Igår kändes allt så bra då vi fick träffa cancerläkaren på Sunderby sjukhus. Ja, ni läste väl förra blogginlägget, så ni hänger med i mina tankar. Den läkaren var synnerligen effektiv, eftersom Smörhalvan ska påbörja cellgiftsbehandlingen redan på torsdag den 6 juli. Det meddelades från Gällivare där behandlingen ska ske.

Dagen började bra och Smörhalvan fick sin medicin, och jag laddade tvättmaskinen, hängde ut tvätt som torkade snabbt. Då kände jag mig som om jag var på väg uppför de höga bergen. Sedan åkte jag på en diverse-måste-göra-runda i Jokkmokk. En lampa började lysa på instrumentbrädan, och den talar om att det behövs bromsolja. har aldrig gjort det själv, men efter mycket letande, så dök en ängel upp vid OK-macken och fyllde på olja till mig. Så nu vet jag hur man gör. På Coop träffade jag flera änglar. En sade att jag skulle få hjälp med veden - Det går fort med en vedmaskin, sade han - och jag höll på att brista ut i gråt av dessa ord. Numera behövs det inte så mycket förrän tårarna flödar över. Oron för Smörhalvan, samt alla vänliga människor bidrar till tåreflödet.

Jag var också apoteket och lämnade igen medicin som Smörhalvan inte skulle ha, och det är då ett stort slöseri med läkemedel. Varför får man inte mindre förpackningar från början, och kan komplettera med mer om det behövs? Nu var det nästan 1000 kronors värde i det återlämnade, och var hamnar obrutna förpackningar? Smörhalvan fick ju en ganska stor låda, som hade flera mindre inuti, och vi hann ju bara med att öppna en av dem!

Hoppas den nya medicinen fungerar bättre, men det är ännu för tidigt att säga något om det.

Då jag kom hem ville Smörhalvan att jag skulle kontakta Hälsocentralen och höra om han fick åka dit för ny tankning av näringsdepåerna, och det gick bra. Här blev det att dyka ner i öppna hav, men nu ska vi upp till ytan igen och fortsätta klättringen mot bergen. Jag sade till honom, att jag älskat honom i nöd och lust under 29 år, och det tänker jag fortsätta med några år till, men just nu handlar det mest om nöd. Störst av allt är dock kärleken.

Smörhalvan ville ha syrgas, som hjälp för andningen, och det blev bättre. Fortfarande har han svårt att tala, men min förhoppning är att munsvampsmedicinen ska börja verka fortare nu då han påbörjat intaget av denna. Så ni som tänker besöka honom - ni får vara beredda på att han inte kan säga mer än kanske något ord. Fina Leila tog emot oss även denna gång, och det är en människa som säkert är född till sjuksköterska. Till och med hennes händer ser mjuka och lena ut då hon handskas med en patient - i detta fall Smörhalvan.

Nu ska jag försöka se om John Blund vill ta in mig under sitt paraply, och ni som läser detta har fått exempel på höga berg och djupa hav.

Ännu en bild från vägen till höga bergen igår...

Sedan den 7 juni, så har jag funderat på var alla änglar håller hus. När min käre Smörhalva blev sjuk i cancer så bad jag till alla änglar att de skulle hjälpa honom. Det har gått trögt, och den ena efter den andra komplikationen har tillstött, och mitt eget hjärta har gått på högvarv för att orka med allt, och var är änglarna tänkte jag. Det är nog så, att det är många, många som behöver hjälp, och ibland tar himmelens änglar vanliga människors gestalter.

Så igår sände de först hit sju vita duvor som jag satt och pratade med på morgonen. Jag skulle ju till apoteket och hämta nya sprutor, och sedan skulle Smörhalvan få en läckande slang justerad. Underbara och empatifylld ängeln Leila hjälpte oss med varsamma händer där. Vid hemkomsten fick vi ett telefonsamtal av en ängel, som sade att vi kunde ta det lugnt med det kommande vedlasset. Han och en annan ängel skulle fixa det, så det blev kapat och kluvet. En stund senare ringde en annan ängel, som sade att jag fick hämta något som jag säkert behövde, så på eftermiddagen gjorde jag det. Vad det var vill jag inte berätta nu - något måste jag få ha hemligt. Det är min glädje. Ängelvännen Rolle ringde också, och sade att jag kunde komma och lämna Koljo och Kito hos honom nästkommande ödesdag, vilket jag tacksamt accepterade.

I dag kom så den dagen som vi både längtat och oroat oss för - besöket på Sunderbyns sjukhus. Vid entrén möttes vi upp av döttrarna Gullfia och Gullhöna som medförde en rullstol. Den senare jobbar ju på sjukhuset där, men har just nu semester, och hon visste ju precis vart vi skulle gå. Rullstolen var bra. Smörhalvan hade inte orkat gå genom långa korridorer. Vi kom till en mycket professionell cancerläkare, som vi fick omedelbart förtroende för. Han berättade hur läget var just då, men sedan blev det ny provtagning. Provsvaren var förhållandevis bra trots att han har cancern som ställer till allt möjligt. Det senaste är att min käre fått en svampinfektion i munnen och svalget, så nu fick han medicin för det, samt cortison, så han piggar på sig fortare och återfår matlusten. Jag får påpeka, att han har väldigt svårt att prata nu, men vi meddelar er som vill ringa till honom, när det går bra igen. Vidare så har han ingen gulsot, så behandlingen med cellgifter kommer att börja ganska så snart i Gällivare. Nu ska han få en omgång varannan vecka till att börja med, och då får vi se hur det ser ut att fungera och hur hans kropp reagerar.

Vi skulle också besöka vår Dietist, och hon var lika trevlig "live"  som hon lät i telefonen. Där fick vi med oss några olika näringsdrycker som Smörhalvan nu ska prova att dricka under helgen, så skulle hon ringa någon dag i nästa vecka, för att höra om det går bra.

Det blev besök på apoteket för medicinhämtning, och där var det också supertrevlig och hjälpsam personal. Hela sjukhuset tycks vara fyllt av änglar! Ni är fantastiska, och jag blir så rörd av alla empatiska bemötanden.

Vi känner oss betydligt gladare nu, och Smörhalvan tackar er alla ännu en gång för alla önskningar om gott tillfrisknande, för alla böner, blommor och alla presenter som kommit oss tillhanda. Ni är ju änglar - det är bara jag som inte insett det förut, var och en på sitt sätt. I höstas hade jag ju flera änglakontakter, så ni har inte övergivit oss. Nu rinner tårarna från mina ögon, då jag tänker på er och de varma tankar ni sänder.

Jag avslutar med en bild då vi satt i taxiväntrummet i Sunderbyn. Ni ser en glad trio med hopp om snar ljusare framtid, och det är förstås den fjärde, jag, lika glad, som höll i kameran...

Jag ser fram emot besöket av Gullfia med familj i helgen. Avlastning är alltid bra, och jag behöver nog det efter denna jobbiga månad.

Så kom han då hem igår kväll - Smörhalvan, mannen i mitt liv. Sjuktaxin som skulle skjutsa honom, blev försenad, och jag förstår att det var någon som hejdade den. Röntgenplåtarna sändes ju via teknikens under till Sunderby sjukhus, där de upptäckte att han har en propp i ena lungan, så han fick ner på akutmottagningen igen. Det är därför hans ork totalt har säckat ihop, men nu fick han en spruta och fick åka hem igen. I dag ska jag hämta fler sprutor åt honom då apoteket öppnar. Innan jag fick veta hur allt skulle gå, så virvlade tankarna helt kaotiskt i mitt huvud, men eftersom jag litar helt på försynen, så hade jag en aning om att det skulle gå bra. Om taxin hade kommit i rätt tid, så hade den fått vända när telefonbeskedet kom...

Min rubrik låter konstig när det nu är förmiddag i skrivande stund, men vi sov alla mycket gott, så natten var verkligen god.

Kära släktingar och vänner. Till er vill jag säga, att jag ser att ni ringer, men ibland hinner jag inte, och ibland kan jag inte svara just då. När jag far till och från Jokkmokk är det ju vägarbeten här och dä, så man måste ta det försiktigt med att ratta mellan alla  märken som sätts upp, och då svarar jag inte när det ringer. Om jag däremot är i närheten av en parkering, så kan det hända att jag svänger in och stannar. Vägarbete eller inte - jag pratar inte i telefonen då jag kör bil.

Nå - hur mår du eller hur är det? Det är frågor som dagligen når mig, och det är självklart att jag inte mår bra. Tankarna bara snurrar hit och dit, och jag har, förutom dem och också funderingar hur jag ska klara av allt fysiskt som ska göras. Jag hoppas att Smörhalvan orkar dra igång röjsågen åt mig, för det behövs att få bort en hel del långt gräs och annat växande. Jag vet ju hur man gör då man röjer - har haft en god lärare, och på vår egen gård, så kan ingen opponera sig mot mitt hanterande av röjsågen - fast det går inte så fort, men det får ta sin tid.

I midsommarhelgen har ju Smörhalvan varit stationerad i Jokkmokk, på Hälsocentralen, där de har en mycket fin personal som är värd all heder. Jag har ju varit dit varje dag, och igår tyckte jag faktiskt att Smörhalvan såg piggare ut. Talet var också klarare, och vi pratade en hel del. Det jag tryckte på, var - och är, att han ska komma tillbaka till oss. Nu är det bara en väg som gäller och det är vägen uppåt. Han håller med i mitt resonemang, och säger att han är så djupt nere som man kan komma, och då är min väg den rätta - UPPÅT!

Vi har så fin kontakt med all sjukvårdspersonal på alla enheter, och det är verkligen glädjande. Nu får vi inrikta oss på besöket i Sunderbyn senare i veckan och få all information vi vill ha.

Jag vill poängtera, att dessa mina skriverier om Smörhalvans cancer, och vad den för med sig, är delvis en sorts terapi åt mig själv, och dels kanske någon som är i min situation känner igen sig, och inser att det är fler som har samma bekymmer. Vi är inte ensamma. Det jag lagt märke till, är att jag nu inte bryr mig så mycket om vad som händer, och vad folk säger, utan alla mina tankar och känslor fokuseras kring detta - bli frisk min älskade Smörhalva! Utan dig blir jag inte ens halv - behöver dig för att fungera.

Snart kommer han hem efter besöket på sjukhuset i Gällivare. Där har han fått en venpump insatt samt varit och gjort ännu en skiktröntgen.

i dag har jag försökt att få tankarna att ta andra banor. Jag tog med mig barnbarnet Hjärtegrynets farmor, och vi åkte ner till Handelsträdgårdens rea, där vi köpte plantor. Det var en liten utflykt i regnet, och vi träffade flera bekanta, men så fort jag släppt av mitt ressällskap, så drog tankarna tillbaka till de smärtsamma spåren i mitt hjärta.

I förmiddags då jag skrev mitt första inlägg för dagen, så såg allt ljust ut. Smörhalvan hade sovit hela natten, och hundarna var nöjda efter olika episoder, så även jag. När klockan blev 9.30 undrade jag hur länge Svansen och husse, som hade somnat om, skulle sova. De vaknade tvärt båda två, och Smörhalvan (som jag benämner husse beroende på situationen) gick på toa. När jag då såg honom blev jag nästan chockad. Han såg så mager ut bakifrån, och erkände själv, att han häpnat över sitt eget utseende. Detta till följd av ofrivillig diet - han får inte ner den mängd mat han vill ha, och hade ätit förut. Tisdagens korvskivor och pasta hjälpte inte mycket då dieten fortsatte.

Jag bestämde raskt att han måste till läkare och få dropp innan han alldeles tynar bort. Han instämde och jag började ringa, och hamnade : Du har plats nr 14 i kön! Gissa om jag blev frustrerad, men så småningom kom jag fram, och kunde ringa till rätt Hälsocentral. Väl framme där blev han inlagd med en droppflaska som ska ge honom nya krafter, och kanske få honom att äta lite mer. Han kommer att få stanna där resten av midsommarhelgen. Personalen där är supertrevliga, så jag känner mig nöjd, då han är i tryggt förvar.

Glädjen och sorgen - de vandra tillsammans, och det stämde mycket väl i dag, då denna afton började så bra, men jag vet också att efter regn kommer sol....som den gör här på min bild av Tårrajaursjön..

Igår var det en ganska vanlig dag, som den nu kan vara i vår situation. Hela dagen gick åt att pyssla med det ena och det andra som finns att göra i ett hushåll, och så gjorde jag i ordning mat för frysen till några kommande middagar då Gullhönan med familj kommer hem.

Vi var till Jokkmokk och handlade tillsammans, och det beror mycket på, att jag ville ha hem några säckar med hundmat. Trots att Smörhalvan är angripen av cancern, så orkar han ännu lyfta säckar i kundvagnen och därifrån till bilen samt sluttransport till matkällaren då vi kommit hem. Vi hann också med att göra en snabbvisit hos Hjärtegrynets farmor, och hon fick en efterlängtad limpa. Sådana gillar hon, och säger att de är så bra, då de inte har hårda kanter som köpebröden.

När vi kom hem, blev middagen rätt så sporadisk med hälsosam, proteinrik mat till Smörhalvan, medan jag kände mig skuldmedveten över att kunna äta sådant som han inte längre kan. Jag hoppas innerligt att han en dag ska kunna göra det, då medicineringen sätter fart och tar bort de sjuka delarna ur hans kropp.

Igår var också den dag då inga tårar föll från mina ögon, trots att jag kände mig ledsen emellanåt, men på eftermiddagen kände jag mig så trött, som om jag vakat i flera månader. John Blund envisades med att påstå att jag skulle lägga mig. Smörhalvan såg också att jag var helt slut, så han sade också att jag skulle välja sängen. Han skulle ta ut hundarna för en snabbrastning innan han också somnade. Jag stängde av min telefon och gick med en tidning till sängen redan efter kl.19.30, men jag upptäckte nu på morgonen att jag inte hade fattat vad jag läste.

I dag lyser solen, och säger att dagen nog blir fin. Jag har laddat tvättmaskinen eftersom vädret vid det här laget utlovar bra torkmöjligheter. När jag då slog igång telefonen hade jag ett tiotal meddelanden från folk som sökt mig igår. Jag får se om jag orkar med att ringa upp dem senare.

Hundarna har fått gå ut på sin vanliga morgontur, och sedan fick de frukost som de nobbade på grund av några ben som de lämnat tidigare.

Koljo gnagde en stund på sitt, men sedan ville han ut igen, och propsade på att nu vill jag verkligen ut! Då vi kom ut på bron blev det attackläge. En ekorre satt på gården, och hade jag inte hållit i kopplet så hade den fått riktigt bråttom. Nu tog den bara några snabba skutt till den närmaste rönnen. Koljo drog vidare mot hundgården, och där - där! Där satt det en ekorre till, och på kojtaket till råga på allt! Jag trodde att Koljo hade tänkt gå igenom nätet. Så fräckt att sitta där - och på min koja! tänkte han nog, men den här gången hann den undan till tallen bredvid, och där satt den och tjick-tjackade medan svansen svängde protesterande. Koljo nöjde sig med att titta förnärmat på inkräktaren, men sedan lade han sig demonstrativt på kojans tak. Dessa episoder gör att jag för några ögonblick glömmer allt annat.

Kito skulle också ut, så nu är det två "korrbevakare" på plats, fast det är nog roligare att busa med den som man kommer åt. Svansen stannar inne och värmer husses rygg i sängen, så där kan de ligga hur länge de vill.

Med risk för att vara tjatig, så frågade jag Smörhalvan hur natten varit, och han sade att det var riktigt bra. Sådana gånger känns det bra för mig också, och orons täcke kastadess iväg just då. Det var förresten väldigt trångt då jag vaknade kl.5.45, så även jag hade sovit bra. Koljo låg med huvudet på mina fötter, Kito mellan mig och Smörhalvan medan Svansen parkerat sig längre ned i sängen.

Så är det midsommarafton, och då kan det vara bra att öppna pärlskrinet med minnets pärlhalsband, och då går tankarna till förra årets fina afton då vi var till Porjus på kvällen som senare gled över till natt. Ha en trevlig midsommar ni alla som läser detta - det önskar jag er med en bild över Porjusselet.

Vaknade upp till ännu en tung dag. Det är tur, att vi har flera hundar i huset. De måste ju ut, de måste ha mat, vatten fyllas på och avföringen plockas upp. Allt tar sina minuter och timmar, och alla dessa göromål är bra som ger mig en stund av glömska. Då tårarna rann ohjedat i dag kom Svansen och satte sig invid mig. Han lade en tass i mitt knä, och i hans ögon såg jag hans tankar: Jag finns här, matte. Han krumbuktade sig och talade ordlöst till mig. Vi klarar oss inte utan husse, men händer det värsta så måste vi försöka gå vidare.

Det är svårt att ta till sig allt som ska göras utan Smörhalvans hjälp, men kommer tid kommer råd. Jag kan bara nämna några exempel: Kan inte starta motorsågen, båtmotorn, sjösätta båten, starta gräsklipparen och snöslungan, och så allt smått inomhus som bara måste göras.

Jag började tänka och minnas. På mitt pärlband finns många ljusa stunder, och alla älgjakter steg fram. En gång började vi märka ut en stig på jaktområdet en eftermiddag. Vi höll på ganska länge eftersom vi också pausade vid en eld och myste. Mörkret föll, men vi fortsatte i ficklampans sken. När vi kom ner till bilen, enades vi om, att vi är nog inte riktigt kloka någon av oss, som istället för att fortsätta måla dagen därpå, så höll vi på i mörkret!

I år får jaktlaget försöka skjuta älgarna på torra land, eftersom vi inte är med, och följaktligen kan jag inte simma ut efter någon som kastat sig i sjön.

En annan pärla som jag har är, då vi åkte ut på en skogsväg och fick se en björhona med tre ungar. Jag skulle ta en bild, men skakade av hänförelse, så bilden blev suddig. Då fanns inte digitalkaerorna och inte den tekniken, men i mitt minne är synen kristallklar. Den kraftiga honan, med sin glänsande päls, och de tre lurviga små liven, som var mer nyfikna på bilen. Honan fräste till åt dem, och efter en kort stund försvann de in i den skyddande skogen.

Himmelska upplevelser har vi också. Vid några tillfällen har vi besökt Galtispuoda, fjället vid Arjeplog. Där är himlen så nära och luften så härligt klar. Det är lätt att andas. Utsikten åt alla håll, gör att man känner sig som om man stod på världens tak.

Jag kom osökt, att tänka på då flickorna var små och följde oss på våra djurspanarturer. De hade med sig ritblock, pennor, böcker och annat som just då måste vara med. En låt i kasettspelaren som alltid gick varm och som de sjöng med i - ibland flera gånger, var Lasse Stefanz med: Hela livet med dig. Den är just nu väldigt aktuell i våra liv.

Den här gångens betraktelse vill jag avsluta med lite glädje, och det är så konstigt hur värderingarna ändras då en svår sjukdom stiger fram. Jag hade väl aldrig trott, att jag skulle känna mig så lycklig och glad, som jag gjorde igår då Smörhalvan åt flera skivor stekt korv, och till dem pasta. Denna måltid var mycket annorlunda mot den senaste tiden kokta ägg, risifrutti, smoothies och vätskeersättning. Han mådde bra efteråt också, och har sovit gott under natten, och for med förnyade krafter på jobbet. Jadå, han orkar jobba ännu, och läkaren har sagt, att han får jobba i den utsträckning han kan och vill. Det är förresten han själv som bett mig att skriva om hans cancer, och hur det hela fortlöper.

Glöm inte att vara rädda om varandra!

Sedan jag kom in i tonåren började jag skriva och måla mer intensivt än den tidiga barndomens klotter. Tonårstiden väckte skrivandets ådra, och blyertspennan var min hjälp då lusten föll på. Jag skrev om glädje, kärlekskval och sorg, ja allt som kom i mitt huvud. En uppsats i skolan handlade om min bäste vän, som tog sitt liv i blomman av sin ungdom. Jag märkte att trycket i mitt hjärta lättade, då allt kom på papper. Ibland skickade jag in dikter till veckopressen, och då tyckte jag själv, att de var bra när jag fick se dem i någon tidning.

Visst hade jag "kompisar" - trodde jag då, men senare i livet upptäckte jag att de bara var ytliga bekantskaper. Jag växte upp med en hund, som var den mest pålitliga av alla vänner, som jag någonsin haft. Denna vovve försvann över regnbågsbron på grund av ålder, men följdes av än den ena och än den andra. Jag har helt tappat räkningen om hur många hundar jag haft. Nu har jag Koljo, min Siberian Husky, och han är min trogne dragare, när vi på vintern åker genom skog och mark på skoterspåren. Då tänker jag ofta på Lord, en gråhund, som också var min draghjälp i tonåren. Här hemma är det Schäferhunden Svansen, som ordlöst förstår mina tankar. Den andra Huskyn, Kito är busen, som fungerar som en sorts glädjespridare emellanåt.

Den vackra miljön runt omkring Saltoluokta, i Lapplands fjällvärld, inspirerade mig också till att måla, och vyer och minnen blev till tavlor då vi lämnade mitt land, min barndom.

Skrivandet har sedan en lång tid tillbaka varit en ventil, som släpper ut mina känslor, och framför allt när sorgens vingar sveper runt mig. Nu är det ännu mer altuellt då min älskade man, min Smörhalva, har drabbats av cancer. Jag tänkte att nu ska jag skriva och försöka berätta om hur det är att leva vid sidan av en människa som är ens make, fast inte längre som förr då vi gjorde allt möjligt tillsammans.

Det svåra beskedet fick vi för två veckor sedan, och sedan dess har tiden förändrat vårt liv totalt. Han är ju fortfarande min Smörhalva, men orkar inte längre med allt han gjorde förut, och jag kan ju bara maktlös se på. Nu saknar jag min allra bästa, mänskliga vän, som jag fick i början av 2000-talet. Hon har också rest över regnbågsbron till följd av en olyckshändelse, och hon fattas verkligen mig. I vått och torrt var hon en klippa, och vad vi sade till varandra kom aldrig vidare. Vi förstod varandra, många gånger utan ord.

Det finns ju dem jag kan vända mig till, enligt kramar och deltaganden i sociala medier, men det är inte alls lätt, att tala med någon av dem. Hur ska en annan människa förstå hur det ser ut i mitt inre? Hur ska de kunna ta emot min gråt, som ibland bara forsar ur mig? Hur kan de svara på mina frågor om hur detta kunde hända oss? Ibland är jag rädd, att jag ska falla ihop mitt i mina gråtattacker, och det värsta är, att jag ska försöka vara stark och hålla masken inför Smörhalvan och alla andra. Jag kan inte lägga den tunga bördan på andra människor - måste kämpa vidare. På något sätt och med hundarnas hjälp ska jag ta mig vidare.I svåra stunder har jag alltid sökt mig till naturen med en fyrbent vän vid min sida, så det får jag göra nu också.

Jag försöker ägna mig åt andra saker, både vardagliga och dem som jag inte gör så ofta. Till exempel så deltog jag i en Loppis i söndags. Efteråt kändes det bra, att få tala med andra, men så kom smärtan tillbaka varje gång någon undrade: Hur är det? På ytan kan jag se normal ut, och så ska ska det vara i fortsättningen. Mitt hopp står till nutidens cancermediciner, så att de kan hjälpa min käre på något vis.

Här får ni se några bilder ur min "normala" tillvaro.

Den här bilden tog jag då vi åkte ut för att titta om vi skulle se något djur på skogsvägarna. Först stannade vi invid forsen vid Purkijaur.

Flottningsdammen vid Norvijaur...

Efter en liten bit till vände vi om hem igen. Smörhalvan kände sig trött, och längtade efter sängen. Renar såg vi och en tjäderhöna, samt många bilar som kanske också var ute i djurspaningsärenden.

Då vi kom hem, poserade Koljo på en av kojornas tak, och han visade upp sitt andra hjärta som syns på bröstkorgen.

Dagen efter fick jag se, att ekorren var på besök, men Koljo bryr sig inte ett dugg om den. Toleransen är ömsesidig.

I lördags började vännen Rolle hjälpa oss med en förgård till rastgården. Smörhalvan brukar ta in vovvarna när de varit ute på kvällen, men nu har han svårt med det, så vi kom på att jag skulle klara allt lättare med en förgård. Här syns Rolle och Smörhalvan när de monterar det hela. Tur att det finns behjälpliga vänner i sådan situationer.

Så var det klart.

Jag avslutar dagens inlägg med Kabbelekornas gyllene kronor...