Den diamantglittrande morgonen inbjöd till en tolktur, så vi gav oss iväg. I början av vår tur stod några renar och tittade på vår avfärd, som gick med en otrolig fart. Mitt mål var i dag tänkt att bli Dammuddens eldplats igen, och sedan vända om hem. Det glömde jag snabbt då vi kom fram, så vi fortsatte efter att vi passerat "vår eldplats". Vi vände då vi kom fram till den sista rastplatsen som Smörhalvan gjorde. Den hade nästan töat fram helt, men så var den placerad ute på en liten udde. Jag hade tänkt åka tillbaka till Dammudden, men Koljo ville annat. Han valde att springa in mot stranden mer åt höger sida, och jag lät honom få sin vilja fram. Nu har våren gjort entré - det såg vi vid älvens utlopp.

Solen, och den klarblå himlen förde oss vidare genom björkpassagen.

Några änder blev skrämda av sparkens skrapande mot spåret, så de lyfte snabbt och for iväg. vi fortsatte, och var tvungna att vika av inåt skogen för att ta oss vidare. Sedan vände vi höger igen och for in på det andra hundspåret ner mot älven. En ripa flög skratande upp en bit framför oss, och Koljo ökade farten tills en doft nådde hans nos, så han saktade ner farten. Som tur var! Det gick nästan onödigt fort! Där ligger älven!

Det var så vilsamt vackert, så det nästan gjorde ont att bara titta. Mer ont gjorde det, då jag längre bort efter spåret upptäckte att de blå snitselbanden var kvar här och där. Det var ju dem som Smörhalvan började sätta dit för sex år sedan.

Vi for längre och längre in i skogen, och eftersom det var skare, så kunde jag åka lite hur som helst. Hela tiden såg jag en skymt av snitselbanden som berättade om svunna tider. Till slut så sökte vi oss tillbaka till spåret, för att vända om ner mot älven igen.

Vi pausade då och då, och vid ett tillfälle skulle jag ta fram hundgodis, som jag hade i fickan. De var borta, och hade nog fallit ut då jag tog fram någon bajspåse, Du som eventuellt hittar påsen, så varsågod och ge den till din hund. Det var ju inte så många, så dem bjuder jag och Koljo på.

Vi njöt verkligen av det fina vädret, och speciellt mycket eftersom lokalvädret pratat om snöslask i morgon. Det kanske var den sista turen för säsongen, men jag hoppas ändå, att vi kan få fler.

Längre framåt i älven såg vi några av änderna som kommit tillbaka, men ju närmare vi kom, så flydde de sin kos.

Tolkspåret går där till höger invid skogskanten nära älven. En underbar tur att köra.

Fast jag har kört denna väg i flera år kan jag inte låta bli att tilltalas av naturens skönhet. När vi efter några andra vändor genom skogen, kom vi tillbaka till älvens utlopp igen, och jag tycker att det öppna partiet har vidgats mer sedan vi åkte in i björkpassagen.

Då var vi framme vid mitt förutbestämda mål, Dammudden. Koljo hoppade upp på en bänk för en snabb posering.

Vi stannade inte där så länge, eftersom jag hade tappat hans godis och en bit torkat grisöra, som han också skulle få. Det låg kvar hemma upptäckte jag sedan.

Min kompis såg ut att dra hemåt, så då gjorde vi det, men först ännu en sväng tillbaka till den gamla eldplatsen för att se om godispåsen ramlat ut där, men nej. Så hemfärden gick i något lugnare fart. Närmare byn upptäckte han renarna igen, som hade flyttat sig på andra sidan udden, men de medverkade till ökad fart ändå. Det har nog trots att allt såg så lätt ut, ändå gått tungt för honom. Två bajspåsar fick vi med oss hem. Det är min policy, om någon undrar, det att ta upp efter Koljos trängande behov. Sista bilden i dag tog jag mot brospannet över 45:an. Strömfåran börjar äta sig framåt, så snart är vår utfart stängd. Men den underbara dagen i dag glömmer jag inte och GPS:n visade att vi varit i farten i 14,32km.