni har kört över Messauredammen tar ni vägen till vänster mot Nattavaara, och kör på den ca 1,3 km. Åter en vänstersväng på vägen mot Blåberg tills ni kommer till en vägbom. Gå ca 1,5 km och ta första avfarten till vänster och gå ca 350 meter till ett sandtag och vägslut

Jag kunde inte motstå denne kämpe...

Sedan är det 150 m att gå till det slutliga målet uppför en backe, och även här finns ett vattenfall i en ravin med vidunderlig utsikt. Här uppe skulle jag gärna sitta en sommarnatt och titta ner i ravinen för att se om något av skogens vilda djur skulle komma för att släcka sin törst.

Man får nästan svindel då man tittar ner. 

Koljo vill inte vara kopplad, men den här gången var han tvungen.

Då var det här inlägget äntligen klart, så nu har ni fått följa med på en liten tur i Jokkmokks vackra kommun...Tack för att ni tittade.

Anna – dagen

Den har en mycket speciell betydelse för mig, eftersom ett av min mors namn var Anna, och jag har tänkt på henne stundvis sedan igår. Nu finns hon inte längre i denna dimension, och jag kan inte få några svar på alla frågor jag borde ha ställt. På sitt sätt undervisade hon mig om allt möjligt utan att jag var frågvis, men ändå har det dykt upp mycket nytt som jag funderar över. Oftast saknar jag henne så det gör ont i mig, och jag hoppas att hon står där på regnbågsbron och tar emot mig, då jag går över gränsen till det okända….

Ja, denna dag var så speciell – nästan mer viktig än hennes födelsedag. Var jag än var i världen, så ringde jag och grattade henne. Många andra med namnet Anna, enkelt eller i kombination med andra varianter finns högvis i min bekantskapskrets, och bland mina släktingar. När jag tänker efter så har många av dem ett sådant sinnelag som min mor hade.

Jag nämner inte dessa här eftersom risken är att jag skulle missa någon, som då kanske blir ledsen för att jag inte skrivit deras namn. Så grattis till er alla som heter Anna i någon variant.

Ni som har er mor kvar i livet, vare sig hon heter Anna, eller något annat - krama henne - och fråga henne om allt ni kan och vill. En dag så står ni kanske där som jag gör nu och tänker; att jag inte frågade henne om det och det....

Så här såg min mor ut i sina ungdomsdagar...