Nu är det den tjugonde söndagen som jag är utan Smörhalvan, och under den här tiden har mina humörsvängningar varierat. Mest har det varit tårar i sorg och saknad, men ibland har det glimmat till av något som fått mig att skratta.

Igår var jag nere och förtvivlad över att mina krafter inte räckte till, och bad Smörhalvan om assistans. Jag fick i alla fall nya resurser på ett mycket märkligt sätt, som jag inte vill nämna så här offentligt. Det var otroligt allra först, tyckte jag, men sedan förstod jag. Allt kan jag inte skriva om, och det finns många händelser i min närhet som gör att jag tvivlar på än det ena och än det andra. Osökt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens figurer i Ronja Rövardotter: Vaffö gör dom på detta viset?

Jag är mycket klar över, att jag inte är ensam om sorg och saknad efter en kär partner, men det jag skriver om - det är min ventil, som jag "spyr ut" enligt en kommentar jag fick tidigare. Väldigt många kan prata om det svåra som trycker dem, men det kan jag inte, så därför blir de skriva orden det som kommer ur mitt huvud. Jag har nog skrivit om just detta tidigare, men alla kanske inte läser allt.

Det där om hjälp, är också ett ord som kan definieras olika. Jag får inte alltid hjälp, alla har kanske inte tid just då jag behöver det, och alla vill inte hjälpa utan tycler att jag ska klara mig ändå. Jag accepterar detta. Alla människor har ett eget liv, egna jobb, egna familjer och egna bekymmer. Jag begär inte heller att hjälpen ska stå på bron, men jag vill bli respekterad för den jag är - alltså bara jag som nu är ensam utan Smörhalvans stöd vid min sida. Man blir inte byfåne för att man blir ensam, eller kanske jag ska bli det?? Så konstigt det är med olika bemötanden då man dels är två, och dels då man blir ensam. De enda gångerna som människor uppträder naturligt är då man kommer till dem som också mist någon kär person, och det kanske beror på att känslor och minnen kan öppnas på ett bra sätt...