För er, som nu ställt frågor, som; Har du slutat sörja nu? kan jag berätta för er och andra, att det har jag inte, fast jag har slutat att skriva om det varje dag. Minnen kommer och tårarnas kranar öppnas mer eller mindre. Ibland blir det för fullt. När jag gick och hämtade posten, så kom vinterns minnen fram eftersom det snöat tidigare i veckan. Då kom jag ihåg hur Smörhalvan och vår vedgranne turades om att skotta vägen till viadukten som går över Inlandsbanan. Det är lite närmare och mycket mer trafiksäkert att gå den vägen, och de där intjatade orden "Aldrig mer" står för mitt inre igen...

De tankar som jag tycker är märkliga - de är dem som berättar om människor som säger sig ha tyckt om Smörhalvan så mycket, så mycket, och ändå aldrig kom hit och hälsade på oss. Än mindre när Smörhalvan var borta. Jag vet, att han väntade ivrigt på några då han fyllde 60 år, men ingen av dem kom. På bilden ovan syns ett stygn av besvikelse i hans ögon. Det kom i alla fall många andra och så barnen och barnbarnen, och de var älskade förstås. Men den där märkliga tanken smyger sig fram, att varför kom ni inte, finns där nu? Jag undrar också om ni mår bra när ni tänker, att ni skulle ju komma, men det var alltid annat som kom i vägen. Jag har full förståelse för dem som bor flera mil längre bort, men alla ni som finns i kommunen? Nu behöver ni inte komma. Jag klarar mig ändå - med hundarna och  många goda vänner. Sådana här gånger ser man verkligen vilka som är de riktiga vännerna - de som inte frågar utan bara kommer. Tack kära ni, för att ni finns för mig. Tack för att ni kommer fast jag gråter och behöver en kram.