Denna morgon mötte mina ögon en gråvit värld. Då jag gick ut med Svansen blåste det ganska mycket och det kändes inte direkt behagligt trots att det var tre plusgrader.

När vi kommit in, tittade jag ut genom köksfönstret som förser oss med bilder på allehanda djur. Den här morgonen fick jag se en ekorre som jag kallar för Tuffis. Hen satt och tittade på något som jag ännu inte vet vad det var. Till slut förflyttade sig ekorren högre upp, precis som om den tänkte, att nu är jag säker.

Vi har som tradition att på Kristi Himmelfärds Dag åka på Gökotta i Jokkmokk, så även i år. När vi åkte hemifrån hade snöflingorna börjat virvla omkring i luften, så vi var glada att vi hade rustat oss med både långkalsonger och tjocka tröjor, samt regnrock (jag).

Då vi kom fram, så såg vi till vår glädje att Gökottan flyttats från Storknabben, berget där den egentligen skulle hållas.

Vi kanske hade blåst bort där uppe, Tidigare år har vi hållit till där de år som väglaget varit bra, men nu blev det i början av vägen där det är något mer skydd av träden. Vikpallarna togs fram från bilen och jag hade med mig mitt ”rumpskinn”, en tillklippt bit av renskinn lagom för pallen.

Vi trodde att det kanske inte skulle bli så många besökare i år, men där tog vi fel. Det var en tuff skara som droppade in före gudstjänsten, och jag tappade räkningen vid 32 personer.

Vi fick lyssna till skön musik av Maria Karlsson, som ackompanjerade psalmerna på sin trumpet, och prästen som höll i Gökottan var Emelie Holmgren. Ingen gök anmälde sig, och det hade verkligen varit en sensation bland regnstänk och snöflingor.

Efteråt fick vi gott fika med både smörgåsar och bullar, som tillsammans med varmt thé eller kaffe smakade bra. Den stora pannan fyllde sin funktion då innehållet räckte till alla frusna kaffedrickare.

Här fyller Smörhalvan på kaffe, medan han samtalar med prästen Emelie Holmgren.

Jag passade också på att ta en bild av sjön Talvatis, alldeles invid Jokkmokk och platsen där gökottan hölls. Som ni ser, är det inte så mycket vår där.

Vid hemkomsten hade det börjat snöa riktigt ordentligt, och småfåglarna fick brått att förse sig med solrosfrön, och som vanligt var restaurangen uppdukad.

En skata ville också vara med och dela på smakbitarna av det ena och det andra. Jag fick se, att den är ju inte enbart svart och vit utan är mycket färggrann.  

2012 – då var Kristi Himmelfärds Dag den 17 maj, och jag minns den så väl eftersom vi fick ett dödsbud senare på kvällen. En bybo och en stor författare samt en god vän, Yngve Ryd avled den dagen. Mina tankar snurrade kring alla möten och samtal vi hade, och jag tänkte på alla böcker som han skrivit – vi har ganska många. Jag minns också att han gång på gång uppmanade mig att skriva något på samiska. Nu har jag gjort det, och jag hoppas att han ler i sin himmel och tycker att det är bra.

Jag städade en garderob i dag, och sade till Smörhalvan, att han skulle ta ner det som fanns högst upp på en hylla. Alltför högt för mig. Det var några pärmar med spännande innehåll. Barnens teckningar, små berättelser och foton. Där blev jag förstås sittande och tittade på allt. Jag hittade också en stor bok där jag klistrat in låttexter från min ungdom, och jag blev verkligen glad eftersom jag trott att denna bok försvunnit för gott. I den hittade jag detta klipp från ännu längre tillbaka. I Saltoluokta, i Lapplands verkliga hjärta bodde jag, mina föräldrar och en hund året om. Då fanns inte Vägen Västerut, ingen snöskoter, ingen TV, inga mobiltelefoner eller surfplattor. Det var högtidsstunder då post- och matflyget kom - inte varje dag, men två gånger i månaden om jag minns rätt. Någon vänlig tant brukade skicka gamla veckotidningar till mig, som jag sträckläste med stort behag. Jadå, jag kunde läsa i tidig ålder. Min far hade lärt mig detta, så jag kunde följa med i nyhetsflödet (nåja, nytt för oss).

På den här bilden har den legendariske flygaren Knut Hedström landat med post- och förnödenheter. Troligtvis hade han en reporter med sig som tog fotot. Knut har också skrivit en bok om sitt liv och hur det gick till att få ett flygcertifikat.

På den tiden hade nog inget barn i fjällbyarna så speciellt stora förväntningar. Den här gången var jag extra glad, och denna glittriga (syns ej på bilden) klockstapel med en liten tomte i, hade jag kvar i min ägo väldigt länge. Till slut vittrade den sönder, men minnet lever.

Antologier innehåller så många ämnen som man kan behandla, tycka om eller bara tycka att skribenten är konstig.

Människan är en mycket konstig varelse. det har nog fler än jag upptäckt, men ni undrar säkert vad jag menar.

Det är nämligen så, att jag ibland brukar säga vänliga saker till dem jag möter i en affär, bank, apotek eller andra inrättningar. Vad händer? Ja, oftast tittar den tilltalade människan på mig lite misstänksamt, och undrar säkert om jag är riktigt nykter eller kanske heltokig. Vad menar hon?

Varför gör jag så, kanske många undrar, och det hänger ihop med en strof ur en sång jag hörde för första gången för många år sedan. "Kom till mig med dina blommor mens jag lever". Det var ord som grep tag i mig, och är så väldigt, väldigt sanna. Jag har gått från tanke till gärning, och därför får ni dras med mitt konstiga uppförande. Jag kommer att fortsätta med mina kommentarer, mina små presenter eller blommor, och jag vet att någon blir glad - utan att reflektera över vad som är min mening.

Mina funderingar går andra vägar, och det gäller pengar! På en del affärer blir man bemött av någon bakom disken som har mungiporna konstant nerdragna, och som till och med är snäsig då man försöker säga något. Är ni inte glada för mina kronor, fast jag kanske inte handlar så mycket den dagen? Det är ju på grund av dessa små bäckar (tillsammans med större åar) som gör att ni har ett arbete. Pengar är pengar, fast jag inte har någon direktörstitel eller något liknande. Jag har ibland haft med mig bekanta från andra orter när jag gått och handlat, och de har varit alldeles bestörta över bemötandet. (Alla är inte likadana som tur är) Jag brukar tänka, att de kanske just denna dag grälat med den person som de lever med. Kanske har svärmor lagt sig i för mycket i något, eller så är inte sexlivet som det ska. Jag försöker finna olika anledningar till människors uppträdande, och ibland drar min fantasi iväg på oanade strövtåg beroende på vem jag har framför mig. Ni skulle bara veta! Det som är svårt att förstå - det är när det händer flera gånger med dåligt bemötande, och det är nog det som gör att man kanske väljer att gå till en annan affär. Men alla ni andra, som ler och hejar! Ni är guld värda!

Jag har också observerat, att om en person sitter i en rullstol, så talas det över huvudet på denne/denna. Det är som om de inte kan svara för sig själva - och ändå är det inget fel på deras intellekt....

Nu kommer jag att börja skriva en del av det som senare blir böcker. Det blir en antologi, en roman, en deckare och dikter. I dag börjar jag med en kort historia om en motorcykeltur i slutet av 1980-talet.

Vi åkte från hembyn, Tårrajaur (strax söder om Jokkmokk vid väg 45), och vidare till Gällivare-Kiruna och Narvik.

Vädret var soligt och fint - perfekt för en tur med detta fordon, men då vi passerat gränsen mot Norge överraskades vi av en kraftig regnskur. Det blev läge för en akut stopp, och för att ta på oss regnkläderna. Medan vi stod där och snabbt försökte få på oss dessa, började jag helt omotiverat att gapskratta. Jag skrattade så att tårarna rann och blandades med regnet. Han, som jag delar smöret med tyckte inte alls att det var roligt, men till slut måste han också dra på munnen. Det måste ha sett roligt ut, och jag kan tänka mig att de som passerade oss i sina bilar, sade säkert "tokiga svenskar", men det bjöd vi på.

Fortsättning följer i antologin, men nästa gång jag skriver, så kommer det att handla om annat.

Djuren kan nog lära oss mycket, om man bara har tid att iaktta dem. Runt vårt hus finns det fåglar i olika storlekar samt ekorrar. Ibland kommer en räv och en hermelin på en snabbvisit.

Det jag nu närmast tänker på är Svansen, vår vovve, som gillar att ligga på taket till en av hundkojorna. På utsidan av staketet i en tall, hänger fröautomater, talgbollar och annat gott till fåglarna. Ekorrarna gör daglig visit, och äter gärna både frukost och lunch.

I dag tittade jag ut genom ett köksfönster och fick se att en ekorre, som jag benämner ”Chefinnan” , höll på att äta, trots att Svansen låg på taket. Han verkade inte heller bry sig om henne, utan spanade åt alla håll. Ibland rusade han upp och skällde rakt ut i luften, utan att det fanns något som han kunde varna för. Chefinnan reagerade knappt. Det var som om hon tänkte, att han vaktar så jag kan äta i lugn och ro.

Mina tankebanor halkade iväg, och jag kom ihåg seriebjörnen Bamses devis, ”om man är stor ska man vara snäll”. Tänk om vi människor kunde se likadant på varandra! Vi skulle beskydda och se efter så att ingen går till angrepp mot de små i samhället, vare sig det handlar om barn, kvinnor eller andra utsatta grupper.

Tillbaka till Svansen. Ibland är han så förunderligt snäll och timid. Jag ser ibland att någon liten fågel flyger ner och sätter sig på hans rygg, och han beter sig som om ingenting finns där. Inomhus vaktar han stenhårt. Förut har han skällt på alla mina vise män, men nu har jag försökt lära honom att inte skälla på alla. Dem som han accepterar är numera plogbilen, sotaren, LBC som hämtar sopor samt Kent med slamtömningsbilen. Svansen varnar förstås med att kolla i alla fönster om vem som gör vad. Är han ute – då skäller han, men jag tar det som om han ska berätta för oss om att något är på gång. När glassbilen spelar på andra sidan byn så börjar Svansen att yla, och för varje trudelutt han hör så blir det nya och högre sånger. Jag undrar om det är spelningen han reagerar på, och har kopplat ihop det ljudet med att han så småningom ska få glass, eller också skär tonerna i hans öron, men det är gott med glass....

Fåglarna är också ett särskilt kapitel för sig. Jag minns än den gång då jag stod och bakade, och då och då tittade ut på de små varelserna. En skata kom och dök och skrämde undan de vanliga matgästerna. Då reagerade de andra med att flyga nära fönstret fram och tillbaka precis som om de ville säga ”den äter vår mat, jaga bort den”, och då jag knackat i rutan flög skatan bort och fåglarna blev nöjda. Nog visste de hur de skulle göra för att få hjälp - små söker sig till större. Vem ska vi be om hjälp av- då de som är större bara vill trycka ner oss?

De sista bilderna i dagens inlägg blir från Chefinnans matpaus. Nu är det inte långt kvar innan hon kastar av sig vinterpälsen.

En ny morgon gryr med strålande solsken i öster. Det ser ut som om solen ber om ursäkt för snöfallet igår, så i dag ska hon reparera skadan med att värma bort det vita täcket. Natten har varit kall med sju minusgrader, och hade inte snön kommit igår, så hade jag och Svansen varit ute på tolktur i dag. Vid morgonrastningen såg han ut att vara beredd, vilket inte jag var. Den ensamma svanen flög över oss mot den öppna strömfåran längre bort mot stora järnvägsbron, och då jag riktade mina blickar mot marken, så syntes där spår efter nattens gäster - räv och ekorre.

Så kommer funderingarna om vad jag ska ägna mig åt denna dag. Jag har alldeles för mycket att göra, och det är svårt att fokusera på vad som är riktigt akut. Varför blir det så, och varför säger människor, att de ingenting har att göra? I skrivande stund blir det i alla fall, för min del att fortsätta med skrivandet – besvara tre brev.

Tankarna – de hinner överallt på microsekunder. Nu flyger de in i skogen där jag älskar att vara. Bara att gå där, och sätta mig ner när lusten faller på, och känna naturens skönhet omsluta mig. Det är som om mina oro-måsten dämpas en aning. Kommande gräsklippning, bärplockning, nätfiske och så älgjakten. Visst! Jag har fler måste-objekt här i huset, och ibland önskar jag att jag bara kunde säga, att jag inget har att göra. Fåglarna spelar upp sina arior, som en hyllning till den kommande våren. De bryr sig inte om, att det ännu ligger snö i markerna – de bara är.

De lyckliga stunderna med mina fyrbenta vänner finns också där – de som redan gått över regnbågsbron. Jag minns ännu hur de doftade, och hur det kändes att krama om dem, och alla andra stunder, som har gett mig de underbaraste minnespärlor. Nu tänker säkert någon som just läser detta – men barnen då?

Ja, men det är ju självklart att tankarna flyger med alla vindar till alla roliga episoder med dem – och även de ledsamma – då mamma fanns där för att trösta. Nu är det barnbarnen, som bjuder på härliga upplevelser att plocka fram. Då man tänker tillbaka till förgångna ögonblick, så är det de ljusaste och vackraste som kommer fram.

De kära, som också vandrat över regnbågsbron finns där någonstans. Varje dag gör jag något eller ser någon sak som får mig att tänka främst på mina föräldrar och svärföräldrar. Min kära saknade väninna, som varit borta från denna existens i drygt elva år nu, får ofta mina tankar. ”Det ska jag berätta”, men jag kan ju inte ta telefonen som förr, utan nu blir det på andra vingar som mitt berättande når fram.

Katastrofernas och krigens människor får också sin plats. De som drabbas på ett eller annat sätt, och jag har väldigt svårt att förstå att ett lands ledare dödar sina egna invånare för maktens skull. De kan ju inte ta med sig den då det är dags att resa till okänt land. Vore det inte bättre att bli en älskad landsfader som ser om sina undersåtar och hjälper dem där det behövs?

Sist i detta inlägg, ska jag beröra dem som jag då och då nämner – speciellt vid vackra upplevelser. Det är de sjuka, som inte kan eller orkar ta sig ut, de gamla, som lämnas på någon institution och väntar på besök som aldrig kommer, den underbemannade personalen i barn – och äldreomsorgen samt på sjukhus, de fängslade bakom galler, de fantastiska människor som är till för att hjälpa andra och som vi sällan tänker. Alla dem virvlar förbi i min blixtrande tankevärld, men vad som är viktigast – de finns där!

En arkivbild får avsluta mina funderingar.  

Fredag morgon och 4,3 minusgrader. Perfekt för en tolktur. Svansen instämde och var snabbt beredd då jag började att klä på mig. Jag undrar om han egentligen skulle ha hetat något annat än det han gör nu, och då borde det ha varit ”i vägen.” Han snurrar runt, och ska skynda på mig, flåsar som om han var i stor nöd, springer framför fötterna, bakom mig, och kollar intensivt på varje rörelse jag gör. Så är det varje morgon som vi ska iväg.

Innan vi startade tog jag den här bilden.

Skoterspåret är fortfarande intakt, och bara på ett ställe hade det tryckt fram lite vatten, men under nattens kyla, så hade det frusit på, och märktes inte nämnvärt. Visst ser det inbjudande ut?

Vi stannade och lyssnade till orrarnas spelande, och svanarna hälsade oss välkomna – tror jag i alla fall. Dessa fåglar, och speciellt en, gör mig så ledsen, och det är därför, att tillsammans med detta stationära par, så följer en ensam svan. Maken/makan har lyft sina vingar högre upp än våra ögon kan se, och därför har hen blivit kvar. Jag har nog skrivit om detta förut, och tyvärr har jag hört talas om att det finns människor som kan döda en svan! Vet de inte att dessa fåglar inte bildar nytt par med någon annan då den ene förolyckas på något sätt? Hur som helst – mina ögon fylls av tårar då jag ser den simma omkring – ibland i närheten av paret som häckar här i sjön.

När vi vänt om och for iväg hemåt, så stannade Svansen till invid en liten udde. Framför oss finns en vik, och mot den andra stranden tvärs över var det något spännande. Min kompis hade öronen riktade framåt, och så satte han igång. Det var ingen snabb trav den här gången utan det blev till och med galopp! Som vanligt såg jag ingenting, men det kunde ha varit vad som helst; renar, rådjur eller Tiburtius. Det är bara Svansen som har någon aning om vad som fångade hans uppmärksamhet.

Nästan hemma – då tog jag den här bilden.

Ha nu en skön helg, och var rädda om varandra!

I dag blev jag vittne till en annan sorts dramatik än igår, ett kravaller bland grenarna. Jag fick se att ekorrarna avlöste varandra vid fågelfröautomaten. Först kom en liten smygande. Den var mycket vaksam och tittade sig omkring hela tiden, och tydligen var det för rörigt runt om, så den försvann snart.

En stund senare kom den jag kallar för Chefinnan, och den for direkt och började äta, utan att bry sig om att jag kom ut med kameran. Jag stod där och kände en varm känsla över, att jag fick titta på när en liten vän försåg sig med föda.

Hon ser ut att njuta av sol och mat...

Då fick jag se, att den lilla ekorren var på väg tillbaka. Den sprang lätt på grenarna, och eftersom jag stod stilla, så märkte den inte att jag var där. Chefinnan märkte inget heller, och var så fokuserad på att äta och samtidigt se om jag skulle göra något. Den lille kom på stammen ovanför och var på väg ner, men fick då syn på mig. Med ett rasslande for den högre upp, och då fick Chefinnan se, att en inkräktare var på gång. Hon (visst är det en hon) jagade iväg den lille, och det blev ett svirr, tjirrp och ett annat obeskrivbart läte där bland grenarna innan den drog iväg bort från det farliga grannskapet. Ni ser lite av den högst upp på nästa bild -  innan Chefinnan fick se den.

Det såg ut som om Chefinnan demonstrerade ägandet av fågelfröna, och just då jag tog denna bild hördes en stark väsning.

Avslutar dagens blogginlägg med en bild på mysande Svansen. Han ser ut att ha läget under kontroll.