För ett år sedan fick vi kärt besök av Gullhöna med familj, och det var så klart för att min älskade Smörhalva fyllde 60 år den 3 mars fast vi började firandet redan den andra.. Jag hade inte den minsta aning om att jag ett år senare skulle vara utan honom. Barnbarnet Isak, som på bilden vadar i snön till båten har mist sin morfar och besöken här blir aldrig som då. Han fick följa med då morfar skulle hämta posten, och det var så viktigt och roligt så han kände sig nog mycket betydelsefull. På bilden kommer han och morfar med posten.

I år hade nog Isak försvunnit helt i snön, och av den stora båten syns knappast någonting annat än en röd kant - relingen. Nästa bild är från sjösidan och stängerna som syns brukade vi hänga näten på.

Dagen efter kom Gullfia med sitt gäng och sonen var på snabbvisit då han fått avlösning i Räddningstjänsten. Allt var så trevligt, och barnbarnen lekte med hundarna och klättrade i snön. Här är det tillfällig paus i lekandet...

Den 4 mars var en lördag och då hade vi öppet hus för att fira Smörhalvan. Vänner och grannar kom och for, men några som han trodde skulle komma - de hade annat för sig. I år visar 4 mars att det är åtta månader sedan min älskade gick över regnbågsbron. Det kändes så konstigt då jag i dag besökte hans grav, overkligt att läsa hans namn, han som nästan nyss var frisk och stark. Här hemma har jag också satt nya batterier i gravlyktan som står som ett minne av honom. Även hans kära lilla Kito har också fått ett ljus.

När jag tänker tillbaka, så var det inte bara kärleken och passionen som band oss samman. Det var även vår fasta vänskap. Vi var varandras bästa vänner och repekterade varandras åsikter om meningarna ibland var delade, fast det var de sällan. När vi jobbade tillsammans gick allt så bra också. Det kunde vara fotografering, bilreparationer, vedhantering, snöskottning, gräsklippning, tapetsering, nätläggning, älgjakt och andra aktiviteter i skog och mark, ja allt vi hade för oss. Samarbete var ett ord som stämde bra för oss, och nu har jag ingen så nära mig som jag kan samtala med om allt möjligt och omöjligt. Ingen att bolla problem med. Ännu så kommer tankarna ibland, att "det måste jag berätta", eller "undrar vad han säger om det och det". Det hjälper inte alls fast jag vet att han hör mig. Det är den fysiska kontakten som jag saknar så mycket, och ännu värre blir det då orden "aldrig mer" dyker upp. Smärtan river i mitt inre, och tårarna sprutar okontrollerat. Svansen tassar oroligt omkring och vill vara nära mig. Nog ser han att jag är ledsen.

Avslutar med en bild på syskonskaran som förgyllde Smörhalvans födelsedag. De två yngsta följde med honom då han hämtade dagstidningen. Den brukade avlämnas på ett annat ställe än posten, så den gången fick också de vara viktiga och vara sällskap åt sin morfar..

Den tredje är vårt Hjärtegryn, hon som mest var här hos oss av alla barnbarnen...

Var rädda om varandra, säger jag igen. Ni vet inte hur det ser ut i morgon eller om ett år...