När vi nu närmar oss den helg som bjuder in de flesta människor att tända ljus på de bortgångnas gravar, flyger mina tankar runt i universum. Precis i dag, den 29 oktober, är det tre år och tre månader sedan vi samlades i kyrkan för Smörhalvans begravning. När jag öppnade facebook tidigare kom en bild av Jerry Willians fram. Han var en av våra favoriter, och låten "Did I tell you that I love you" sjöng vi ofta för varandra då vi hörde den på radion. Jag tänkte, att det gjorde vi verkligen - sade att vi älskade varandra, och det är ett bra minne. Ibland hör jag någon som säger "varför sade jag inte det", men i min värld är jag lugn för de gånger vi sade sådant till varandra. Det var minst en gång varje dag. Nu skulle jag verkligen ha behövt att prata med honom, och känner mig extra sorgsen då jag ser, och hör de par som ännu har varandra.

Minnen av andra nära och kära flyger som svanar före höstens avresa, och i dag har jag tänkt mycket på en mycket kär vän, som fanns i byn, och hon fick mig alltid att känna mig välkommen, och våra möten räckte i flera timmar ibland. Hon kom med många goda råd till mig, och jag som saknade min mor som också rest iväg för många år sedan, tog till mig det bästa som vännen sade....

En annan vän, som jag kunde ha varit mor till blev också en bästa vän, fast på ett annat plan. Man kan inte alltid vädra samma funderingar med olika personer. Alla är mycket saknade och jag sänder de varmaste tankar till dem var de än är.

Det är ganska underligt hur tankarna kan vandra från olika platser i världen, och får mig att minnas speciella personer. Banden knyts över generationsgränserna, och de finns kvar även om personerna har rest eller ännu finns i någon annan världsdel.

Barn, barnbarn, föräldrar, svärföräldrar, syskon, nära anhöriga och de kära djuren, kan jag inte längre nå eftersom de gått över Regnbågsbron. I minnet står de framför mig, men jag får ingen fysisk kontakt med dem längre. I Coronatider som det är nu, kan jag känna en stilla glädje att de slapp uppleva denna mara som hänger över oss. Vi vet inte när, eller vem i vår närhet kan sprida smittan vidare.

Som vanligt går tankarna tillbaka till Smörhalvan och nu gäller det älgjakten. Det handlar om fri avskjutning, och jag undrar så vad han skulle ha tyckt om detta. Eller egentligen inte. Han skulle inte ha tyckt om detta påhitt av skogsbolagen. De skyller ju på många älgskador av skogen, men i den takt som avverkningarna sker, så finns snart ingen skog kvar, utan bara rester som lämnas utan någon förskönande åtgärd.

Bilden är från begravningsgudstjänsten 29 juli 2017, och det är en av döttrarna som tog bilden. Var rädda om varandra, och ta inga onödiga risker om ni måste umgås med andra. Varken jag eller ni vet vem dessa andra varit i kontakt med....