Nattens minusgrader bäddade för en tolktur, så vi gav oss iväg till Dammudden. På väg dit blev Koljo skarpt intresserad då vi hunnit en bit på väg. En flock koprpar och kråkor kom flygande från skogen. Det fick mig att undra vilket djur som fallit offer för något annat rovdjur.

Framme vid udden skulle fiskarna få vara i fred utan frestande maskar från mitt pimpelspö. Jag hade bestämt att vi skulle ha en mysardag vid eldplatsen, och så blev det. Den här vyn låg öde framför mina blickar.

Ett par skotrar passerade oss på väg någon annanstans, men i övrigt var det lugnt. Jag gjorde upp en liten eld, men inte för att jag behövde det, utan för att det knastrar så härligt när eldens lågor bearbetar veden.

I vanlig ordning, så hade jag med mig bitar av renskinn, och Koljo fick sitt, men den nobbade han.

I det här trädet och även i de andra har våra hundar varit fastbundna i generationer, så minnen svepte naturligtvis över mig. Ett ögonblick förstärktes stämningen, då den ensamma svanen flög förbi oss, och jag tänkte, att den förblir också ensam. 

Efter ett tag då jag flyttat renskinnet närmare min sittplats - då dög det åt Koljo, och han "rävsov" några minuter.

Han brydde sig inte nämnvärt över ett ben som jag tagit med åt honom, medan jag själv drack thé och fikade. Två lavskrikor kom för att se om det fanns något ätbart för dem, och de flög närmare och närmare, och min kompis blev en aning irriterad över det besöket, så han flyttade på sig till en plats i ljungen.

Efter nästan fyra timmar for vi hem igen, och spåret höll bra. Det gick lätt, och vi gjorde ett litet stopp för möte med gårdagens hjälpare. Koljo kikade mot skogen därifrån korparna kommit flygande, men nu fanns där ingenting. Jag kände mig nöjd, och såg att Koljo var ivrig att återse sina domäner.