Det blev en tidig (som många benämner kl.7.30) morgontur med en dragvillig Koljo. Först en tur genom skogen, och jag njöt av det fina spåret. ( Tack Tobbe! ) De små svarta plupparna är hänglav, och någon kotte, som blåst ner från träden. Renarna lämnar en del visitkort efter sig, men i dag såg vi inte till en enda ren.

Farten var en lätt Huskytrav med ett och annat obduceringsstopp, och det fick han gärna göra, eftersom vi inte hade någon tid att passa. Jag hade nästan slappnat av för mycket, för på ett ställe satte Koljo igång raketmotorn. Det gick väldigt fort några hundra meter innan han stannade. Varför detta ryck uppstod har jag ingen aning om. Jag såg inget djur framför oss heller, och han är dålig på att berätta. Roligt var det i alla fall, och jag tyckte att vi flög fram. Det var bara att hålla fast sig.

Nåväl, så kom vi då till älvens utlopp, och mer öppet vatten hade bildats sedan vi åkte där senast. Nu såg det ut så här.

Jag blev fascinerad av alla spår på isen, och vände kameran lite mer åt höger. 

Koljo ville vidare, och vi stannade till en stund vid Dammudden, där han fick lite godis. Nu blir det det nog dags för pimpelsugna bybor och andra att komma dit. Bänkarna vid eldplatsen har tittat fram, med hjälp av någon fikafixare, som skyfflat undan en del snö.

Där kunde jag inte stanna någon längre stund, eftersom Koljo skulle vidare. Står man still några minuter för länge, enligt hans tycke, så börjar han att gnälla och gör sig startberedd. Så det var bara att ge sig iväg. Solen värmde gott och västvinden gjorde ingen större skada i dag. Det var inte heller någon drivsnö på det fina spåret, eftersom det varit plusgrader några dagar.

Under sommarhalvåret har jag hållit på att träna Koljo med att gå till höger eller vänster, och det fungerar alldeles utmärkt då det inte är bara ett spår som vi skulle kunna köra på. Jag säger till eempel "vänster" då vi kommer till någon korsning, och Koljo lyder genast. Det är väldigt bra, och det fortsätter jag med året om, då vi är ute.

Hemfärden gick i sakta mak, som det brukar göra - tills vi närmade oss byn. Då kom några rådjur rusande ut på spåret framför oss, och då fick Koljo en nytändning. Han fortsatte springa, även fast de styrde kosan ut på sjön, men ibland stannade han till och kollade var de var.

Dagen gav oss ett par fina timmar på "vår Coronasäkra planet".