När vi vaknade kl.5.01, så snöade det! I och för sig är det inget ovanligt med nysnö just detta datum. Koljo ville ut, så det var bara att lyda order, och väl ute kändes det skönt. Snöfallet upphörde något senare, och min glädje från rubriken betyder att jag kunde ta mitt sparkekipage och gå dit där skogsspåret började. När vi kom igång gick det fort, då spåret var fruset med ett bra glidtäcke efter snöfallet. Men så kom vi till en solig backe där renar hade medverkat till att det var barmark vissa partier, så då blev det att ta det lugnt och gå med sparken. När vi då passerat och kom dit där jag kunde släppa efter tolklinan,var Koljo snabb att svara direkt med en fartökning. Så här ser spåret ut nu.

Det var ju ett tag sedan vi senast for den här vägen, och då måste Koljo markera här, och lukta där, men rätt som det var, så blev det racerfart. Han tittade åt vänster, och hade säkert någon spännande doft i nosen. Jag såg i alla fall ingenting. Här och där hade det drivit snö in på spåret, men eftersom det hade varit några minusgrader, gick det lätt att glida över de ställena.

Älven hade öppnats mer, och det kanske blir riktig vår snart.

Koljo var nog lite trött efter farten genom skogen. Jag fick till och med ta en bild av honom utan att han gnällde och ville vidare.

Färden till Dammudden gick i strålande solsken, men nu såg det ut som om han tappat intresset för att springa. Vilken tur, att jag tagit bort ballastklabbarna! Så kom vi då till eldplatsen!  Sol, vind hade tagit fram mer barmark.

Vi stannade till en stund, och mina tankar önskade att denna plats unde berätta sin historia om alla människor, som suttit där och ätit, druckit kaffe och kanske något starkare, samt naturligtvis pratat och berättat historier för varandra. Några av dem minns jag, men det finns säkert hur många som helst. Alla de som bott i byn, har nog varit här under vårvintrarna, och då har berättelserna kommit till.

Hemfärden gick ganska lugnt, men i vanlig ordning fick Koljo någon vittring i nosen, av något spännande i skogen. Då blev det en liten fartökning i ett par hundra meter, och jag märkte, att han hade gott om krafter i sig. Det var nog bara en insikt, att vi ska ju hem nu, så mer spännande än så här är det inte. I en paus vände jag mig om och förevigade molnen, så mäktiga de såg ut.

Vi fortsatte hemåt, och jag vet nu, att detta var vår sista tur den här säsongen, och den avslutades med strålande solsken när vi krånglade oss upp för backen till hus och hundgård. 

Ha nu en fin Valborgsmässohelg ni som läser detta, och glöm inte att hålla avstånden. Att ni också är rädda om varandra förutsätter jag.