Direktlänk till inlägg 20 juni 2017

Cancertankar en tisdagsmorgon i juni

Av Maj-Britt - 20 juni 2017 09:36

Sedan jag kom in i tonåren började jag skriva och måla mer intensivt än den tidiga barndomens klotter. Tonårstiden väckte skrivandets ådra, och blyertspennan var min hjälp då lusten föll på. Jag skrev om glädje, kärlekskval och sorg, ja allt som kom i mitt huvud. En uppsats i skolan handlade om min bäste vän, som tog sitt liv i blomman av sin ungdom. Jag märkte att trycket i mitt hjärta lättade, då allt kom på papper. Ibland skickade jag in dikter till veckopressen, och då tyckte jag själv, att de var bra när jag fick se dem i någon tidning.


Visst hade jag "kompisar" - trodde jag då, men senare i livet upptäckte jag att de bara var ytliga bekantskaper. Jag växte upp med en hund, som var den mest pålitliga av alla vänner, som jag någonsin haft. Denna vovve försvann över regnbågsbron på grund av ålder, men följdes av än den ena och än den andra. Jag har helt tappat räkningen om hur många hundar jag haft. Nu har jag Koljo, min Siberian Husky, och han är min trogne dragare, när vi på vintern åker genom skog och mark på skoterspåren. Då tänker jag ofta på Lord, en gråhund, som också var min draghjälp i tonåren. Här hemma är det Schäferhunden Svansen, som ordlöst förstår mina tankar. Den andra Huskyn, Kito är busen, som fungerar som en sorts glädjespridare emellanåt.


Den vackra miljön runt omkring Saltoluokta, i Lapplands fjällvärld, inspirerade mig också till att måla, och vyer och minnen blev till tavlor då vi lämnade mitt land, min barndom.


Skrivandet har sedan en lång tid tillbaka varit en ventil, som släpper ut mina känslor, och framför allt när sorgens vingar sveper runt mig. Nu är det ännu mer altuellt då min älskade man, min Smörhalva, har drabbats av cancer. Jag tänkte att nu ska jag skriva och försöka berätta om hur det är att leva vid sidan av en människa som är ens make, fast inte längre som förr då vi gjorde allt möjligt tillsammans.

Det svåra beskedet fick vi för två veckor sedan, och sedan dess har tiden förändrat vårt liv totalt. Han är ju fortfarande min Smörhalva, men orkar inte längre med allt han gjorde förut, och jag kan ju bara maktlös se på. Nu saknar jag min allra bästa, mänskliga vän, som jag fick i början av 2000-talet. Hon har också rest över regnbågsbron till följd av en olyckshändelse, och hon fattas verkligen mig. I vått och torrt var hon en klippa, och vad vi sade till varandra kom aldrig vidare. Vi förstod varandra, många gånger utan ord.


Det finns ju dem jag kan vända mig till, enligt kramar och deltaganden i sociala medier, men det är inte alls lätt, att tala med någon av dem. Hur ska en annan människa förstå hur det ser ut i mitt inre? Hur ska de kunna ta emot min gråt, som ibland bara forsar ur mig? Hur kan de svara på mina frågor om hur detta kunde hända oss? Ibland är jag rädd, att jag ska falla ihop mitt i mina gråtattacker, och det värsta är, att jag ska försöka vara stark och hålla masken inför Smörhalvan och alla andra. Jag kan inte lägga den tunga bördan på andra människor - måste kämpa vidare. På något sätt och med hundarnas hjälp ska jag ta mig vidare.I svåra stunder har jag alltid sökt mig till naturen med en fyrbent vän vid min sida, så det får jag göra nu också.


Jag försöker ägna mig åt andra saker, både vardagliga och dem som jag inte gör så ofta. Till exempel så deltog jag i en Loppis i söndags. Efteråt kändes det bra, att få tala med andra, men så kom smärtan tillbaka varje gång någon undrade: Hur är det? På ytan kan jag se normal ut, och så ska ska det vara i fortsättningen. Mitt hopp står till nutidens cancermediciner, så att de kan hjälpa min käre på något vis.


Här får ni se några bilder ur min "normala" tillvaro.

Den här bilden tog jag då vi åkte ut för att titta om vi skulle se något djur på skogsvägarna. Först stannade vi invid forsen vid Purkijaur.

 

Flottningsdammen vid Norvijaur...

 

Efter en liten bit till vände vi om hem igen. Smörhalvan kände sig trött, och längtade efter sängen. Renar såg vi och en tjäderhöna, samt många bilar som kanske också var ute i djurspaningsärenden.


Då vi kom hem, poserade Koljo på en av kojornas tak, och han visade upp sitt andra hjärta som syns på bröstkorgen.

 

Dagen efter fick jag se, att ekorren var på besök, men Koljo bryr sig inte ett dugg om den. Toleransen är ömsesidig.

 

I lördags började vännen Rolle hjälpa oss med en förgård till rastgården. Smörhalvan brukar ta in vovvarna när de varit ute på kvällen, men nu har han svårt med det, så vi kom på att jag skulle klara allt lättare med en förgård. Här syns Rolle och Smörhalvan när de monterar det hela. Tur att det finns behjälpliga vänner i sådan situationer.

 

Så var det klart.

 

Jag avslutar dagens inlägg med Kabbelekornas gyllene kronor...

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

birgitta

20 juni 2017 21:09

Jag skickar allt ljus jag har. Jag önskar jag kunde bära lite av bördan. I brev kan du uttrycka det som inte kan sägas med munnen och du vet var jag finns.
Erling har alla år betytt något för mig och du har betytt väldigt mycket. Du har funnits till för mig och jag önskar få finnas till för er. Hur mycket man än vet och hur länge man än lever, så vet jag ändå inte vad jag ska göra eller säga, för det jag har för att stärka är är så lite. Ändå vet jag att det kan vara en tröst och en styrkedroppe att veta att någon delar oro och sorg om än på långt håll. Jag vet vad du gjorde för mamma och jag önskar jag kunde göra något för dig. I annat fall önskar jag att ni hittar någon på samma sätt som min mamma gjorde i dig.
kramar//Birgitta

Maj-Britt

21 juni 2017 05:42

Tack, snälla du, och du betyder också så mycket för oss fast jag inte har sagt det förut. Det är inte alls lätt att kunna göra något för någon i vår situation, men jag tror ju att varma tankar når fram till den som behöver det.

 
Ingen bild

Elizabeth

21 juni 2017 03:49

Vet precis hur du har det. Samma sak drabbade mig och min dåvarande sambo. Han blev bara 50år. livet är verkligen inte rättvist. Nu kan vi bara hoppas på att allt ska lösa sig för er två! Kram på er!

Maj-Britt

21 juni 2017 05:38

Tack för de orden, och jag förstår mycket väl att du vet vad vi går igenom nu. Bara den som har varit med om sådana händelser kan känna sin smärta ännu en gång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Maj-Britt - Fredag 11 okt 11:46

  Måndagen började med att grävningen för en ny avloppsanläggning startade.   Det blev en ny publikmagnet i byn. Några kom och tittade, och jag hade liksaom första parkett från sovrumsfönstret.     Igår for jag ut med Koljo som intress...

Av Maj-Britt - Måndag 7 okt 11:22


  7 oktober Nu har jag gått runt i sorg och saknad under två år. I dag är det precis två år sedan vi gravsatte urnan med min Smörhalva, och inget känns lättare, fast många säger att "det går över". När man också får problem som ska lösas får jag...

Av Maj-Britt - Söndag 8 sept 09:30


  Igår var jag på begravningen av byns äldsta kvinna som blev 100 år i december 2018. Hon bar samma namn som min älskade mor - Anna. Så här i lingontider minns jag ett tillfälle då jag skulle åka och plocka lingon. (Den här händelsen ligger långt ...

Av Maj-Britt - Lördag 31 aug 10:35

  Så är det dags för augusti månads sista dag - en dag då hösten knackar på. Det är höstmarknad i Jokkmokk i dag. Den började igår, och då gorde jag en snabbvisit av marknadsområdet, innan jag raskt vände om hem igen. Som jag förut har skrivit om,...

Av Maj-Britt - Måndag 29 juli 22:13

  I dag var det nästan som vanligt. Tempereturen var 6,8 plusgrader, så vi gjorde oss klara för en efterlängtad promenad. Motionen har skötts på annat sätt under de varma dagar som passerat. Vattnets värme fick dimman att stiga uppåt, och det var ...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se