Jag har ägnat mig åt att gå igenom gamla fotoalbum, och det är så sant att i ett fotoalbum där står tiden stilla. Bilden ovan finns inte som en papperskopia, men så här kan man ändå se den digitalt. Den är från 2014, och som ni ser så åker Svansen med sin husse, då vi skulle ut på en pimpeltur på Tårrajaursjön. 

När jag har bläddrat bland fotona har tårar flödat som vanligt då det handlar om Smörhalvan, och det är nästan ofattbart att jag nu har bott i denna by i 30 år! Hur länge jag blir kvar här har jag ingen aning om i nuläget, men jag har inga planer på att flytta härifrån, trots att jag är ensam numera.

Skog, lågfjäll och vatten - allt finns här i naturväg som jag ser det. Människorna är trevliga och flera tog mig till sitt hjärta då jag kom hit. Visst finns det undantag - det är sant, men alla kan ju inte tycka om alla. Så är det bara.

I mina album har jag sett många av dem som gått över regnbågsbron under årens lopp, släktingar, vänner samt förärldrar och svärföräldrar, och  värst var det förstås då Smörhalvan gick, och efter honom, hans lilla Kito. Bilderna på alla andra hundar och katter gör också ont i mitt hjärta, och saknaden och sorgen efter alla som jag fått ta avsked av, griper tag i mig och nästan sliter hjärtat ur min kropp. På mina bilder så lever de och då står tiden stilla, som jag skrev i början. 

Ibland vill jag gå ut och bara gallskrika ut min smärta och försöka att jaga bort sorgens demoner...

Barn och barnbarn har växt upp och flyttat till andra orter, men på bilderna är de ändå så nära mig. Jag kan se på dem, minnas de fototillfällen som gjorde att jag lyfte min kamera och tog dessa kort. En strof som jag hört någon gång någonstans ifrån kom för mig: "Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans."

Egentligen trivs jag bra då jag är ensam. Det finns så mycket jag har att syssla med, så om jag kunde vara vaken flera dygn i sträck, så skulle jag inte hinna med det jag vill göra. Några vänner tycker jag är konstig som säger att jag trivs ensam, och visst har jag önskat att Smörhalvan skulle vara här fysiskt, men när det inte är så, så har jag inget val.

Jag är ändå tacksam över de hittills gångna åren, och tack alla ni Tårrajaurbor för er omtanke.