I dag var jag på hjortronmyren som Smörhalvan upptäckte en gång, och där har jag plockat dessa guldröda skapelser i många år. Förut var vi ju båda två som plockade och då fyllde vi lätt våra hinkar. Dagens tur gjorde mig alldeles yr på grund av åsynen av hjortroguldet. Jag tyckte att jag tagit det mesta, men då jag vände mig om var det lika många kvar, så då blev det att gå ett varv till och ett till och ett till. I en paus tog jag en sekvens på Instagram, men där syntes inga bär, och ändå var det stora mängder. Jag tog också en bild med kameran och där kan man se något bär om man tittar noga. Suck! Undrar vad jag gjorde för fel?

Det kanske var Smörhalvan som inte tyckte att jag skulle visa allt detta vackra. Han borde ha varit med nu när det finns enorma mängder att ta ur. Förresten så är det många som tar fina bilder har jag sett, så ni kan titta på dem istället för denna. 

Igår regnade det med och stundvis var det många skyfall. Så var det detta datum 2017, då vi hade begravningsgudstjänst för Smörhalvan, så det minnet klev fram med full styrka på grund av regnet. Jag var ändå ner på kyrkogården med rosor till min älskade. Blåklockorna som han tyckte så mycket om har börjat på sin andra blomning nu och det kändes så bra att se dem. Jag minns, att han väjde för dessa blommor när han klippte gräset här hemma på gården. De skulle få vara kvar, och från platsen jag tog en planta förra året har nya börjat komma.

Tankarna snurrar som alltid, och det går inte en enda dag utan att jag tänker på honom, och ibland blir jag så avis då jag hör dem som berättar, att jag och xx var dit och dit och dit osv. Jag tycker att det bara är par runt omkring mig, med några få undantag. Nej, jag missunnar ingen av paren att ha varandra, men varför måste han resa iväg i så unga år? Han hade så många planer på dels vad han skulle göra, och dels vad vi tillsammans skulle göra, vart vi skulle åka och titta på något intressant. Det känns så orättvist att han skulle tas ifrån oss. Jag menar inte att den eller den skulle ha fått fara istället, utan jag tycker bara det är orättvist. Trodde aldrig att jag skulle sakna diskussioner av män om älgjakt eller annan sorts jakt, men det gör jag! Visst kan någon väninna prata lite löst om det, men det känns inte som samma engagemang då jag hörde på Smörhalvan med jaktlaget eller något annan. För mig blir det som en sorts nyhetstorka hur konstigt det än låter. 

Ibland har jag lust att "fara till byn" och äta någonstans, men då tvekar jag. Jag är ju ensam. När det ändå händer brukar jag kidnappa brorsdottern för ett lunchsällskap, men det är ändå en milsvid skillnad att sitta där med henne, än att sitta och se på min käre Smörhalva och ventilera tillvaron på vårt sätt. Och så flyger tanken till allt han kunde och fixade. Nu är det mest den käre sonen som får rycka in, och så länge han vill och kan är det ju toppenbra. Coronan har ju ställt till det, så jag har inte träffat flickorna och barnbarnen sedan början av året. Det skulle ju bli påskfirande med fiske på isen, men det blev inget där heller som vi tänkt och hoppats på.

Men hur som helst har jag ju mannen i mitt liv numera, Koljo, hos mig, och någon annan blir det aldrig, trots en del konstiga förslag. När jag hade det så bra med Smörhalvan, finns inte en tanke på en ny mänsklig varelse (man).

Så ännu en gång fortsätter jag att tjata på er som läser detta. Var rädd om den partner ni har och säg hur mycket ni uppskattar allt vad hen gör. 

Gårdagens bild är från kyrkogården då jag var dit med rosorna. Svärfar fick också några på sin grav, där växtligheten inte varit på min sida i sommar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...