Solen stiger upp tidigare och tidigare, och så gjorde den det i dag också. Jag lyssnade på den lokala väderrapporten som  bland annat berättade om tilltagande västlig vind senare under dagen. Då selade jag på Koljo som var så hjälpsam med selen, att han nästan trädde på sig den själv. Det hade kommit några cm snö dagen innan, så det gick bra att ta sig ut på sjön. När jag lagat till sele och koppel blev det fullt ös på en gång. En flock rådjur blev störda i frukosten och gav sig iväg ut mot udden. Jag fick bromsa Koljo, så att de skulle hinna undan, men det gick bra. Av och till gick det sedan bra fast jag blivit bortskämd med hårda spår. Den här bilden tog jag vid ett parti där det var så vackert i solljuset.

Som utlovats, så tilltog västvinden, och jag fick en extra skjuts på spåret. Min bästis var väl inte så heltaggad, men vi tog oss fram, och emellanåt fick han ett ryck att öka farten. På alla ställen som Smörhalvan gjort eldplatser minns jag hans ord, och så här i efterhand tror jag att han visste att han bar på en fiende i sin kropp. Han sade alltid, att nu har jag gjort några minnen efter mig. Då tyckte jag det lät hemskt och protesterade, att även vi skulle använda dessa genom de kommande åren. Så blev det ju inte som ni vet. Nu gör dessa minnen så ont i mig, och så många gånger stannar mina tankar i ett "Varför".

Så kom vi då fram till Dammudden, och vinden hade friskat i ordentligt så snön yrde här och där. 

Den stora eldplatsen har börjat bli flitigare använd, och det är roligtatt se.

När vi rundade udden och begav oss mot spåret genom skogen, och då gick det betydligt bättre. Vinden upphörde nästan, och spåret såg väldigt fint ut.

Även närmare älvens utlopp satt vi och eldade på en plats där det var lugnt och mysigt. Solen lyste på samma sätt då som den gjorde nu. Jag försöker att ta mig igenom alla minnen som gör ont, och ibland går det bra och andra gånger inte alls.

Nåväl, spåret hem bestod som vanligt av otaliga trebenslyft och obduceringstillfällen. Det vore intressant att ha samma väderkorn i min näsa som Koljo har, men då bara några minuter. Tror inte jag skulle klara av alla dofter. Ibland glömmer han att jag är med bakom honom. Han drar iväg snabbt några meter för att plötsligt stanna vid ett träd eller något annat spännande ställe. Då  gäller det att hålla sparken på rätt köl.

Nåja, hem kom vi, utan problem.