Morgonkylan gav mig ett uns av besvikelse. -17 grader fick mig att ställa in tolkturen som jag tänkt mig. Istället blev det att föra undan den minimala snön som kommit. Efter lunch hade temperaturen stigit till bara åtta minus, och då gav vi oss iväg på sjöspåret den här gången. Koljo hade verkligen något att titta på i dag. Först fick vi se en av byborna på skidor längre fram, och då måste ju min dragare skynda sig närmare för att se vem det var. Det gick inte lika lätt att tolka den här gången eftersom centimetrarna av snö bromsat hastigheten, men fram kom vi.

Längre bort kom en annan av byborna med medföljande barn på skotern, och detta måste Koljo också se på. I nästa stund var de glömda på grund av tre renar, som stod längre bort på tolkspåret. De tycktes ha det bekvämt där och ville knappt flyyta på sig. Koljo blev heltaggad och jag "skällde", så att de rörde sig framåt en bit innan de hoppade utåt sjön. Vi fortsatte fram till Dammudden där vi stannade en stund och njöt av solljuset. Den nyfallna snön som kommit under natten, fick mig att glädjas åt de vackra diamanternas hav runtom oss. Då steg minnet upp till en annan färd, som jag säkert skrivit om i något inlägg för länge sedan. Smörhalvan hade gjort ett fint spår genom ett annat skogsparti då träden stod i givakt där vi åkte fram. Två andra, Vittra och Morra, som är änglahundar nu drog mig vidare ut på en annan sjö. Vädret var som i dag; strålande sol över silverglittrande vidder och en ytterst svag vind som inte störde oss nämnvärt. Då önskade jag att jag kunde stanna tiden, och förbli i den euforiska stämning som inföll sig just där vid det tillfället. I dag hade jag samma känsla, och Koljo och jag stannade till här och där på hemfärden och vi var bara där i vår planet långt från Coronan. Ännu en gång, så for min tanke till Smörhalvan: Varför, varför reste du din väg?

När vi om närmare det ställe där renarna var, så hade de blivit fem stycken, men nu låg de och solade de också, utom räckhåll för tolkspåret med en lika taggad Koljo, som på färden tidigare. Till slut reste de sig, och undrade säkert vad vi var för några.

Den sista biten av turen gick i lugn takt tills Koljo uppmärksammade några rådjur, som tänkt sig till det dukade supébordet, men ändrade sig kvickt då vi kom, med resultatet, att de vände om tillbaka till udden, deras fristad.

Tillbaka på startplatsen fick vi se att Lucifer satt i backen och liksom väntade på oss. Han flög upp till sitt matställe, och vi var hemma.

Efter middag och disk, satte jag mig för att se på kommande väder. Koljo var måttligt intresserad, och efter ett tag somnade han.