I dag var jag på hjortronmyren som Smörhalvan upptäckte en gång, och där har jag plockat dessa guldröda skapelser i många år. Förut var vi ju båda två som plockade och då fyllde vi lätt våra hinkar. Dagens tur gjorde mig alldeles yr på grund av åsynen av hjortroguldet. Jag tyckte att jag tagit det mesta, men då jag vände mig om var det lika många kvar, så då blev det att gå ett varv till och ett till och ett till. I en paus tog jag en sekvens på Instagram, men där syntes inga bär, och ändå var det stora mängder. Jag tog också en bild med kameran och där kan man se något bär om man tittar noga. Suck! Undrar vad jag gjorde för fel?

Det kanske var Smörhalvan som inte tyckte att jag skulle visa allt detta vackra. Han borde ha varit med nu när det finns enorma mängder att ta ur. Förresten så är det många som tar fina bilder har jag sett, så ni kan titta på dem istället för denna. 

Igår regnade det med och stundvis var det många skyfall. Så var det detta datum 2017, då vi hade begravningsgudstjänst för Smörhalvan, så det minnet klev fram med full styrka på grund av regnet. Jag var ändå ner på kyrkogården med rosor till min älskade. Blåklockorna som han tyckte så mycket om har börjat på sin andra blomning nu och det kändes så bra att se dem. Jag minns, att han väjde för dessa blommor när han klippte gräset här hemma på gården. De skulle få vara kvar, och från platsen jag tog en planta förra året har nya börjat komma.

Tankarna snurrar som alltid, och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, och ibland blir jag så avis då jag hör dem som berättar, att jag och xx var dit och dit och dit osv. Jag tycker att det bara är par runt omkring mig, med några få undantag. Nej, jag missunnar ingen av paren att ha varandra, men varför måste han resa iväg i så unga år? Han hade så många planer på dels vad han skulle göra, och dels vad vi tillsammans skulle göra, vart vi skulle åka och titta på något intressant. Det känns så orättvist att han skulle tas ifrån oss. Jag menar inte att den eller den skulle ha fått fara istället, utan jag tycker bara det är orättvist. Trodde aldrig att jag skulle sakna diskussioner av män om älgjakt eller annan sorts jakt, men det gör jag! Visst kan någon väninna prata lite löst om det, men det känns inte som samma engagemang då jag hörde på Smörhalvan med jaktlaget eller något annan. För mig blir det som en sorts nyhetstorka hur konstigt det än låter. 

Ibland har jag lust att "fara till byn" och äta någonstans, men då tvekar jag. Jag är ju ensam. När det ändå händer brukar jag kidnappa brorsdottern för ett lunchsällskap, men det är ändå en milsvid skillnad att sitta där med henne, än att sitta och se på min käre Smörhalva och ventilera tillvaron på vårt sätt. Och så flyger tanken till allt han kunde och fixade. Nu är det mest den käre sonen som får rycka in, och så länge han vill och kan är det ju toppenbra. Coronan har ju ställt till det, så jag har inte träffat flickorna och barnbarnen sedan början av året. Det skulle ju bli påskfirande med fiske på isen, men det blev inget där heller som vi tänkt och hoppats på.

Men hur som helst har jag ju mannen i mitt liv numera, Koljo, hos mig, och någon annan blir det aldrig, trots en del konstiga förslag. När jag hade det så bra med Smörhalvan, finns inte en tanke på en ny mänsklig varelse (man).

Så ännu en gång fortsätter jag att tjata på er som läser detta. Var rädd om den partner ni har och säg hur mycket ni uppskattar allt vad hen gör. 

Gårdagens bild är från kyrkogården då jag var dit med rosorna. Svärfar fick också några på sin grav, där växtligheten inte varit på min sida i sommar.

Vi människor har olika metoder för terapi, och alla tycker att just den de har, är den rätta. Jag säger just nu, att min tillverkning av kåldolmar i dag kändes bra för mig. Igår var det tre år sedan Smörhalvan lämnade oss, men då klarade jag inte av att skriva något. Det började på kvällen innan då minnets bank öppnade sig och berättade om den dagen samma år. Jag upplevde smärtan att se min älskade ligga på golvet och dottern som sade att hon ringt efter ambulansen. Jag var ute med hundarna då och såg aldrig förloppet. Han var vid medvetande då och sade vad vi skulle ta med för saker som han trodde att han skulle behöva, så vi gjorde det, men jag var i chocktillstånd innan ambulansen kom. När vi kom fram till Hälsocentralen i Jokkmokk  blev han inte längre kontaktbar. Jag ringde sonen och yngsta dottern som var hemma hos oss med barnbarnet, så de kom. Dottern och barnbarnet fick hjälp av goda vänner, och tack än en gång Jessy och Danne, för att ni var där i flera timmar. 

När vi då kom in på salen var det dags att kontakta nästa dotter och barnbarnet. De kom förstås, men strax innan hade livet lämnat vår älskade när timmarna gått över till en ny dag.

I år kände jag inte igen mig själv. Tårarna rann mest hela tiden, och orden "Aldrig mer" dånade i mitt huvud. Jag var ute och gick med Koljo på den väg vi brukade gå då Smörhalvan ännu fanns med oss, och då kände jag också detta "Aldrig mer", så ska vi gå här tillsammans och titta på naturens växlingar. Jag såg nu på allt vi passerade och nästan varje steg bar på minnen, men det var som om mitt hjärta var någon annanstans. Kanske beror det också på det här med Coronapandemin. Förra året var barn och barnbarn här och då gick det mycket bättre att passera detta datum. När vi kom hem igen försökte Koljo trösta mig. Han var runt omkring mig hela tiden, och när vi äntligen lade oss för natten var hans huvud nära mitt. I hans kloka ögon såg jag att han förstod min saknad och min smärta, och medan jag smekte honom somnade vi båda två. 

I dag känns det något bättre, men så steg minnet av min lillebror fram. Nu är det ett och ett halvt år sedan som även han reste iväg. Han hade också likadan cancer som min käre, så därför gör detta så ont. På hösten innan han då blev sjuk var han hit ganska många gånger och pratade en hel del. Jag minns att jag funderade över hans många besök, men nu, när jag sitter med ett så kallat facit i hand förstår jag varför.

Kåldolmarna undrar ni nog över, och sådan gör jag ibland. Smörhalvan älskade dessa, och jag kommer ihåg hans glada uppsyn då han kom hem från jobbet och kände doften redan i hallen. Som mest åt han fyra stycken på en gång, och det var ett bra betyg för min matlagning. Den här gången blev det 17 stycken, som jag nu ska lägga portionsvis i frysen. Nu har jag också provat på att lägga kålhuvudet att frysas innan tillagningen, för att förkorta tiden, och det visade sig vara ett suveränt bra knep. Kålen höll ihop på ett mycket bättre sätt än om man kokar den, så det kommer jag att göra fler gånger. 

Terapin då? Ja, medan dolmarna puttrade i stekpannan kom jag ihåg att titta i min gamla kokbok, som jag fick i början på 1960-talet då jag gick en så kallad Husmodersskola. Vi hade väldigt trevligt, och hade en bra lärarinna. Tyvärr har jag glömt hennes namn och råkade vara sjuk då skolfotot togs, så jag minns inte heller vad jag hade för skolkamrater då. Jag bläddrade nu i boken och kom ihåg en del av de rätter som vi lagade då, och vilka jag gjort efteråt. Många, många har jag aldrig brytt mig om att laga, men det har ändå gått bra med rätter av renkött, fisk och älg. Tror att det var på vårterminen, som folk kunde ringa och beställa mat och bakverk, så var och en hade sina som vi var bra på. För min del var det oxrullader och mazariner. Smörhalvan var duktig på matlagning också, och han lärde mIg en hel del som vandrade genom mitt huvud. Det jag minns klarast just nu är, att han vann en tävling vi hade i Tårrajaur, där det gällde att baka en Tårta. Juryn var helt ovetande vem som gjort vad, och jag minns att det nog var svärfar som var stoltast den gången.

När dessa minnen och tankar passerat, så orkade jag att skriva detta inlägg, och bilden ovan, är från dagens kåldolmstillverkning. Jag känner ändå, att jag kommer att vara sparsam med Faebookinläggen framöver. I mitt tycke så försämrades sidorna efter uppdateringarna. Som jag också ser det, så finns det mycket annat som är viktigare än att alltid hänga med i sociala medier. Ännu en gång ber jag er att uppskatta er partner medan denne finns med er. Livets timglas rinner fortare än vad vi tror.v