Vi människor har olika metoder för terapi, och alla tycker att just den de har, är den rätta. Jag säger just nu, att min tillverkning av kåldolmar i dag kändes bra för mig. Igår var det tre år sedan Smörhalvan lämnade oss, men då klarade jag inte av att skriva något. Det började på kvällen innan då minnets bank öppnade sig och berättade om den dagen samma år. Jag upplevde smärtan att se min älskade ligga på golvet och dottern som sade att hon ringt efter ambulansen. Jag var ute med hundarna då och såg aldrig förloppet. Han var vid medvetande då och sade vad vi skulle ta med för saker som han trodde att han skulle behöva, så vi gjorde det, men jag var i chocktillstånd innan ambulansen kom. När vi kom fram till Hälsocentralen i Jokkmokk  blev han inte längre kontaktbar. Jag ringde sonen och yngsta dottern som var hemma hos oss med barnbarnet, så de kom. Dottern och barnbarnet fick hjälp av goda vänner, och tack än en gång Jessy och Danne, för att ni var där i flera timmar. 

När vi då kom in på salen var det dags att kontakta nästa dotter och barnbarnet. De kom förstås, men strax innan hade livet lämnat vår älskade när timmarna gått över till en ny dag.

I år kände jag inte igen mig själv. Tårarna rann mest hela tiden, och orden "Aldrig mer" dånade i mitt huvud. Jag var ute och gick med Koljo på den väg vi brukade gå då Smörhalvan ännu fanns med oss, och då kände jag också detta "Aldrig mer", så ska vi gå här tillsammans och titta på naturens växlingar. Jag såg nu på allt vi passerade och nästan varje steg bar på minnen, men det var som om mitt hjärta var någon annanstans. Kanske beror det också på det här med Coronapandemin. Förra året var barn och barnbarn här och då gick det mycket bättre att passera detta datum. När vi kom hem igen försökte Koljo trösta mig. Han var runt omkring mig hela tiden, och när vi äntligen lade oss för natten var hans huvud nära mitt. I hans kloka ögon såg jag att han förstod min saknad och min smärta, och medan jag smekte honom somnade vi båda två. 

I dag känns det något bättre, men så steg minnet av min lillebror fram. Nu är det ett och ett halvt år sedan som även han reste iväg. Han hade också likadan cancer som min käre, så därför gör detta så ont. På hösten innan han då blev sjuk var han hit ganska många gånger och pratade en hel del. Jag minns att jag funderade över hans många besök, men nu, när jag sitter med ett så kallat facit i hand förstår jag varför.

Kåldolmarna undrar ni nog över, och sådan gör jag ibland. Smörhalvan älskade dessa, och jag kommer ihåg hans glada uppsyn då han kom hem från jobbet och kände doften redan i hallen. Som mest åt han fyra stycken på en gång, och det var ett bra betyg för min matlagning. Den här gången blev det 17 stycken, som jag nu ska lägga portionsvis i frysen. Nu har jag också provat på att lägga kålhuvudet att frysas innan tillagningen, för att förkorta tiden, och det visade sig vara ett suveränt bra knep. Kålen höll ihop på ett mycket bättre sätt än om man kokar den, så det kommer jag att göra fler gånger. 

Terapin då? Ja, medan dolmarna puttrade i stekpannan kom jag ihåg att titta i min gamla kokbok, som jag fick i början på 1960-talet då jag gick en så kallad Husmodersskola. Vi hade väldigt trevligt, och hade en bra lärarinna. Tyvärr har jag glömt hennes namn och råkade vara sjuk då skolfotot togs, så jag minns inte heller vad jag hade för skolkamrater då. Jag bläddrade nu i boken och kom ihåg en del av de rätter som vi lagade då, och vilka jag gjort efteråt. Många, många har jag aldrig brytt mig om att laga, men det har ändå gått bra med rätter av renkött, fisk och älg. Tror att det var på vårterminen, som folk kunde ringa och beställa mat och bakverk, så var och en hade sina som vi var bra på. För min del var det oxrullader och mazariner. Smörhalvan var duktig på matlagning också, och han lärde mIg en hel del som vandrade genom mitt huvud. Det jag minns klarast just nu är, att han vann en tävling vi hade i Tårrajaur, där det gällde att baka en Tårta. Juryn var helt ovetande vem som gjort vad, och jag minns att det nog var svärfar som var stoltast den gången.

När dessa minnen och tankar passerat, så orkade jag att skriva detta inlägg, och bilden ovan, är från dagens kåldolmstillverkning. Jag känner ändå, att jag kommer att vara sparsam med Faebookinläggen framöver. I mitt tycke så försämrades sidorna efter uppdateringarna. Som jag också ser det, så finns det mycket annat som är viktigare än att alltid hänga med i sociala medier. Ännu en gång ber jag er att uppskatta er partner medan denne finns med er. Livets timglas rinner fortare än vad vi tror.v

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...