Hur börjar man skriva ord om en vän, som man har så många minnen av? Jag gör ett försök. 

Vid det här laget vet redan många att den kände Tårrajaurprofilen Per-Ingvar Lestander har gått över regnbågsbron. Jag lärde känna honom redan 1969, så vänskapen har funits där i många år, fast vi kanske inte sågs så ofta i början. Då var han fortfarande kvar i affären som han drev tillsammans med sin mor och far.

20 år senare flyttade jag hit till byn och då värmdes vänskapen upp igen, och den fortsatte ända fram till den andra februari, då vi talades vid i telefonen. Han mådde inte alls bra efter några infektioner, men trodde själv att han skulle bli bättre. Den 4:e februari slutade hans långa liv, mitt i marknadstiden, som han alltid såg fram emot. Fastän jag anat det värsta, så blev jag chockad. Vi skulle ju göra så mycket, nu när vi skulle få vaccinet mot Covid -19, och nu blir det ju inte av.

Bilden nedan visar Per-Ingvar på hans 80-årsdag, då han flyttat in till Jokkmokk och ett hus på Nyborg. Det är väl så, som många minns honom med ett dragspel i sin famn.

Dragspelet var en del av hans levebröd, och han hade ett tag en orkester som han åkte runt med och spelade här och där. I vår samlingslokal, Älvgården, underhöll han oss flera gånger, och jag minns ett tillfälle då hans åldriga mor Sara var med och sjöng en låt. Det var så fint att han tagit med henne dit. Han komponerade några låtar själv, och vid svärfars jordfästning, så hade vi engagerat honom till att spela : Norrsken över Tårrajaur, en låt som både svärfar och han själv tyckte mycket om.

Han var mycket populär, och här en bild av uppvaktningsskörden på 80-årsdagen.

Han hade många epediter genom åren på sin affär, och jag var väl en av de sista, innan hälsan gjorde att han var tvungen att sälja detta livsverk. Vi hade så roligt när han då kom till affären där jag först städade och fejade. Sedan arrangerade vi loppisar, och ibland satt han utanför affären och spelade medan jag skötte ruljansen. Så kom jag på att en sommarnatt skulle vi ha en stor loppis, och det blev en succé. Väldigt många kom och fyndade och Per-Ingvar sken som en sol, och vi hade så trevligt med alla kunder. När någon tyckte att jag satt ett för högt pris på en sak, så skickade jag in denne in på kontoret, så fick han själv pruta hos Per-Ingvar, vilket ibland lyckades bra, beroende på vad det var. Smörhalvan och döttrarna var med ibland, och alla tyckte det var så roligt. 

Så här såg det ut då man klev in i affären.

Doften av denna unika affär var helt fantastisk, och går inte att beskriva, men alla som varit in där minns säkert hur det var. Oftast så hittade alla något spännande. Det fanns saker för alla åldrar, och här har jag riktat kameran åt ett annat håll.

Vi pratade väldigt mycket då det ingen kund var närvarande. Jag fick höra många roliga, spännande och hemska historier om människorna som bodde antingen här i byn eller i byarna runt omkring. När han kom till något extra spännande, så lutade han sig fram mot mig, och sade mycket allvarligt: Det här är alldeles sant, även om hen skulle säga att jag ljuger. 

Resor med varubussen, som han körde i flera år, gav mig många historier.

När Per-Ingvar flyttade till en lägenhet tyckte han att det var så fint, och han hade ju fin utsikt. Under marknader, och andra tider, så kom det alltid folk till honom för en pratstund. Han använde sin telefon rätt flitigt och ringde hit till mig, och då fortsatte våra pratstunder då han sade: Men har jag berättat om när....

Jag tyckte det var en stor ära, att han ringde till mig, men han sade varje gång att jag var den enda i byn, som han kunde prata med. Givetvis ringde jag också till honom, och lyssnade gärna på hans historier. KORRIGERING! Naturligtvis pratade han med alla byborna, men han menade att jag var den enda i byn, som han kunde ringa till sedan Telia tog bort det fasta nätet. SLUT PÅ KORRIGERINGEN.

Före jul hade han skickat en blomma till mig, och nu med facit i hand, så tycker jag att det blev en sista hälsning från en mycket god vän. För mig kommer siffran 4 att bära på dubbla minnen, eftersom det var den 4:e juli 2017, som min älskade Smörhalva gick över regnbågsbron.

Ni, som läser detta - säg inte: Varför tog hon inte med det och det och det, men glöm inte att det här min förkortade vinkling, efter vännen Per-Ingvar. Mina varmaste tankar går också till de anhöriga, som liksom jag minns honom med stor saknad.