Alla inlägg den 17 november 2017

Av Maj-Britt - 17 november 2017 18:31

 

Så blev det ännu ett inlägg i dag, och det efter ett samtal med en väninna som också har sin käraste på andra sidan regnbågsbron - och då började mina tankar ta nya banor. Jag började tänka på alla platser där jag och Smörhalvan eldat, och de är många. Det var som om vår kärlek fick extra värme av eldens flammande lågor, vare sig det var invid en väg, myrkant, kalhygge, djupt inne i skogen dit bara vi orkade gå, och så uppe på något berg. och nu: Aldrig mer!


Vi pratade mycket sådana gånger, men vi kunde också sitta tysta i egna tankar i flera minuter. Vi lyssnade på naturens alla ljud, som kunde vara lavskrikornas pockande läten, rävarnas parningsrop, ugglornas hoande, tjäderns och orrens vårkonsert - ja, alla djur som var i farten. Gång på gång så sade jag att vi var lyckliga som fick uppleva sådana stunder tillsammans, och Smörhalvan höll med mig. 


Vårvintern - då var det pimpelturer och nya eldar. Ingen mat kunde smaka så gott som den vi åt just då..

 

Elden var vår kompis sådana gånger, och ibland såg vi andra eldar kring sjön. Det var så rofyllt att bara sitta och se på lågornas dans och höra knastrandet när elden sökte sig nya fästen bland vedklabbarna. Så här långt efteråt förundras jag över, att vi alltid hade något att tala om, men det var ju egentligen inte konstigt. Smörhalvan var ju min bäste vän, och till varandra kunde vi vädra våra funderingar om allt möjligt. Saknaden är oändlig, långt bortom alla tidens gränser...


När hösten och älgjaktstiden gjorde entré, så eldade vi förstås då vi satt på pass - inte alltid bredvid varandra, men vi höll kontakt, antingen genom kommunikationsradion eller telefonen. Det kunde låta så här: Jag har en fin eld - kommer du hit? Och så blev det. Vi måste till varandra.

 

Ibland var vi flera som satt invid samma eld, men vi var ändå ensamma - som i en bubbla, fast vi hade flera andra i närheten. Vi mådde i alla fall som bäst då det bara var vi två - och så hundarna förstås - de ordlösa vännerna som alltid var redo. Smörhalvan var oftast den som tillagade maten då vi skulle äta ute, men innan den var klar så kunde jag grilla en bit korv eller fläsk som aptitretare. Då Smörhalvan var på jobb och jag var ensam som jagade med laget kunde jag förstås ordna med mat själv, men det var inte lika gott som då min käraste var med. Sedan han gick över regnbågsbron har jag visserligen eldat, men inte tillagat någon mat. Jag får se hur jag klarar det då det blir aktuellt då pimpelsäsongen tar sin början...


Hur det än är, så känner jag fortfarande kärlekens eld brinna inom mig. Kärleken till honom, som lämnade mig så skärande ensam..I skrivande stund kom min fyrbente vän Svansen fram till mig för att trösta. Han ser så ledsen ut då han märker att jag gråter....

 








ANNONS
Av Maj-Britt - 17 november 2017 10:33

 

Detta är en arkivbild, och i dag ser det ut nästan så här, men det fortsätter att snöa, så innan kvällen är nog bilden autentisk. I min rubrik för dagen, så har jag skrivit "Gräl utan respons", och den jag grälat på är Smörhalvan, som inte svarar något på mina muttranden av förståeliga skäl. Varje gång det händer något utanför min kapacitet, men som han hade klarat, så grälar jag, att varför lämnade han mig med allt det här? Visserligen har jag en ängel med traktor på andra sidan byn, som tar hand om snön, men allt det andra då???


I onsdags hade jag en down-period, då sorgen och saknaden bara öste ner över mig, och jag hade lust att gallskrika, men då hade väl någon av grannarna kommit springande. Så det blev en tsunamiflod av tårar istället, och det pågick ganska länge. Varför det kom så hastigt beror nog på, att jag såg fönsterlamporna i pannrummet, och mindes när han monterade dit dem. Visst har jag sett dessa varje dag tidigare, men just då tog det tag i mig så intensivt.


I dag känns det något bättre, men ändå finns varför-tankarna i mitt huvud. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, och jag bryr mig inte om det heller, men då jag känner att sorgen är på väg att gräva sig in i mitt hjärta, så börjar jag arbeta med något fysiskt tungt. När ett moment är slut så tar jag nästa, och så går mina dagar en och en. Då jag vaknar på morgonen är min första tanke, att nu kommer ännu en dag utan min älskade Smörhalva. Jag undrar också, om han och alla de andra, som lämnat sörjande halvor efter sig, vet hur det känns för mig/oss, eller vandrar de obekymrade i sin dimension? Ibland säger någon, att han skulle inte vilja att du sörjer så mycket, och det tror jag ju själv, men att säga och tänka är en sak. Känslorna rår man inte på, speciellt inte när det handlar om sorg. Så än en gång skriver jag: Var rädda om varandra!

ANNONS

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se