I dag var det bra läge för en tolktur, och då valde jag väg 45. Jag förstod att trafiken inte skulle var så intensiv som i vanliga fall, eftersom det visades en hel del sport på TV Tyvärr så klädde jag på mig alltför mycket, och det berodde på att jag tittade för mycket på träden som böjde sig för vinden innan jag for iväg. Jag hade klarat mig med en tröja under jackan, och inte tre, som jag satt på mig..

Nåja, vädret var på min sida med bra glid under sparkmedarna, strålande sol med vinden i ryggen. Koljo såg ut att vara glad över att han fick sträcka ut ordentligt, och när vi kom fram till korsningen vid Grusspårsvägen vände vi om. Min dragare var beredd att dra vidare, men jag tänkte att vi skulle ju hem också, så jag vände ekipaget under protester.

Rubriken då, undrar ni? Ja, det var en fråga på "Ring så spelar vi" om just den låten, och på vår färd kom några strofer i mitt minne: Ja, allt är borta och det är bara så - ändå så vill jag nog inte förstå"... Medan vi for fram så tittade jag då och då åt sidorna längs med vägen, och då kom minnena farande, som de ofta gör. Där brukade jag och Smörhalvan köra med skotrarna, och däråt for vi då vi skulle leta efter något ställe där han skulle hugga ved för den nästkommande vintern. Där följde vi skoterleden, och där uppe på den kullen brukade vi göra upp en eld och sitta och mysa. Nu händer detta aldrig mer, och platserna har förändrats genom alla avverkningar av skogen - och ändå så vill jag nog inte förstå! Det gör ont i mig att både se, det jag kan se, och minnas hur det var en gång.

Jag undrar om ni, som läser detta, vet hur lyckliga ni är då ni har en partner vid er sida, och återknyter till de ord jag sade tidigare i veckan då en vän var på besök. Det är beröringen som jag saknar mest. Ingen att ta på, ingen att smeka och ingen som smeker mig tillbaka och ger mig kramar som värmer in i själen....