Jag selade på Koljo strax efter kl.12.00 i dag och vi for iväg på en tolktur på sjön. Det blåste ganska friskt, men vi hade vinden i ryggen och sparkföret gick mycket bra, när jag krånglat oss ut mellan snöhögarna. Längre bort var det fint pistat och sparken gled hur lätt som helst trots att det blivit blidväder, eller kanske just därför. Vid Dammudden hade snö släppt från tallarna och täckt eldplatsen totalt! Men den töar väl fram så småningom, med eller utan hjälp.

När jag vände blicken utåt sjön, så såg jag att någon hade provat på att köra ut från det pistade spåret. Det gick nog inte så bra.

Snälla ni, var försiktiga då ni kör på sjön nu, så ni ite försvinner med skotrar och annt. här en annan bild därifrån.

Jag tänkte att jag skulle se hur långt älven hade öppnats, men det var inte så mycket i utloppet, men isen skimrade i blå toner, så åk inte ut där.

Genom skogen och ut på ett annat spår för att komma till älven, och det var ganska öppet som ni ser här.

Åt andra hållet mot utloppet såg det ut så här.

Jag hade ju tänkt att vi skulle fortsätta på spåret vid älven då det är så vackert där, men se - det ville inte Koljo. Han tittade på mig och åt det håll vi kom ifrån, så jag frågade honom om vi skulle vända. Det beslutade han snabbt, hoppade över sparken och var startklar. Troligtvis var inte detta lika brett som det första tolkspåret, så han sjönk ner i snön ibland, och det var nog inte roligt.

Så vi vände och kom tillbaka till Dammudden och min tanke var att fortsätta hem på samma väg som vi kommit dit. Men nej! Min kompis fällde ner öronen i vinden och tittade skarpt på mig som om han ville säga, att det blåser för mycket. Alltnog, jag frågade om vi skulle åka genom skogen hem, och det fattade han, och vände!

Jag vet ju att min vovve vet bäst, så jag såg det inte som något konstigt, och i skogen var det lugnt. Den här gången var det ju behaglig temperatur (sex plusgrader), så Koljo fick nosa och obducera nästan varje meter tillbaka. Han piggnade till då vi var nästan hemma och upptäckte tre renar som stod i vår väg. De var så trygga, så trots mina rop på svenska och samiska stod de kvar tills vi var en och en halv meter ifrån dem innan de lullade vidare. Nu finns de ju väldigt gott om mat efter skogsspåret eftersom det har blåst och töat, så mycket hänglav finns tillgängligt på marken.

Nåväl, hem kom vi utan incidenter, och vi hade varit ute i tre timmar, så vi kommer nog att sova gott i natt. Ännu en gång vill jag säga, Var försiktig på sjöarna! Söderut i landet har det varit flera drunkningsolyckor, så åt oss slippa sådant här.