Morgondramatik

Åter en morgon med strålande sol över glittriga, vita vidder. I dag tog jag med mig pimpelspöet för att prova lyckan.

Svansen sprang villigt iväg, men här och där måste han stanna och sniffa på nya spår av någon annan hund än de som brukar vara i farten, men fram kom vi.

När vi då hade vänt vid eldplatsen, så knackade jag upp några pimpelhål som Smörhalvan gjort vid ett tidigare tillfälle. Det var ingen större ansträngning att få upp hålen – bara en tunn isskorpa överst. Jag fick napp nästan genast, och hamnade nog i ett stim. Tre så kallade matabborrar fick jag upp, men så blev det lugnt ett tag. Svanarna hördes väl från älvens utlopp från sjön, och rätt vad det var började de att föra ett våldsamt liv. De skrek och flaxade och hetsade upp sig – och Svansen blev också taggad! Han undrade vad som stod på, och strax fick vi se en räv som kom springande längs med stranden. Det var nog den som förargat svanarna. Jag tog fram kameran, och skulle ta en bild på honom, men då började Svansen skälla, och räven fick bråttom, och kastade sig in i skogen. I samma veva kände jag att jag fått napp, och det var inte det lättaste att försöka parera allting. Hund, pimpelspö och kamera. Den senare åkte snabbt ner i fickan, och nappet jag hade på spöet var en liten harr!

När allt lugnat ner sig fick jag det som skulle bli min sista fångst för dagen – en liten fisk till Svansen. Han vet precis vilken storlek som är hans, och han var inte alls villig att släppa ifrån sig den för att jag skulle få ta en bild.

Innan vi for hem tog jag en bild av den glittriga diamantvärlden. När jag lade in den i datorn fick jag se hjärtat! Underbart!

När vi närmade oss hemmet tog jag denna bild av någon som hade testat att köra skoter på sidan om spåret, och då såg det ut så här.

21 april

I dag tog vi en sovmorgon, dvs. jag och Svansen – vaknade först kl.5.50, och vid en titt ut genom fönstret fanns det bara en sak att göra. UT! Solen var redan en god väg upp på himlen, och så här så det ut då vi startade dagens tolkresa.

Svansen var på alerten, och drog med full fart från början, men en stund senare bytte han till sin vanliga vägvinnande trav. Jag passade på att ta fler bilder av den vackra morgonen.

Tolkspåret är helt intakt, och det tackar vi för, och så här är det då vi viker in mot vår eldplats.

Solen har töat på ganska bra här, där vi brukar hålla till.

När vi vänder och ska hemåt, så ser det ut så här.

Svansen blev lat då vi for iväg, och kanske han kände av att han nu är på väg mot sju år, fast det är 364 dagar till dess. Gång på gång vände han sig om och tittade bakåt, och jag försökte se vad han hade uppmärksammat, men jag märkte inget ovanligt. Vi hade en svag motvind, så egentligen skulle han inte ha observerat något, men å andra sidan har ju hundar miljoner luktceller i sin nos. Kanske var Tiburtius på gång…

Tolkspåret går ju nära land, och jag tog en bild som berättar att det ännu är snö i skogen. Det är bara runt en del träd som det är snöfritt.

Hem kom vi fast det gick verkligen i slowmotion. Svansen kanske behöver en vilodag, men det underbara vädret och jag tycker annat. Han får väl lunka på, och jag får ta på mig broddarna och bistå honom med farthållandet.

Nu är det dags för köttrökning - ska gå ner till kåtan och lägga på mer ved.

Vi trodde knappt våra spår skulle återhämta sig efter snöfallet som vi fick natten mot den 13 april. Under över alla under. Visst blev det tungt hela veckan då vädret envist höll sig på plussidan, men så blev det några minusgrader natten mot den 18.

Det gick fort att kliva ur sängen den morgonen, och jag och Svansen for iväg på tolktur innan Smörhalvan hade vaknat. Svansen var jublande glad över att få springa och sträcka ut eftersom det inte har varit tänkbart tidigare under veckan,

och solen hade just precis klivit upp och förgyllde vår färd.

På vårt spår är det några mindre motlut, och Svansen brukar gå ner i promenadfart då vi kommer fram till dessa, men inte nu. Han sprang ivrigt hela vägen, och på ett ställe hörde han något intressant. Ryggen rätades ut och öronen spetsades och han tittade mot skogen medan han ökade farten. Jag tittade också, men såg ingenting, men mest troligt var det några renar där – om det inte var en Tiburtius som gick omkring utom synhåll för oss. Hur som helst så fortsatte vi till eldplatsen och tillbaka igen, och då var även orrarna glada över att vädret hade stabiliserat sig. De spelade sin morgonkonsert, men Svansen har inte riktigt fattat vad det är som låter.

Här ser ni mitt ekipage, och jag är så glad att det numera finns plastbelag att sätta på sparkens medar, för de har öppna nya vägar för min tolknoja.

När vi kom fram till det ställe där han hört något – då var han som vanligt igen, så vad det nu var hade försvunnit därifrån. Hem kom vi, och då sov Smörhalvan fortfarande! Han hade inte hört att vi for iväg ut, och inte heller att vi kommit tillbaka.

Senare på förmiddagen åkte vi ut med skotrar och kälkar, och vi började pimpla då vi kom fram till ett tänkbart ställe. Smörhalvan fick upp fem abborrar, medan jag filosoferade över det ena och det andra, och lyckades få upp en liten, liten fisk. Vi eldade i alla fall och satt och myste över dagens grillade korvar, sov i solen och mådde allmänt bra.

Svansen njöt också, fast han sällan väljer att ligga på renskinnet, men nu kom han ju upp lite högre då han fick ligga på kälken, så han såg nog bättre.

Söndag – en ny tolktur, och så frukost vid hemkomsten. Solen var i full form, och bara öste sina varma strålar över oss, och den dagen hade jag tur, och fick upp några fina abborrar. Smörhalvan berättade att då han pimplade, så fick han upp en liten abborre – den storleken som Svansen gillar och äter. Denne, som noga följt husses aktiviteter, blev naturligtvis glad över fångsten. Han hade hoppat runt och lekt med fisken som en katt. Kastat den upp i luften – och så! Den föll olyckligt så att den hamnade i ett pimpelhål och försvann. Då blev det problem. Svansen hade letat, gått runt och nosat, kollade om husse hade gömt den, men fick till sist ge upp. Fisken var och förblev borta!

Jag brukar ha med mig en spark, så jag har något att sitta på då jag ska pimpla, och Svansen har fattat galoppen! Husse satt ju på den då han gav Svansen godis..

När vi kom hem, så blev det åter abborrfiléer till middag, precis som dagen före, men det var gott, och att äta färsk fisk är ett stort privilegium vi har. Jag ser ibland bilder på FB, där stora rödingar visas upp på vackra bilder, och just sådana stunder blir jag avis, men det går över ganska snart. Harr och abborre är inte att förakta, och i framtiden kommer jag alltid att minnas ett barnbarns kommentarer under den gångna påskhelgen. Hon fick ju abbojjaj och hajjaj!

Måndag – i dag fyller Svansen sex år, och då går mina tankar förstås till de gångna åren, men fast han funnits med oss denna tid, så ska han ändå försöka bära sparken innan vi kommit igång på riktigt. Han ska förresten försöka bära alla andra fordon också - cyklar, kälkar och skotrar. Men när man väl kommit iväg, så går det bra. Jag undrar verkligen varför han gör så, men jag lär nog aldrig få något svar.

Vi for iväg ut igen, och under natten hade det varit -4,4 grader, så tolkspåren var helt perfekta.

Inga nya intressanta saker kom i vår väg, eller på sidan om den, bara orrarna spelade på en ny konsert. Rolles hundar hördes långt från byn, och berättade att han hade vaknat, men mer blev det inte.

Svansen väckte mig i tidig morgon, så jag klev upp och såg, att det var tolkarväder även i dag. Efter de vanliga bestyren gav vi oss iväg. Det hade inte varit så kallt under natten, men någon minusgrad gör att det ändå fryser bra på spåren.

Vi hann ut före soluppgången innan den hade nått upp över bergen i öster. Orrarna hördes spela för fullt här och där, och min kompis lyssnade lite förstrött. Han tycktes inte begripa vad det var som lät då han inte såg något.

När vi kom fram bakom alla uddar som finns på vår väg så hade solen vaknat. Den var inte så engagerad tycktes det, och Svansen höll koll på läget.

Vi fortsatte en bit till, och vår sträcka i dag blev bara åtta km. När vi hade vänt om sölade dragaren och det tog ett tag innan jag fått upp honom i dragfart. Spåret över viken passerades ganska snabbt tills vi kom i slutet av det partiet. Då fick Svansen väderkorn på något spännande, och jag vet inte vad det var, men nu visade han prov på en ny talang. Han sprang med sidan mot mig -före sparken - medan han försökte dra in den intressanta doften som kom någonstans ifrån. Jag har aldrig sett en hund springa på det sättet, och han lyckades hålla ordning på tassarna. Ungefär 200 meter sprang han så innan han övergick till den vanliga rätt-fram-tekniken.

Två gånger stannade han tvärt och började sniffa på mina byxor – inte konstigt alls, då jag igår satt i skoterkälken med en skadad hund i famnen. Det kom han på, och jag tänkte att vinden måste virvla runt med olika dofter – speciellt då det inte var någon vind just då.

Jag kom också att tänka på den fina resan genom skogen, och samtidigt blev jag ledsen. Någon hade kört skoter över områden som man ska undvika – rakt över småtallar gick detta spår, och ändå finns de fina som är gjorda för att skona markerna från sådant. Ibland undrar man om sådana människor hängt med ordentligt då de fick skoterkörkort. Då får man lära sig hur man ska, och framför allt inte ska köra.

Nog nu om detta – ska inte knorra mer- idag..

När jag och Svansen kom hem var det dags för frukost, och sedan började plockandet med allt vi skulle ha med oss för en dag vid sjön. Vi pimplade, men i dag var det inte så fin fångst som det brukar vara – bara sex abborrar, men det blev filéer av dem senare. I sju timmar var vi ute, dåsade i solen, som kommit fram i full skala, åt och tog en tupplur mellan pimplandet, och Svansen fick agera fotoobjekt emellanåt. Han fick ett nytt sniffningsanfall då Smörhalvan tog fram hans renskinn som han brukar ligga på – ibland! Jadå, det var det skinnet som legat under mig och damen från igår som åkte med mig i kälken. Vi har konstaterat, att han nog har varit en isbjörn i sitt tidigare liv, Han gillar vatten, kyla, och väljer oftast att ligga bredvid skinnet. Här får ni en kavalkad av bilder med bara Svansen.

Lördag  - och jag hade sovmorgon för en gångs skull, och vaknade inte förrän klockan var 5.50 Solen var redan framme och jag bestämde mig genast. Svansen signalerade att han också var beredd på en ny tolktur. Jag hann ta en snabb titt på termometern som visade -3,4 grader. Det blev full fart från början. Tolkspåret var hårt, så jag hade bara att hålla fast i sparken. Svansen sprang som aldrig förr – utan något lockbete framför sig.

Då vi närmade oss spåret där vi ska vika av mot vår eldplats brukar han själv välja rätt väg, och gå in åt det hållet. Jag tyckte att det kändes alltför härligt för att redan nu sakta in och vända om, och tänk! Svansen fortsatte rakt fram istället! Utan att jag sagt något!

Det blev några extra km innan vi vände om, och då fick jag problem. Smörhalvan hade ju satt upp stickbuskar för att visa var spåret går, och åt det hållet hade jag inte varit tidigare. Nu fick han ju dessa buskar på ”sin sida”, och då skulle de kollas och få en ny skvätt urin. Vid ett tillfälle hade han en ganska god fart, och jag trodde att han skulle passera, men nej. Det blev tvärnit, och en akut gir mot busken. Sparken och jag höll på att gå omkull, men jag lyckades komma på rätt köl igen. Dofterna från den busken var nog oemotståndliga eftersom Svansen stod som fastnaglad där. Om ni någon gång försökt att rubba en 35 kg tung betongklump, så förstår ni hur jag kände mig.

Till slut kom vi igång i alla fall, och då valde jag att gå utanför spåret, så att jag fick stickbuskarna på min sida, och farten ökade. Då upptäckte jag att hundbajspåsen hade försvunnit, och jag stannade och vände mig om, men ingenstans syntes den. Jag tyckte att jag hade satt fast den ordentligt med några linor på sparken, men tydligen inte. Det var bara att vända om, och min dragare blev mycket fundersam. Okej, ja, men då ska vi tillbaka, så vi körde de kilometrarna igen. Fortfarande ingen påse, och så vända på nytt. Jag gjorde som strax tidigare – styrde utanför stickbuskarna, och det gick alldeles utmärkt, men jag var inte så långt utanför det riktiga spåret. En km senare hittade jag påsen, och den här gången knöt jag fast den ännu bättre, så att den till slut skulle hamna i soptunnan vid hemkomsten.

Nu kunde jag njuta helt av återfärden mot byn.

Skaren bar fint på sjön, och det syntes att Svansen också tyckte det var kul – tills vi närmade oss hemmet. Då blev han plötsligt lat, och saktade farten betydligt. Inga tillrop eller kommandon om att söka husse hjälpte. Uppför backen nerifrån sjön hade jag en mycket gammal hund som gick med hängande koppel, men samtidigt förstår jag honom. Han hade ju sprungit en mil i rask fart med några kisspauser (och en bajspaus) emellanåt, så flåset måste ju ta slut någon gång…

Hemma blev det frukost, och Svansen fick några bitar Brieost som belöning, och sedan blev det dags för mig och Smörhalvan att åka till vännen Rolle. Svansen fick vara hemma, eftersom vi skulle vara behjälpliga då Rolle skulle köra ett tolvhundars spann med goda vänner på en liten utflykt. Färden genom skogen gick bra, och hundarna höll igång med god fart. Vi stannade vid en eldplats invid sjön, och där blev det dags att göra upp eld, och ta en liten fikapaus.

En av deltagarna hade aldrig åkt med hundspann förut, så det var en upplevelse. På hemvägen fick jag ta en av hundarna i kälken. Hon hade gjort illa en tass, så hon fick vara konvalescent på hemvägen. I början tjöt och gnällde hon, men insåg snart att det inte hjälpte, så hon lugnade ner sig. Vädret var underbart med strålande sol, så alla var nöjda och glada.

Påskhelgen 2015

Före påsken ringde dottern Gullfia, och sade att de skulle komma med sina familjer, och jag insåg att jag hade haft tur, då jag veckorna innan hade bakat och lagat mat, så det fanns bara att ta fram vi behov. Härligt.

De kom på skärtorsdag kväll, och huset fylldes plötsligt av ett myller utan like. Fyra vuxna, tre småttingar och en hund, Dizel. Svansen blev helt konfunderad, och visste inte vem han skulle ge sin uppmärksamhet. Hundkompisen eller småttingarna – och så måste han kolla vad husse gjorde. Sängarna hade vi bäddat, och det är tur att vi vid tidigare tillfällen köpt många täcken och kuddar, så det var helt perfekt.

Svansen tänker intensivt på vad han ska göra nu, då han fått hem kompisen Dizel...

Långfredag – då for lille Gulleprinsen, Isak ut med sin pappa. De skulle åka pulka efter frukosten, och nästa programpunkt var spännande. Vi hade fått en inbjudan av vännen Roland som har draghundar, att köra eller åka med hundspann, så då for vi till honom. Våra hundar fick stanna hemma. Den som var mest entusiastisk till att köra var Gullfia. Hon har ju alltid ägnat sig åt denna sysselsättning tillsammans med en grannes dotter då de började hantera det där med att tolka med en hund. Men nu fick hon köra med fyra hundar, liksom Gullhöna. Roland körde själv med sex hundar, och bildade förtrupp, så han kunde bromsa upp farten så att de andra inte skulle köra för fort.

Vi körde till vår eldplats där vi brukar vara, och där fikade vi innan vi for hem igen. Då ville Gullhönas sambo köra, så de bytte av varandra. På bilden, bakom andra spannet står han, och bakom det första är Gullfia.

Vi övriga körde med skotrar med kälkar bakefter, och de små barnen, men Gullfias fyraåring Hjärtesmulan Stina, var verkligen tuff. Hon skulle åka med Roland och hans sex hundar, och det fick hon förstås. Det gick ju inte så fort eftersom det var varmt och soligt, så farten var lämplig.

Efter vi kommit hem igen, så blev det byte av ekipagen. Skotrar och kälkar med det som vi behövde packades, och så for vi tillbaka till eldplatsen där vi gjorde upp eld, och Smörhalvan fick borra upp hål inför pimplingen. Småttingarna var engagerade och skulle vara med så klart. Hjärtesmulan var ivrig, och hon fick ganska snart en abbojje liksom hennes mamma och jag.

Så kom det upp en stor fisk som Gullfia fick hjälpa henne att få upp. Ojj! Vad äj det? Gullfia berättade vad det var för sort, och Hjärtesmulan kom glädjestrålande och talade om att hon fått en haj!

Ni förstår säkert att det var en harr, men hon är så himla söt då hon inte kan säga ”r” så bara det är en hel del av charmen. I övrigt sprang hon omkring om lekte med de andra mindre fiskarna. Svansen fick som vanligt en liten abbojje, som han inte hade tid att äta, men sprang omkring med den ett tag innan kompisen Dizel fick den.

Småttingarna ville åka skoter, och det fick de förstås göra med mycket reducerad fart.

Efter en härlig lunch vid elden fortsatte pimplingen ett tag innan vi for hem. Hundarna lekte med varandra och Svansen höll sig mest kring Hjärtesmulan – hon kastade ju snöbollar åt honom, och där skulle han naturligtvis bevaka dem. Dizel brydde sig inte så mycket, utan han kollade runt lite allmänt om något av barnen hade tappat något ätbart.

På hemvägen åkte jag i skoterpulkan med Hjärtesmulan som till sist somnade mot mig, och jag mindes då en annan liten tjej, som gjorde på samma sätt en nyårsafton för många år sedan. Vi skulle då åka och tända ljus på hundgravarna, och Hjärtegrynet var en liten, liten tös, men som sagt, hon satt framför mig då vi åkte genom skogen, eftersom hon skulle kolla så att morfar körde rätt väg. Känslan och doften av ett litet barn i famnen är obeskrivlig. När som helst kan jag framkalla det ögonblicket – en av de underbaraste pärlorna i min ögonblickssjö. Men för att återgå till Långfredagen så blev det andra aktiviteter innan vi åt middag, och Gulleprinsen Isak är som vanligt matfrisk, men det var ju så mycket annat som var intressant och det var svårt att hantera.

Han är ju som Svansen – ska vara med överallt. Den familjen åkte hem på kvällen eftersom Gullhönas sambo skulle jobba dagen därpå, och hon själv skulle plugga på en del fakta inför praktikperioden på Sunderbyns sjukhus. Ett delmål är sjuksköterska.

Påskafton – då for vi ut igen, och vi blev verkligen imponerade av de små. Inget gnäll eller knorr på något sätt, utom då tröttheten satte in. Hjärtesmulan pimplade glatt sina abbojjaj, och var lika glad för de små fiskarna. Hennes lillebror Hjärteprinsen Emil var inte så värst intresserad av att pimpla, så han övergav spöet snabbt, och återgick till att fylla snö i en liten hink. Då och då tultade han omkring, och det gjorde han mycket bra för att vara drygt två år. Det var ju några cm blöt snö som han skulle ta sig igenom.

Här är barnen med sin pappa.

Vi hade faktiskt tur med vädret, inte direkt sol den dagen, men den kom i alla fall fram då och då, och det var inte heller blåsigt.

Jag stannade kvar som hundvakt, medan de andra for iväg till ett annat ställe, och där fick Smörhalvan en fin gädda, och Hjärtesmulan fick en haj igen. Hon har tur den tjejen.

På hemvägen somnade småttingarna i skoterkälken och de var så söta. De sov ganska länge ute då vi kommit hem, och det kändes nog bra för dem.

Jag gillar ju att se på ”Gladiatorerna” på TV, och nu fick jag sällskap – Hjärtesmulan, och hon gjorde så att jag nästan fick tårar i ögonen. Hennes mamma kom in och frågade vad vi höll på med, och då kom lilla barnets kommentar. Jag sej på TV med mojmoj,” och hennes blick då hon tittade på mig var obetalbar. Det var det där klassiska ” du och jag mojmoj”.. Gullfia sade att hon aldrig hade sett det programmet förut, men nu satt hon på soffan bredvid mig och frågade då och då vad de skulle göra. 

Påskdagen var det lugnt och ganska varmt ute. Gullfia valde att sela på Svansen och Dizel, och så gav de sig iväg, och var framme ganska snart innan vi kom dit. Hjärtesmulan var snabb på att börja pimpla, och det blev nya abbojjaj, så hon var belåten.

Hennes lillebror var fortfarande halvsömnig, så till sist somnade han på renskinnen i kälken. Det såg så skönt ut, att jag fick lust att lägga mig där jag också, men hennes pappa hade kommit på samma idé, så då fick han lägga sig där.

Hjärtesmulan roade sig med det ena och det andra. Här testar hon att sparka sig fram, och de rätta takterna sitter i..

Hela gänget for iväg hem till Luleå samma dag eftersom Hjärtegrynet Cajsa hade kommit hem från en basketturnering i Wien. Hennes lag kom på delad tredje plats. Grattis!

Annandag Påsk, då blåste det och jag hade bara en känning av en fisk som knuffade till masken utan att nappa. En bekant kom just förbi med sin skoter, så jag tror att fisken som var och kollade min mask blev störd och stack iväg.

Nu har lugnet lägrat sig inomhus. Svansen somnade ganska snabbt efter att alla åkt hem, och där låg han och snarkade. Han var ännu trött igår och bytte bara sovplatser. Det är tröttsamt att vara på alerten och hålla koll på människor och djur, och tolkturen med Gullfia, blev nog det värsta under hela påsken. Han fick ju springa i flera kilometer, visserligen med hjälp av Dizel – men husse körde ju före med skotern, och honom skulle han hinna ifatt.

Jag ska lägga in fler bilder vid ett senare tillfälle, eftersom jag inte hann lägga in alla i datorn i skrivande stund. 

Nu är jag är lycklig på sätt och vis över den hårda vinden. Jag håller på att tvätta undan lakan med mera efter påskgästerna, och jag hinner få allt torrt och väldoftande.

Jag har massor av ekorrbilder, men ändå försöker jag gång på gång att ta nya. På Facebook skrev jag att förra vintersäsongens radarpar, Grårygg och Piraten försvunnit någonstans, men nu finns det tre ungar som slåss om ledarskapet.

På morgonen lade jag ut några fiskrester till skatorna, men de fick konkurrens. En av ekorrarna - hann inte se vilken, hann med att förse sig med några bitar innan den blev bortjagad.

Jag fick se, att den dominerande ekorren, som jag kallar för Chefinnan, var på plats och hen ser ut att tänka: Tack, mina människor för maten!

Den andre, som fått namnet Tuffis, gjorde verkligen skäl för detta, och det visade den genom att inte alls vara rädd för mig när jag gick närmare och närmare. Här kollar den om inte Chefinnan tänkt att sluta äta på favoritstället, men tydligen inte. Ja, då stannar jag väl här.

Hmmm, var ska jag börja?

De här är goda...

Måste lugna mig ett ögonblick, och hon med den svarta apparaten ser inte farlig ut...

Solrosfrön är aldrig fel...

Hör ni, människor - det är snart slut på frön här - fyll på, tack!

Det var gott...

Tuffis - det är tydligen ett passande namn. Jag var på en armslängds avstånd, och ändå fortsatte hen att äta, och nu har Smörhalvan fyllt på med nya frön, så nu finns det tillräckligt för dagens måltider.

Lördag morgon tog jag kort på den nya ekorren, som kommit till fåglarnas matautomat. Det är en liten unge, och inte alls den större Grårygg eller Piraten. Jag vet inte vad som hänt dem, men de har inte varit synliga sedan förra våren gick mot sitt slut. Ännu en unge dök upp i en tall intill, men den lille som höll på att äta fräste (jadå) ilsket åt rivalen, som fann för gott att försvinna för ögonblicket.

Denna helg har bjudit oss på kalasfint väder. Det blåste inte alls särskilt mycket, som det har gjort de senaste dagarna, och i lördags for vi ut med skotrarna för att trampa till spåren som snö och vind saboterade. Vi tog med oss Svansen eftersom han nu i år faktiskt har lärt sig att sitta på skotern bakom husse. Förut har han haft en bur, som han inte riktigt gillade, men jag kan tänka mig att han njuter nu, då han får vara intill sin idol, och samtidigt ha en bättre uppsikt vad som händer framför honom.

Framme vid eldplatsen blev det dags för lek med Svansen. Han varvar upp sig, och tar i, så vi börjar fundera om han är riktigt riktig. Frisbee och bollar flyger all världens väg, liksom snöklumpar som kastas åt honom. Han är verkligen duktig på att fånga alla flygande föremål, och skulle nog vara ett suveränt komplement till laget som Zlatan spelar i. De skulle nog vara oövervinnliga.

Söndag morgon – då överraskade jag Smörhalvan med hemgjord aladåb, innehållande kalvkött, gröna oliver, kapris och buljong. Längesedan jag gjorde något sådan, men den var god.

I dag packade vi ryggsäckarna med diverse förnödenheter och for iväg till samma plats som dagen innan. Jag hade tagit med mig sparken och selen, och tänkte tolka med Svansen som vi brukar göra i vanliga fall, men bort från husse och eldplatsen gick det inte så fort. Var är husse – springa två meter –  titta - var är husse – springa en meter – titta, titta – kommer inte husse?

När vi hade hunnit några hundra meter med dessa, nyss beskrivna stopptillfällen insåg jag, att det är nog lika bra att vända tillbaka. Men då! Då blev det fart på de fyra benen. Vi ska till husse! Hurra! Sparken slängde hit och dit, och jag hade ju ingen barlast på den, så jag fick ta loss Svansen, och låta honom springa till husse. Det gick alldeles för fort, för att jag skulle våga stå kvar på medarna, och därtill hålla balansen.

Tillbaka vid eldplatsen satte jag mig i en stol täckt av renskinn, och tankade D-vitaminer i flera timmar Nästan vindstilla och solen som bara vräkte ner. Härligt. Smörhalvan lagade till en luddag (=lunch och middag) bestående av suovas och rimmat fläsk, som vi sedan åt på hembakat bröd förstås.

Grand finale – då kokade Smörhalvan kaffe till sig själv, och jag njöt av varm choklad. Precis vad jag behövde.