I dag har det varit en krispig dag med mest 20 minusgrader utomhus, och då jag hängde ut mina sängkläder tog jag några bilder neråt sjön. Jag knycklånade några ord ur låten "Vintersaga"- När det stora vemodet rullar in - då kände jag så när jag tittade på omgivningarna. Ett stort, stort vemod! Om nu Smörhalvan hade funnits med mig, så hade han sett till att jag hade fina skoterspår att tolka på. Nu finns det inga sådana - i alla fall inte nerifrån sjön där vi brukar starta, och mina tårar började frysa till is där jag stod. Tankarna flög mot "Aldrig mer", och i minnet såg jag alla vårvinterns skoter - och tolkturer. Ibland var jag irriterad då några skoterförare kört kors och tvärs över spåren, och Smörhalvan var uppgiven. Ändå for han iväg igen för att försöka pista till spåren, så att jag kunde tolka.

När jag vände blicken mot det gamla stallet som nu bara är ett förråd för skrot och korn, så var det fler minnen som dök upp. Jag såg Smörhalvan uppe på taken där han skottade undan snön, och det gick så lätt som om det varit dammkorn istället för snömassor.

Just nu brottas jag med ett aktuellt problem angående snön. Mina fyra vise män nalkas. Några har redan varit, men det börjar bli tid för en annan vis man - sotaren att komma! Jag vågar ju inte gå upp på taket för att skotta väg till honom, och den granne som hjälper mig med allt annat på marknivå, har problem med ögonen, ser dåligt, så jag vågar inte heller be honom. Hur jag ska lösa detta är verkligen ett problem. Många är ju pensionärer här i området, och har en och annan krämpa, så vad gör jag? Smörhalvan ställde till stora bekymmer då han gick sin väg över regnbågsbron...