Dags igen för vidare snöskottning. Jag hade aldrig klarat att bo här, om jag inte haft en ängel som kommer med traktor. Så många gånger har jag muttrat och pratat med Smörhalvan som inte finns i min fysiska närhet, och lika många gånger har jag frågat detta; varför gick du din väg?. Förmodligen lyssnar han på något vis, eftersom radion spelade upp vår favoritlåt, då jag skulle gå ut till snöröjningen andra gången: You raise me up - den sjöng fina Erika på Smörhalvans begravning, och återigen gjorde det så ont att minnas. Nu är jag ensam med snön och allt annat då inte barn och barnbarn är här för att bistå mig med ett och annat.

I dag för ett år sedan var det dags för begravningen av min lillebror och hans moster - smärtsamma minnen som gräver och gräver och tankarna mumlar sina varför...

Sorg och glädje vandrar tillsammans sägs det, och nu har jag i alla fall en sak att glädjas över. En av mina foton pryder Hemmets Journals almanacka under februari månad, och det känns speciellt roligt med motivet, eftersom det strax är vintermarknad i Jokkmokk. Så här ser bilden ut.